När Bruce Springsteen kommer till Sverige stannar landet. Tidningarna gör extrabilagor, paparazzi jobbar för fullt – vad äter han, vart åker han, är det verkligen han? – och de höga betygen regnar över de publikfrälsande konserterna.
Det gör att det är lätt att tröttna på Springsteen. Och det är oftast inte ens hans fel – utan lärjungarnas. Predikanternas.
Det gör att det är lätt att tröttna på Springsteen. Och det är oftast inte ens hans fel – utan lärjungarnas. Predikanternas.
Brittiska The Guardians recension från Glastonburyfestivalen förra helgen funderar över just den religiösa kvalitén hos Springsteenrecensioner och hans fans – det envetna påståendet ”att se honom är att bli frälst”. Men skribenten Dorian Lynskey ser inte ljuset. Han ser en Hercules i jeanstyg. Någon nära att bli en självparodi med låtar som liknar nummer från en Broadwaymusikal om en snubbe som jobbar i ett garage. Med en publik som skulle vara medvetslös halvvägs in i konserten om den tog en shot varje gång han sjöng orden work, dream, streets, highway eller refinery.
Recensionen är bland det mest underhållande jag läst den här veckan.
Dessutom är det nyttigt med nya perspektiv.
För övrigt, så är The River en fantastisk låt, men min favorit med Springsteen är Highway Patrolman – gripande framförd av Dar Williams på coverplattan Badlands: A Tribute to Bruce Springsteens Nebraska.
(Den hittar jag tyvärr ingen länk till någonstans…)
Det här är också en fin Springsteen-låt:
