Tidningsredaktionernas medelåldersmän hyllar Lucinda Williams färska album Blessed, och jag funderar över varför jag gillar det så mycket. Att jag gillar henne är inte konstigt, men jag borde inte gilla den släpiga gubbrocken.
Så tänker jag på Doris Lessing, av Nobelprismotiveringen nedvärderad till "den kvinnliga erfarenhetens epiker". Lucinda Williams är helt enkelt en sådan som liksom Pinter "frilägger avgrunden under vardagspratet", liksom le Clézio en "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare", på ett personligt plan gör hon till och med, som Vargas Llosa, en "kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".
Hon är helt enkelt inte, som Springsteen i viss mån och defintivt Lundell, en manlighetens uttolkare, utan mänsklighetens.
Publicerad i Borås Tidning 110321.
Visar inlägg med etikett bruce springsteen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bruce springsteen. Visa alla inlägg
tisdag 22 mars 2011
onsdag 10 november 2010
Blinded By The Light
Jag gillar att läsa recensioner, både för innehållet och hantverket. För att lära mig något och upptäcka nya saker, men ibland också för att hitta klichéer. Det sista gäller framför allt musikrecensioner, där klichéerna är många (jag säger inte heller att jag själv är helt oskyldig).
Professor Lars Lilliestam har i Bilderna av Kent undersökt ett stort antal recensioner av Kents Vapen & Amminution och vilka verktyg som skribenterna använder. Det är rekommenderad läsning.
Den här veckan släppte Bruce Springsteen en "ny" platta, The Promise med material som aldrig släpptes i samband med Darkness On The Edge Of Town 1978. Det får som alltid svenska recensenter att slå knut på sig själva.
En favoritformulering kommer från Per Hägred i Expressen: "The promise måste vara rockens svar på dödahavsrullarna:"
Något gammalt och mossigt, tänker jag förstås. Men han fortsätter: "22 låtar från arkiven. Några av dem tidigare dokumenterade på bootlegs, andra helt nyinspelade. Samtliga en wow-upplevelse som man inte trodde fanns."
Konstigt nog får plattan bara fyra getingar.
Hägreds metafor är både överdriven och kan tolkas på två helt olika sätt. Men jag fick mig i alla fall ett gott skratt.
Det fick jag däremot inte av den trista slutklämmen på Johan Lindqvists recension i GP, angående den medföljande konsertdvd:n: "Älskar man inte den spelningen gillar man inte rockmusik överhuvudtaget."
Fler Springsteen-recensioner har jag inte orkat läsa. Det går att räkna ut vad som står där. Darkness On The Edge Of Town är dessutom Springsteen i en form jag inte gillar särskilt mycket. Nebraska är min favorit. Även hyllningsplattan, med Dar Williams cover av Highway Patrolman.
Och varför titta bakåt på det som en gång påstods vara rockens framtid när man kan titta framåt?
Apropå klichéer och alltför stora ord släpper My Chemical Romance i slutet av månaden sitt fjärde album Danger Days: The True Lives Of The Fabulous Killjoys. En platta som oväntat fått brittiska NME att gå i taket: "This is the best rock record of the year by such a margin that you actually feel rather embarrassed for everybody else. This isn't over-excitement. In 2010's final act, consider rock'n'roll saved."
Efter att ha hört singeln Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na) är det svårt att tro annat än att det handlar om just "over-excitement".
Professor Lars Lilliestam har i Bilderna av Kent undersökt ett stort antal recensioner av Kents Vapen & Amminution och vilka verktyg som skribenterna använder. Det är rekommenderad läsning.
Den här veckan släppte Bruce Springsteen en "ny" platta, The Promise med material som aldrig släpptes i samband med Darkness On The Edge Of Town 1978. Det får som alltid svenska recensenter att slå knut på sig själva.
En favoritformulering kommer från Per Hägred i Expressen: "The promise måste vara rockens svar på dödahavsrullarna:"
Något gammalt och mossigt, tänker jag förstås. Men han fortsätter: "22 låtar från arkiven. Några av dem tidigare dokumenterade på bootlegs, andra helt nyinspelade. Samtliga en wow-upplevelse som man inte trodde fanns."
Konstigt nog får plattan bara fyra getingar.
Hägreds metafor är både överdriven och kan tolkas på två helt olika sätt. Men jag fick mig i alla fall ett gott skratt.
Det fick jag däremot inte av den trista slutklämmen på Johan Lindqvists recension i GP, angående den medföljande konsertdvd:n: "Älskar man inte den spelningen gillar man inte rockmusik överhuvudtaget."
Fler Springsteen-recensioner har jag inte orkat läsa. Det går att räkna ut vad som står där. Darkness On The Edge Of Town är dessutom Springsteen i en form jag inte gillar särskilt mycket. Nebraska är min favorit. Även hyllningsplattan, med Dar Williams cover av Highway Patrolman.
Och varför titta bakåt på det som en gång påstods vara rockens framtid när man kan titta framåt?
Apropå klichéer och alltför stora ord släpper My Chemical Romance i slutet av månaden sitt fjärde album Danger Days: The True Lives Of The Fabulous Killjoys. En platta som oväntat fått brittiska NME att gå i taket: "This is the best rock record of the year by such a margin that you actually feel rather embarrassed for everybody else. This isn't over-excitement. In 2010's final act, consider rock'n'roll saved."
Efter att ha hört singeln Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na) är det svårt att tro annat än att det handlar om just "over-excitement".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)