Popcorn

På måndag släpper Muse sin tredje singel från Resistance, och den här gången blir det titellåten. Vars refräng kanske är den bästa på hela plattan.

Eftersom Muse är ett riktigt rockband släpper de en riktig singel med flera b-sidor. Tyvärr går det ju inte längre att bara promenera in i en skivaffär och handla den...

Här finns Tiestos remix av The Resistance (originalet är mycket bättre!), här finns den långsamt elaka covern på Prague av Mega City Four och här finns den ganska hysteriska livefavoriten Popcorn. Ja, det är "den" Popcorn.

Final Resistance

Idag släpps The Resistance, Muses femte album. Fast inte i Sverige, för här släpps den om två dagar. Orättvist.
Det ska bli spännande att se hur plattan känns jämfört med när jag hörde den i somras.
Funderar också på att läsa om George Orwells 1984 för att se om jag hänger med i Matt Bellamys texter.

The Resistance

Om en knapp månad, den 16 september, släpps Muses nya platta The Resistance.

Tidigare i somras var jag i Como, där Matt Bellamy har sin studio, och hörde hela albumet samt träffade trion.
Intervjun från Italien publiceras i Sweden Rock Magazine 64 (i butik 1 september).

Här kommer en låt-för-låt-genomgång av hela plattan.
För att sammanfatta har Muse än en gång visat att de behärskar hela registret från klassisk musik via pop till metal – med en progressiv infallsvinkel.

Uprising
Första singeln – titellåten och Undisclosed Desires var de andra kandidaterna – är en omedelbar låt (och en omedelbar favorit) med en arenastor refräng. Matt Bellamy har kallat den en ”heavy rock-take on Goldfrapp". Jag hör även Marilyn Manson (wah-wah-rytmiken) och Doctor & The Medics (handklappsrytmen). Metal, synth, retrodisco och en fin flört med signaturmelodin till Doctor Who.
Lagom mycket välkänt Muse, lagom mycket nytt, men inget av det symfoniska som finns i många andra av spåren.
Matt Bellamy sjunger i ett ovanligt djupt röstläge, och texten knyter ihop hans verklighet med temat som stora delar av skivan har. Revolution och tankepolis. ”They will not control us/We will be victorious”. Muse i ett nötskal?
Lyssna på Uprising här.

Resistance
Vid första lyssningen är jag skeptisk, andra gången faller jag. Det här kommer att bli en favorit.
Ett ”stort” pianointro, en vacker melodi. Även trummorna blir melodibärande. Efter den lugna inledningen kommer ett bryt som gör att det klingar som en helt annan sång, med drivande gitarrer och fullt ställ. Matt rör sig mot de högre tonerna, och refrängen är typisk Muse, en motståndslåt: ”Love is our resistance”.

Undisclosed Desires
Ännu ett nytt sound – new wave med inslag av r’n’b. Japp, det funkar. Tankarna går först till Depeche Mode men också till förra plattans Supermassive Black Hole. Inslag av new wave, med stråkar och kul basgång (men inte lika spännande för trummisen). En mörk låt som nog ska föreställa sexig. Inte nog med Muse-känsla för att passa som första singel – men kan vidga fangruppen om den släpps senare.

United States Of Eurasia (+ Collateral Damage)
Drygt en minut in i låten skriver alla de sju journalister som är med på förhandslyssningen i studion Queen i sina block. Jag gör det med versaler. Det är som om Freddie Mercury dyker upp med Bohemian Rhapsody i sällskap. Fast på Muses eget sätt.
Låten börjar vackert med piano och stråkar, innan det brakar loss. Det är överraskande första gången – sedan inser man att det passar in. Ormtjusartongångarna som följer är just tjusande.
Fläskigt, mörkt och hårt, och helt over the top. Matt använder sin efterlängtade falsett.
Påhänget Collateral Dmage är piano på romantiskt vis.
Första gången är det svårt att ta låten på allvar, men man vänjer sig. Och den visar det är lika bra att ge upp tanken på att förstå Muse. Ett exempel på deras ständiga överraskningar.
Lyssna på United States Of Eurasia här.

Guiding Light
Trion fläskar på igen. Guiding Light påminner en aning om Anthem (Tommy Körberg i Chess) med ett solo som från en hårdrocksballad. Det är också lite av en fortsättning på Invincible.
Bra – men inte högsta Muse-standard.

Unnatural Selection
Bandet på sitt episka humör – och det hörs första sekunden att det är Muse. Låten öppnar med kyrkorgel, men övergår snart till att bli plattans mest metalliska. Det är hårt och snabbt, och påminner bitvis om System Of A Down. Med en melodi som ibland liknar ABBAs Lay All Your Love On Me. En höjdpunkt, och ännu en låt som ändrar skepnad.

MK Ultra
”How many lies will you create?” Kärlek är ett av plattans teman, även det andra är uppenbart. En snabb låt med mycket elektronik, men hård ändå. Lite Queen. Åttiotalet sticker fram sitt huvud igen. Enkelt men effektivt, men inte ett av plattans starkaste spår.

I Belong To You (+ Mon Coeur S’ouvre A Ta Voix)
En sång som hette Delilah så sent som vid lyssningsträffen. Titeln kommer från den franska operan Simpson och Delila (Camille Saint-Saëns, 1835-1921) och innehåller även delar av den. Låten har en udda rytm, innehåller piano och stråkar och till och med en klarinett.
En låt som det skulle gå bra att dansa till, fastän det inte är en danslåt.
Matt tar nästan i så att han överdriver, med darr på rösten. Ändå är det någonstans innerligt. ”You are my muse”. Japp, det handlar om fästmön.
Däremot är det väldigt svårt att förstå Matts franska när han sjunger från operans libretto.

Exogenesis : Symphony Part I (Overture)
Muses mest ambitiösa projekt hittills – och det vill inte säga lite. En minisymfoni i tre delar, där Matts förkärlek för Chopin och Liszt är tydlig.
Exo betyder ungefär yttre, i det här sammanhanget något som inte är jorden, genesis betyder skapelse. Alltså en rymdfärd, en ny början för mänskligheten på en ny planet.
Del ett börjar med bisvärmsstråkar och filmisk känsla. Melodierna i piano och stråkar är traditionella, men den musikaliska omgivningen är annorlunda när det byggs på med elektriska instrument. Den instrumentala inledningen är lång, sången, när den väl kommer, nära falsettrakterna.
Muse lyckas förena det klassiska med det moderna. Det är inte en rocklåt med symfoniorkester, det är en sann sammanslagning.

Exogenesis : Symphony Part II (Cross Pollination)
Piano, stråkmatta och sång. Del två växer till något stort och pockande enligt typisk Muse-modell. Kunde ha platsat på Black Holes And Revelations. Med pianot som länk kommer det in mer rock. Progressivt i ordets rätta mening.

Exogenesis : Symphony Part III (Redemption)
Pianot fortsätter vara länken, med ett stegvis komp och en luftig melodi. Stråkarna tillkommer och låten växer återigen. Slutet är ett sorgset piano som tonas ut. En nästan tvekande avslutning. Men orden ”We’ll get it right” gör att skivan trots allt slutar med en hoppfull ton.


Hotellutsikt över Comosjön.


Utsikt över Comosjön när kvällsregnet närmar sig.


Utsikt över Comosjön när kvällsregnet har anlänt.

Uprising

Nu har inledningslåten och första singeln från Muses kommande album The Resistance börjat spelas på radio. Uprising är en omdedelbar låt med arenastor refräng.

Matt Bellamy har kallat den en "heavy-rock take on Goldfrapp". Själv tänker jag delvis på Marilyn Manson och Doctor & The Medics. Men jag lovar, Uprising är riktigt bra, och saknar - på gott och ont - Eurasiachocken.

Texten knyter ihop Bellamys verklighet med temat som stora delar av skivan har.

Revolution och tankepolis. "They will not control us / We will be victorious". Det låter väl som Muse i ett nötskal?

Framöver gäller det att hålla ögonen på BBC Radio 1, där Muse ska spela gamla och nya låtar hos Zane Lowe den 16 augusti. Musik som ska gå att höra senare på hemsidan.

Tills dess - lyssna på 36 sekunder på Youtube eller ladda ner Uprising här.

Amuse Bouche

Ibland missar man saker. Som att hela den nya Muselåten United Stated Of Eurasia (+ Collateral Damage) har varit tillgänglig i flera dagar.
Snuttarna har jag ju hört flera gånger, men det är inte samma sak - Queenexplosionen och kontrasterna kommer inte till sin rätt. Så för tillfället kör jag ett närapå tvångsmässigt repeterande av låten.
Visserligen har jag träffat bandet och hört hela The Resistance (!), men bara två gånger. Så jag kan avslöja att även om United States Of Eurasia är Muse ända ut i fingerspetsarna och lite till, är det ändå inte den bästa låten.
Mer om det senare. Inte minst i septembernumret av Sweden Rock Magazine.