Dagens lösning på skolproblemen är att alla lärare ska vara behöriga
och legitimerade. Men vad hjälper det om lärarutbildningen är
undermålig, skriver Bella Stenberg.
Stämningen i rummet var märklig. Det kändes som om folk ville hålla fast sig i möblerna. Ändå satt vi redan ner. Några verkade chockade. Det var termin ett på lärarutbildningen och vi hade haft vår första praktikvecka. Nu var det dags för praxisseminarium. Det blev mer ett slags debriefing än den medvetna sortering och reflektion vi enligt handboken skulle ägna oss åt. Skulle det verkligen vara så här? Vad gör man med mobiler, datorer, prat, ytterkläder, kepsar, Facebook, mobbning, slagsmål, rasism, sexism, bristande kunskaper?
Inget av det där (eller ens hur man lär ut) hade vi blivit förberedda på. Några av oss - det här var det korta lärarprogrammet, fortbildningen för dem som redan har ämnes- eller yrkeskunskaper - hade redan jobbat i skolan. För oss var det enklare.
Vi hade samlats en månad tidigare på Pedagogen i Göteborg. En disparat grupp där några hade hittat sitt kall medan andra insett att de till sist var tvungna att ”bli något”. På tre terminer skulle vi bli behöriga lärare. Få lära oss - och inte minst se och höra - hur man gör.
En av politikens lösningar på de svenska skolproblemen är att alla lärare ska vara behöriga och legitimerade (undantaget bland annat modersmålslärare och yrkeslärare). En annan att höja yrkets status. Men vad hjälper det om lärarutbildningen i sig är undermålig? Och dessutom har låg status.
Problemen är många, det största är att utbildningen inte fungerar som förberedelse för att utöva yrket i praktiken. Mycket av det som lärs ut är inte relevant för mötet med verkligheten: blivande lärare får inte de nödvändiga redskapen. ”Ett papper på att jag nu var utbildad akademiker.” Så sammanfattar en lärare sin utbildning. ”Utbildningen stämde överhuvudtaget inte överens med den verklighet jag mötte”, berättar en annan.
Det är hårda ord. Men jag har aldrig stött på något program eller en kurs där så många mått så dåligt eller frustrationen varit så stor. Till det bidrog bilden av den stora, svarta skolvärld som målades upp. Utbildningen innehöll för lite mod, framåtanda och utmaning och för mycket pessimism och konstateranden, sammanfattar en student.
Vår första kurs var teoretisk och historisk och handlade om skolans plats i samhället. Resten av terminen veks till vetenskapsteori och hållbar utveckling. Skolan måste förvisso bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och lärare måste kunna tänka kritiskt, på många vis. Men jämför detta med de ynka fyra föreläsningar vi fick i didaktik och betygssättning, en kurs på blott 15 poäng. Med en enda lektionsplanering i vårt faktiska ämne. Trots att en ny läroplan skulle implementeras under vår första termin i yrket arbetade vi nästan enbart med den som skulle försvinna.
Ledord i den svenska skolan har länge varit bland annat demokratiundervisning, elevinflytande, deliberativa samtal, för allt i världen inte katederundervisning i form av monologiska föreläsningar. Vår utbildning innebar ”katederundervisning på högsta nivå. Eller självstudier där man kunde sitta som en jävla idiot och inte fatta någonting”, som en student säger. Påfallande många föreläsningar från lärare som lämnat sina jobb inom grund- och gymnasieskolan inleddes med motsägelsen ”Grattis till att ni har valt världens bästa/roligaste/viktigaste yrke!”
Kanske skulle vi lära oss genom att se hur man inte bör göra?
Att hitta en lärare som är nöjd med sin utbildning är svårt. Synpunkterna är överensstämmande: det som lärs ut är inte relevant för yrket. Alla skriker efter mer didaktik och praktiska kunskaper. Hur vinner man elevernas och föräldrarnas förtroende? Vad det innebär att vara mentor? Hur man vet att man satt rättssäkra betyg? Hur man håller utvecklingssamtal? Hur man arbetar med elever med särskilda behov som diagnoser eller svenska som andraspråk? Frågor som inte vidrördes alls eller i bästa fall ytterst lite under våra kurser.
Ett upprepat mantra var ”tänk på relationen mellan elev och lärare”. Men utbildningen handlade inte mycket om hur man möter människor. Eller hur man tar hand om dem. Vår kurs i konflikthantering var två och en halv timme. Det pratades om medling och kartläggning, men vi fick inga förslag på vad man gör mitt i en hetsig situation. Förutom att man alltid ska gå emellan (tvärt emot vad lärarfacken säger). Sedan lämnades vi åt rollspel - på egen hand.
En av de viktigaste delarna i utbildningen är kontakten med verkligheten. Att få pröva yrket, se andra utföra det, bedöma sin egen lämplighet. Vi gick på praktik efter en månad och utan förberedelser. Sammanlagt var vi på fältet i 20 veckor. Alla är överens om hur viktig praktiken är. Men också hur godtycklig.
Det finns handledare som låter sina studenter ensamma undervisa en grupp för att de inte ”tycker om den” eller ”klarar av den”, andra som snarare vill ha assistenter och åter andra som beskrivs som maktfullkomliga. Vissa studenter har inte erbjudits praktik i sina ämnen eller årskurser eller har fått handledare som själva är helt nyutexaminerade.
Faktum är också att alla inte passar in i skolan. Vissa har gedigna ämneskunskaper men saknar grunderna för att kunna lära ut dem. En handledare konstaterar att de kandidater som inte klarat av klassrumsnärvaron eller att nå fram till eleverna heller inte klarat att vara sociala i lärarrummet. Hen berättar om en kandidat som visat så grundläggande brister i ämneskunskap att en högstadieklass genomskådat det - vilket varken åtgärdades eller ens påpekades från universitetets håll.
Lärarutbildningen måste för att fylla sitt syfte inte bara möta samhällets föränderliga behov, utan också hjälpa studenterna att avgränsa och tydligare definiera lärarrollen. Yrket måste kopplas mer till ämnesutbildningen och teorin till praktiken. Ledarskapsutbildning bör ingå. Lämpligheten för yrket bör bedömas. Mer didaktik och ämnesdidaktik behövs. Större fokus på betyg och kursplaner. Dessutom: standarden och kraven är för låga.
Bortsett från skräckhistorier om själva yrkeslivet hör jag kommentarer om att det var en chock att komma ut i arbetet och att varje ny lärare inte borde behöva uppfinna hjulet själv. De som hittat en säkerhet i sin lärarroll nämner inte utbildningen, utan att de jobbat i skolan tidigare, och att de samtalar med kollegor och andra. En person uttrycker sig till och med som att det är normalt för en nyexaminerad lärare att bli utbränd. Andra väljer att hellre att lämna yrket. Ett tydligt tecken på att utbildningen är en del av problemet och inte en lösning.
”Att ställa krav i skolan är att bry sig” är mottot på utbildningsminister Jan Björklunds presentationssida hos regeringen. Det borde gälla även på universitetsnivå, men lärarutbildningens krav handlade mer om kvantitet än kvalitet. Det färska liberala skolprogrammet Sikta mot stjärnorna, ”ytterligare steg mot mer kunskap och arbetsro i svensk skola”, ser inte lärarutbildningarna som en del i problemet eller berör det i mer än en sak: ett önskemål om en lämplighetsprövning vid antagningen till lärarutbildningen.
Björklunds ständiga mantra är ökad katederundervisning och betyg i tidigare åldrar, men i stället för att utbildningen grundligt lär ut pedagogik, kommunikation och bedömning ges de enskilda skolorna det största ansvaret för sina nya lärare. Att nyutexaminerade ska jobba ett år för att få sin lärarlegitimation samtidigt som rektorn bedömer deras lämplighet för yrket är som att medge att utbildningen inte är tillräcklig - men utan att åtgärda det.
ÄMNET
Lärarutbildningen förbereder inte studenterna för arbetslivet. Det som lärs ut är inte relevant för mötet med verkligheten, skriver Bella Stenberg.
SKRIBENTEN
Bella Stenberg är kritiker och kulturskribent. Medverkar regelbundet i GP. Sedan januari behörig ämneslärare för gymnasiet.
FAKTA
I Göteborg finns fem lärarprogram.
Efter examen måste studenten gå ett introduktionsår som anställd för att få lärarlegitimation och sätta betyg. Undantagna från legitimationskravet är yrkeslärare och modersmålslärare samt fritidspedagoger och studie- och yrkesvägledare.
Kulturtext publicerad i Göteborgs-Posten 121220.
