++++
Dream Theater
Black Clouds & Silver Linings
(Roadrunner/Warner)
Amerikanernas tionde platta är på många sätt typisk – fyra av sex låtar är över tolv minuter – och därför storartat varierad, från thrash och growl till soft och eftertänksamt. Jag har alltid uppskattat kvintetten mest i deras mörkare stunder, och när de vågar vara hårda, oborstade och skitiga trots sin progtekniska ideologi. Men ibland smyger det sig in några banaliteter och progklichéer. De ovanligt tydliga Rush-hänvisningarna är däremot en bonus. Det är lika njutbart instrumentalt som när den flexible sångaren James LaBrie släpps loss.
För övrigt är det lite intressant att moln på engelska har en silverkant, medan på svenska både moln och vardagen kan ha en guldkant.
Dream Theater
Black Clouds & Silver Linings
(Roadrunner/Warner)
Amerikanernas tionde platta är på många sätt typisk – fyra av sex låtar är över tolv minuter – och därför storartat varierad, från thrash och growl till soft och eftertänksamt. Jag har alltid uppskattat kvintetten mest i deras mörkare stunder, och när de vågar vara hårda, oborstade och skitiga trots sin progtekniska ideologi. Men ibland smyger det sig in några banaliteter och progklichéer. De ovanligt tydliga Rush-hänvisningarna är däremot en bonus. Det är lika njutbart instrumentalt som när den flexible sångaren James LaBrie släpps loss.
För övrigt är det lite intressant att moln på engelska har en silverkant, medan på svenska både moln och vardagen kan ha en guldkant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar