Trallvänligt med Sabaton
Vissa arenor har en lockelse som är svår att motstå. Scandinavium är en milstolpe, en trofé. Men också ett vågspel, för inte alla klarar av vare sig att fylla arenan med publik eller med sin egen närvaro. För Sabaton, ursprungligen bokade till Lisebergshallen, lönade sig spelet: dubbelt så stor publik. Att det innebär deras största egna gig är inget problem för ett så festivalvant gäng.
På g
ott och ont är Sabatons musik enkel, rentav förutsägbar. Men korsningen mellan klämkäck och episk metal har gjort dalakillarna till Sveriges just nu internationellt största band (möjligtvis i konkurrens med Swedish House Mafia). Att de valt Europes The final countdown som intro vittnar om att självförtroendet är på topp. Samtidigt är sångaren Joakim Brodén genuint lycklig över att en barndomsdröm gått i uppfyllelse, och över publikens starka gensvar.
Det är en kontrasterande mjukhet, glädje och faktiskt ödmjukhet som behövs när Sabaton marscherar ut i krig. Skrudade i kamouflagemönstrade byxor ledsagar de publiken över världens slagfält, understödda av eldpuffar, gnistor och rök. Nya låtar som Poltava, den klistriga Carolus Rex och den effektivt pompösa Karolinens bön framförs på svenska, vilket de vinner på.
Swedish Empire Tour är ett namn som passar väl ihop med imagen och senaste plattan, men som ändå inte ligger helt rätt i munnen. Stormaktsturnén. I dessa dagar när det är så svårt att vara stolt över Sverige. Jag har svårt också för Sabatons krigsfixering och ännu mer den naivitet med vilken de bemöter frågor om den, nu senast vad gäller Israel.
Men sådant finns ingen tid att tänka på när kvintetten öser på med sina taktfasta och tralllvänliga alster - stämningen varierar från sentimental till testosteronstinn, men är ständigt på topp. Sabaton har all anledning att vara stolta.
Metal
Sabaton
Scandinavium, fredag 16 november
Publik: drygt 6000.
Bäst: Kul när nye turnétrummisen Snowy Shaw rullas in till avslutande Metal crüe.
Sämst: Det diskantiga ljudet som också minskar pondusen.
Betyg: ***
Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121117.
måndag 19 november 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar