Where Death Is Most Alive

Staden där döden är mest levande, är det Göteborg tro? Ja, under nittiotalet kunde det nog kännas så i alla fall.

Ikväll firar Dark Tranquility, en av stadens största förkämpar för metal, tjugoårsjubileum. Detta med biovisning av sin nya dvd Where Death Is Most Alive.



Dokumentärdelen Out Of Nothing är kul att se - många gamla bilder, kommentarer både från bandet och utomstående - även om den ur journalistisk synpunkt kunde ha varit bättre.
Själva konsertfilmen, inspelad i Milano förra året, har jag inte hunnit titta på ännu, men den ska enligt ryktet vara fantastisk. Och eftersom Dark Tranquillity är ett enastående liveband stämmer det säkert.

Dvd:n biovisas på Roy i Göteborg ikväll, med en efterfest på Henriksberg. Dessutom spelar Slaughter Of The Bluegrass - ett Stockholmsband som ganska drastiskt tolkar om death metallåtar - live. Tydligen innan filmvisningen, enligt påpekande från en läsare.

True Q

Brittiska musikmagasinet Q har haft sin årliga prisutdelning.

De flesta vinnarna har jag inte så mycket att säga om - White Lies som nykomlingar gillar jag i och för sig - men att Muse vinner titeln Best Act In The World Today är självklart.

Muse är det bästa bandet i världen just nu.

Ska man gå in på saker som hela karriären och avtryck de gjort i musikhistorien och alla skivor sammanlagt och så vidare kanske det är en annan sak.

Men just nu. Muse. Oslagbara.

Hysteria

Stockholm, Hovet i lördags. Utsålt Muse. Fantastiskt, förstås. Muse har verkligen tagit ännu ett steg uppåt, vilket torde varit svårt med tanke på vilket enastående liveband de redan är.
De som kallar Muses musik för stendöd och "antitesen till allt som rockmusik ska vara" har verkligen missat något. Synd för dem.
(Och det där med recensioner av The Resistance är som sagt något jag ska återkomma till.)

Köpenhamn, Parken igår. Nog närapå utsåld konsert den också. Mycket folk var det i alla fall. Och en ännu bättre konsert. Mycket för att jag hade ståplats - på vänster sida av scenen, för att se mer av Matt, förstås - men också för att de hade ännu lite fler skärmar och en låtlista med Uprising först. En perfekt öppningslåt som får publiken på tå direkt. Och så Knights Of Cydonia som oslagbar avslutning.

Jag skulle kunna se en till konsert idag utan att tröttna. Särskilt som de varierar låtlistan sådär lite lagom.

Vad som var tråkigt i Stockholm var att arrangerande AEG frestats att trycka in lite för mycket folk, ett hundratal fans som fick se konserten från sidan eller snett bakifrån. Där satt även recensenterna - varav vilka flera redan från början inte har "förstått" musiken - vilket är att göra bandet en otjänst.

Min recension av Stockholmskonserten kommer i Sweden Rock Magazine framöver.
För övrigt en tidning vars blivande chefredaktör Martin Carlsson gav Musekonserten fem getingar i Expressen.

Stockholm Syndrome

Jag är på Musetripp. Inte bara mentalt och med skivorna laddade i Ipoden, utan på tåget på väg till Stockholm där de spelar imorgon.
Igår var det turnépremiär i Helsingfors, och låtlistan ser riktigt bra ut. Gamla favoriter möter nya hits, och de filmade klippen visar att det också blir stor show.
Kan inte tänka mig annat än att det här blir årets bästa konsert.

On The Radio

Musik och jämställdhet. Musik och genus. Två frågor som tyvärr fortfarande måste diskuteras och debatteras.
Idag ska jag vara med i radion, i Mitt i musiken. De tar upp frågan med anledning av skivbolaget MNW som fyller 40 år men tycks ha tappat bort många av de kvinnliga rösterna när de firar sin historia.
Programmet sänds i P2 klockan 12.30.

Who Are You?

Klockan 13.00 idag är det dags. Nobelpristagaren i litteratur tilkännages.
Blir det ett "Äntligen!" eller ett "Vem då?".

Jag blir glad om det blir Margaret Atwood, heller hon än Joyce Carol Oates, men det vore också kul.

Nawal el Saadawi hoppas Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Ett spännande val, men liksom Salman Rushdie kanske för politiskt.
Av DN får Linderborg också frågan "Vem tror du får priset?" svarar hon "Någon som jag aldrig har läst. Så brukar det vara."

Annars verkar Herta Müller stå högt i kurs.
Ko Un är det också många som muttrar om. Vem då? Just det.

Kiss Kiss Bang Bang

Igår var Eliza Dushku med i David Lettermans pratshow. Intervjun fick faktiskt fram lite mer intressant stoff än vad den brukar göra (fast jag hittar inget klipp med slutet).



Gäster var också ett band som kallas Kiss. De har precis släppt en ny skiva, Sonic Boom. Som faktiskt låter helt okej, även i en icke-Kiss-fanatikers öron. Nutida nostalgi, inte gubbtrött, inte för många moderna idéer, och typiska refränger. Fast nog är det dags att få Gene Simmons att kliva tillbaka från låtskrivandet (jag tänker på sunkiga Russian Roulette - där refrängen visserligen är okej - och I'm An Animal).

Down Under

Det har varit ganska tyst här ett tag. Detta eftersom jag varit i Australien och på Nya Zeeland under september.
Bättring utlovas.
Bland annat känner jag att jag nog måste granska några av de recensioner på Muses The Resistance som förekommit i svensk press.
Kanske kommer det något från resan också.

Tills dess, lite musik. För det finns en hel del bra sådan från Australien.

Den självklara:



En åttiotalsfavorit:



Den snyggaste: