Gay Messiah

En sann kameleont, en katt bland hermelinerna – eller kanske mer en hermelin bland katterna? Kanadensiske Rufus Wainwright, så att säga född in i musikbranschen, är en unik artist. En originell låtskrivare och personlig textförfattare, en sångare med ovanligt stor värme och skörhet samt en entertainer – med självdistans. Som dessutom rör sig fritt bland olika uttryck, från enkel folk till opera till personlig mainstreampop.

Så givetvis blir det en fantastisk konsert. Och varierad. Från den avskalade inledningen Candles – med fuskstearinljus som enda scenbelysning – till den helt absurda och euforiska avslutningen med Rufus utklädd till guden Apollo, en backanal med dansande publik på scen och en gigantisk sandwich som mimar till Gay Messiah. Bästa extranumren någonsin!

Däremellan bjuds ett enastående musikaliskt hantverk – det apart utseende kompbandet innehåller flera fina vokalister som också får kliva fram med covers av Rufus föräldrar Kate McGarrigle och Loudon Wainwright III – och ett brett känsloregister. Lycka och längtan, olika sorters kärlek. The art teacher med Rufus ensam vid flygeln är bitterljuv, Montauk – med sin personliga men ändå politiska text – är en favorit från senaste plattan, Cigarettes and chocolate milk är dramatik i det lilla och The one you love vacker som alltid.

Som kontrast till musikens skönhet slänger Rufus in skämt och Sverigereferenser. Sammantaget får det mig att le och framför allt skratta mer än jag någonsin gjort på en konsert – extranumren måste ses för att man ska kunna tro det – och gå hem lycklig med ett stort leende på läpparna. Och då har jag ändå sett Rufus Wainwright göra konserter med större dos – eller åtminstone jämnare dos – magi än denna.

Eklektisk pop  
Rufus Wainwright
Trädgår’n, måndag  
Publik: 400, välfyllt.
Bäst: De absurda men euforiska extranumren med grekiskt gudatema.  
Sämst: Onödigt stelt med sittande publik.  
Betyg: ****

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121204.