Bliss

Att jag gillar - för att uttrycka det milt - Muse är knappast någon överraskning för dem som brukar läsa vad jag skriver. Förra helgen fick jag faktiskt se dem i London (det finns en god fe på skivbolaget Warner som heter Malin). Det blev två fantastiska kvällar på Wembley, med storslagen show, flera låtar som byttes ut och sammanlagt 150 000 personer i publiken. Sjukt mycket folk. Och ändå inga problem att ta sig därifrån.
Jag borde förstås bloggat om det redan då, men Londons mat och shopping (och tunnelbana...) tog alldeles för mycket tid.
En konsertrecension till Sweden Rock Magazine håller jag i alla fall på att skriva just nu.

Att det inte bara är jag som gillar Muse framgår av siffrorna ovan. Ett annat fan är Gene Simmons från Kiss, som i en färsk intervju i The Huffington Post svarar på frågan vilka band han just nu tycker är "great rock bands":
"I'm also a fan of The Muse. If you haven't heard of them, they're big in England and starting to make headway here--by the way, they're in Guitar Hero. For those that don't know, they're sort of Queen-like and a combination of other things."

Kiss Kiss Bang Bang

Igår var Eliza Dushku med i David Lettermans pratshow. Intervjun fick faktiskt fram lite mer intressant stoff än vad den brukar göra (fast jag hittar inget klipp med slutet).



Gäster var också ett band som kallas Kiss. De har precis släppt en ny skiva, Sonic Boom. Som faktiskt låter helt okej, även i en icke-Kiss-fanatikers öron. Nutida nostalgi, inte gubbtrött, inte för många moderna idéer, och typiska refränger. Fast nog är det dags att få Gene Simmons att kliva tillbaka från låtskrivandet (jag tänker på sunkiga Russian Roulette - där refrängen visserligen är okej - och I'm An Animal).

Thrills In The Night

Det har varit fullt upp den här veckan. Egentligen borde jag ju ha kommenterat fredagskvällens eskapader för länge sedan.
Zombiekrig var kul att se – de har något på gång men är inte färdiga ännu –fast mindre thrash live än vad jag väntat och hoppats. Kanske läge att ta in en gitarrist till för ett fetare sound?

Kvällens oväntade kändisunderhållning – inte för att han egentligen var så kul, utan för att det var så oväntat – fanns istället i publiken. Inte någon av medlemmarna från Avatar, Marionette eller mångsysslaren Tony Jelencovich – utan Jean Beauvoir. Vem? Ja, vem?
En amerikan som hade vitblonderad mohikanfrisyr och en fluffig hit med Feel The Heat på åttiotalet. Som varit med i The Plasmatics. Spelat med Little Steven. Skrivit låtar åt och med Kiss (bland annat Thrills In The Night), The Ramones, N’Sync, The Pretenders. Polat med Bruce Springsteen och Paul Stanley.
Ingen superkändis, men inte heller den man förväntar sig att träffa på Sticky Fingers. Tydligen hälsade han på en kompis här på vägen till Dublin, tyckte att Zombiekrig var helt okej, pratade gärna franska och var mycket artig.

För den som är intresserad av vad Jean Beauvoir pysslar med nu: Han hade precis varit ute och turnerat med Springsteen (eller snarare hängt med polaren Little Steven), hans band Crown Of Thorns (just de som gjorde att svenska The Crown fick nöja sig med det kortare namnet) har en platta på gång efter sommaren och han hade inte – eller ville inte medge – någon insiderinfo om nya Kissplattan.