tisdag 26 april 2011

Southern Accents

Shelby har något att säga

Shelby Lynne
Sticky Fingers, 25 april 2011
Betyg: 3
Publik: 180.
Bäst: Killin’ kind.
Sämst: Hur publiken står tryckt längs väggarna är Christian Kjellvander spelar.

Den som känner till Shelby Lynnes historia – när hon var sjutton såg hon sin far skjuta sin mor och sedan ta sitt eget liv – vet att hon har levt. Överlevt. Det hörs. Så helt logiskt är första låten I’m alive.

Shelby Lynne är en artist som har försökt gå sin egen väg men samtidigt haft svårt att hitta den. Hon har bytt skivbolag som andra byter strumpor och ger sedan förra årets platta Tears, lies and alibis ut sig själv. Under de 22 år hon gett ut skivor har hon också hamnat mellan genrer, både inom och utom countryfacket. Även kvalitetsmässigt har det svajat.
Det gör det inte ikväll. Framträdandet är sparsmakat, Shelby Lynne med en akustisk gitarr och John Jackson på diverse olika gitarrer och munspel. Hon får publiken att lyssna uppmärksamt i nästan två timmar. Applåderna är varma, sångerskan verkar trivas. Hennes sånger är egentligen inga klassiska berättelser, men hon har något att säga. Emellanåt försöker hon sig på ett skämt på sin släpiga Alabamadialekt, som att Loser dreamer handlar om henne själv – och att hon ser ett par andra förlorardrömmare, alltså musiker, i publiken.

Annars är stämningen så blå att den ofta blir svart. Jacksons gitarr gråter sig genom flera låtar och Shelby Lynne tröstar sig textmässigt med spriten i Old #7, tydligt inspirerad av hennes gamla countryhjältar, men oftast handlar det mer om enkel blues än country.
På ett sätt gör instrumenteringen att konserten i längden blir aningen enformig. Småseg. Ett band hade inte skadat vid valda tillfällen (särskilt som även uppvärmaren, Christian Kjellvander, är ensam med en gitarr och sin ack så sorgsna röst). Men samtidigt blir stycken som Killin’ kind, Life is bad, Old dog och flera andra till och med bättre så här. Själen i musiken blir tydlig. Livets skavanker går inte att dölja, och det är något vackert.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110426.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar