Live Under A Blood Red Sky

Den andra konserten var tydligen bäst. För så är det. Alltid. Skrev en lokal recensent.
Och tog på så vis udden ur sin egen recension - för vad är vitsen med att recensera något om man redan innan bestämt sig?

Ullevikonserter spelar tydligen i en helt egen liga - man behöver inte ens titta på statistik för att veta att femmor i betyg är mycket vanligare än på andra arenor. Förmodligen oftast inte ens för musikens skull, utan för massupplevelsen (masspsykosen skulle jag skriva om jag vore elak).

Utifrån låtlistan passade i alla fall U2s första kväll mig bättre. Här är min recension från fredagens U2-konsert.

Fick inte plats att nämna de patetiska tecknade fredsduvorna som flög runt på storbildsskärmen - inte för att de påverkade betyget, men eftersom det visar att Bono helt tycks sakna självhumor. Samtidigt som jag gillar att U2 numera har ett budskap som de står för så finns risken att det blir för mycket, för sockersött inbakat. Tyvärr tror jag inte att den burmesiska diktaturen tittar på deras starka ställningstagande för Aung San Suu Kyi i Walk on. Men om resten av världen - eller runt 50 000 personer per konsert - ser, så kanske det leder någonvart ändå.


Den här låten hade jag i och för sig gärna sett.