Det är live Håkan Hellström kommer till sin fulla rätt. Som en slags glädjekatalysator; en skapare av extas och explosioner av lyckokänslor. Inom sig själv på scenen – och därför som ringar på vattnet hos åskådarna, deltagarna. Det dröjer innan svallvågorna når hela idrottsplatsen – men efter en halvtimme, i Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din gungar faktiskt marken.
Kvällens förutsättningar är perfekta. Det är hemmaplan och solen har skinit över både de i publiken som köat hela dagen och de som flanerat i Håkans Hellströms egna, speciella Göteborg. Stämningen är lite lojt festivalaktig när sångaren och hans mannar nästan smyger in till tonerna av Alf Robertson som hyllar Göteborg. Med inledande Dom där jag kommer från visar Håkan Hellström, i hög, svart hatt och vit jacka, tydligt inte bara varifrån han kommer utan var han hör hemma. Det här är hans stad. Hans publik. Hans ord. Och inte minst, hans känslor, mångfaldigade och tolkade av nästan 20 000 andra.
Längst fram är responsen direkt och kompakt, men längst bak och på läktaren är reaktionerna tama. Andra låten Kom igen Lena! får gensvaret att spridas och många fler att dansa. Nytt och gammalt, vemodigt och dansant integreras väl under konsertens två timmar, men samtidigt som allt tas väl emot råder det ingen tvekan om att det glada går hem bäst.
Håkan Hellström kallar spelningen för en familjefest, vilket är träffsäkert. Även om flera låtar blöder inombords är den dominerande känslan att det är en väldigt trevlig kväll. Trevligast av allt är förstås Håkan själv, en vanlig tjomme som lyckats fånga drömmen men trots alla hyllningar alltjämt är rädd för att mista den. Som vill inkludera alla i publiken, de som varit med från början och de som mest vill gå på en stor konsert. Och som visar sin lycka över att få med Tomas von Brömssen som gäst i Försent för Edelweiss.
Hittills har Håkan Hellström gjort 30 konserter i år – efter den här kvällen har han 19 till inbokade under sommaren. Det är beundransvärt. Nästan ännu mer respektingivande är att han ändå lockat så många till Slottsskogsvallen. Samtidigt som han gör sin grej har han lyckats nästla sig in och blivit folkkär. Det märks på publikblandningen.
Elva år har gått sedan jag första gången såg Håkan Hellström live, runt hörnet från Slottsskogsvallen, på den lilla Embryofestivalen. Jag måste erkänna att jag inte förstod att det var Sveriges blivande popfrälsare som tog sina första vingliga steg. Längst fram i Lisebergshallen några år senare var det lättare att fatta. En kväll som denna kan man bara förundras. Också över hur bra ljudet är. Med tryggheten från sitt lojala band Augustifamiljen, inte bakom sig utan bredvid sig, framstår Håkan Hellström som en ödmjuk och absolut ärlig artist, med ett stort blödande hjärta. Och en lite skev självbild, för inte har han på något sätt slagit underifrån på många år.
Vissa ord används nästan alltid om Håkan-konserter: glädje, rus, eufori. Men det finns en anledning. Han skapar en slags kollektiv konsertlycka, om ändå inte och lite oväntat den här kvällen ingen total masspsykos. Att avsluta med ett fyrverkeri är i alla fall fullständigt logiskt. Men det är synd att slösa bort Nu kan du få mig så lätt när så många redan börjat gå.
Pop
Håkan HellströmSlottsskogsvallen
Publik: 19 842.
Bäst: River en vacker dröm.
Sämst: Covern Båda sidor nu håller inte.
Betyg: 4
Publicerad i Göteborgs-Posten 110605.
Närmare än så här lyckades jag inte komma.
Båda sidor nu. b-sidan från 2005 håller verkligen och var fantastisk i lördags.
SvaraRadera