Metaltownrapport från lördagen

Dir En Grey.

Det är dumt att skylla på solen och värmen. Men faktiskt är det så att en stund i skuggan ibland kan kännas viktigare än att se en hel konsert. Just skugga är tyvärr en bristvara på Bananpiren.
Största säkerhetsrisken såg annars bron ut att vara. Har någon kollat att den verkligen håller för att hoppa på?

En annan sak jag inte är helt förtjust i är att moshpits och circlepits kommit tillbaka i så stor utsträckning. Många av de yngre banden, som August Burns Red, hade pits som upptog en stor del av publikutrymmet. Det känns nästan mer aggressivt än när det begav sig, och gör det svårt för oss som vill titta utan att bli alltför knuffade på under tiden.

August Burns Red.

Riskt för sådant var det i alla fall inte på My Dying Bride. Deras ödsliga toner ekade ut över en ganska ödslig publik.
”Välkommen till den här soliga dagen. Vi ska snart göra den mindre solig för er” sa Aaron Stainthorpe. Nä, han är ingen publikfriare, men han levde sig tydligt in i musiken.

My Dying Bride.

Då föredrar jag den positiva energin från de japanska konserterna, som märktes särskilt väl under Girugämesh, som fyllde tältet och lite till. Här handlar det om att vifta med armarna i takt och bara ryckas med.
De fyra svartklädda musikerna lyckas med att headbanga och poppa loss samtidigt. Alltid lika kul och upplyftande.

Mina japanska favoriter Mucc hade inte lika stor publik, men även där hördes gott om publikskrik. Visuellt är den här kvartetten så eleganta och graciösa jämfört med andra metalband. Som att se balettdansöser rocka loss. Att de har ett slags vida haremsbyxor får också rörelserna att annorlunda ut.

Det verkade nästan som om banden var placerade även i stigande svårighetsgrad, med Dir En Grey näst sist på röda scenen. Total hysteri längst fram – det var faktiskt lite läskigt att ha en wall of sound med illskrikande flickor bakom sig i fotodiket – och god uppslutning, om än långt från fullsatt. Diru gjorde som alltid en snygg och intensiv show, dock inte lika emotionellt som i Stockholm senast, men tenderar att bli väl arty i längden. Agitated Screams Of Maggots är till exempel inte helt lätt att förstå. Det är svårt att hänga med i svängarna, men mer än sina landsmän på festivalen är de i grunden ett metalband. Som kan få för sig att blanda death metal och frijazz i samma låt. Samtidigt. Personer som bara hörde en låt med dem kan få svårt att jämföra intryck, beroende på vilken låt de hörde.
Kommentarerna var många – bland annat från ett av Göteborgs mest kända metalband – om hur i all världen jag kan gilla det här bandet. Man behöver lite tid för att förstå musiken, det erkänns.

Kyo i Dir En Grey.

Marilyn Manson var den väntade anti-klimaxen. Både från fans och sådana som bara var lite lagom nyfikna hörde jag samma omdöme: Tråkigt. Själv orkade jag inte ens se klart spelningen. En trött och degig Manson som inte är särskilt engagerad gör ingen glad.

Trots det var Metaltown 2009 en lyckad festival, där inga band ställde in, de flesta levererade och publiken slöt upp.
Bra också att ett energiskt Burst, med en ovanligt rolig och avslappnad Linus Jägerskog vid mikrofonen, fick avsluta för dem som orkade gå vidare till efterfesten.