Ready To Run

Court Yard Hounds.

1999 var jag i USA första gången. Första nätterna tillbringade vi i New York på ett vandrarhem där rummets enda inredning var en våningssäng och en trasig tv. Det gick att titta på den - men färgnyansen på allt var märkligt rosaröd.
När vi sedan for vidare ut i landet såg tv-kanalerna ut som vanligt, undantaget Country Music Television där många av musikvideorna fortsatte ha samma rosadröda nyans.
Det var på den resan jag upptäckte Dixie Chicks. Kanske för att deras videor hade normal färg?

Trion hade precis slagit igenom med plattan Wide Open Spaces, och titellåten och skilsmässoballaden You Were Mine (som handlar om systrarnas föräldrar) spelades flitigt.
Sedan dess de tillhört mina favoritband. Repertoaren sträcker sig hela vägen från fartiga budskapslåtar som Goodbye Earl till känslosamma bluegrassinspirerade som på plattan Home (den bästa de gjort hittills). Men efter Taking The Long Way och tillhörande turné har det varit alltför tyst. Bandet har sedan 2008 haft en tidsobestämd paus.

Om det inte varit för att de nyligen avslöjat att de ska turnera i sommar - bara i USA tyvärr, som förband till Eagles - hade jag varit orolig. Särskilt när Court Yard Hounds nu lanseras. Det är systrarna Martie Maguire och Emily Robison, skickliga instrumentalister och stämsångerskor, som startat eget i väntan på att Natalie Maines skulle känna sig redo att återvända.

Debuten släpps i början av maj, och det finns ett par sånger på hemsidan. Självklart låter det bra, stilsäkert, personligt, men det jag hört bekräftar också att det är Maines med sin udda röst som gör Dixie Chicks speciella.

Mythbusters

Festivalen Music Doc fortsätter, och idag ska jag vara med i ett samtal om musik och mytbildning tillsammans med Fredrik Egerstrand som gjort filmen The Extraordinary Ordinary Life of José Gonzáles och Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap.
Samtalet äger rum klockan 13 på Space på Järntorget, inget medlemskort krävs.

Den som hellre vill se en musikfilm samma tid kan passa på att se Shut Up And Sing, filmen om Dixie Chicks och vad som hände efter att countrybandet från Texas råkade säga att de skämdes över att komma från samma stad som president Bush. Ingen vacker historia.

Apropå mytbildning och Dixie Chicks har MADtv gjort en rolig parodi på comeback- och revanschlåten Not Ready To Make Nice, där poängen/myten är att det är sångerskan Natalie Maines som är den enda som vägrar be om ursäkt.

Shut Up And Sing

Idag startar musikfilmfestivalen Music Doc i Göteborg. Från torsdag till söndag visas en rad spännande musikdokumentärer. Öppningsfilm är Afghan Star, som handlar om Idol i Afghanistan, ett land där musik och sång varit förbjudet under talibanregimen. Sju miljoner röstar genom sms, och för många är det ett första möte med demokrati. Afghan Star kommer även att sändas på SVT någon gång i vår.

Andra filmer jag ser fram emot är Taqwacore - The Birth Of Punk Islam och Heavy Metal In Bagdad. På programmets står också filmer om black metal - och kristen black metal! - i Norge, punk i Sydafrika, riot grrrl-rörelsen, Phil Spector och den fantastiska dokumentären om Dixie Chicks, Shut Up And Sing. Flera av årets fimer har politisk vinkel - och Dixie Chicks blir ett exempel på att även västvärlden pysslar med censur och förtryck av musiker.