Red Dirt Girl

Fortfarande lika fängslande

Emmylou Harris har skämt bort världen med otaliga fina musikupplevelser, med en röst ren och klar som en stjärnfylld natt. Numera är den raspigare, men fortfarande lika fängslande att lyssna till.
Färska plattan Hard bargain lämnade inga djupare avtryck, men live växer låtarna. The road snarare tack vare att hon beskriver den som ett tack till universum och Gram Parsons – texten är trovärdig och från hjärtat medan själva musiken bara lunkar förbi. My name is Emmett Till, som sällar sig till folktraditionens stillsamt berättade protester, blir oväntat nog en av konsertens höjdpunkter. Emmylou Harris har släppt skivor i 42 år och gör fortfarande sånger som är relevanta och berör. Det är imponerande.

Imponerande är också säkerheten med vilken hon växlar mellan sorgsna ballader (eller för all del sentimentala, som Together again, där instrumenten nästan gråter), klassisk country, eller utstickande låtar som storslaget ödsliga och ödesmättade Goin’ back to Harlan och snabba rökaren Luxury liner. Kompbandet Red Dirt Boys är givetvis säkra på stämsång, samspelta och i toppklass, men ändå inte alltid lyhörda för vad låtarnas behov. Till exempel blir Wheels för onyanserad, och det hade varit trevligt med fler intima stunder med enbart röst och gitarr.

Emmylou Harris är en god berättare även mellan sångerna, och jag hade hoppats på fler anekdoter och minnen än de hon delar med sig av. Kanske är det för att hon håller en viss distans som magin inte är ständigt närvarande. Det där outsägligt sorgsna når inte riktigt fram på samma sätt som jag tidigare upplevt. Dessutom: som så ofta med en sittande publik i en miljö som inte uppmuntrar till att släppa loss blir responsen stel – tills det nästan är slut och de stående ovationerna plötsligt är öronbedövande.

Emmylou Harris imponerar även som uttolkare, och som extranummer bjuder hon på George Jones One of these days – och berättar att när hon började studera countrymusik så skaffade hon snabbt alla hans album – och Townes van Zandts berättelse Pancho & Lefty. Då närmar tiden sig två timmar, och trots allt hade hon gärna fått fortsätta en stund till.

Country
Emmylou Harris
Konserthuset
Publik: Utsålt, cirka 1200.
Bäst: Going back to Harlan.
Sämst: Magin finns där, men inte tillräckligt ofta.
Betyg: 3