My Humps

Så här kan man göra: Men man kan också göra så här:

No Country For Old Men

Förra veckan diskuterades både Madonnas konsert och hur den bevakas - och i förlängningen hur musikjournalister gör kön med sina texter.

Det är kul att det verkar ha kommit igång en debatt om ämnet i flera tidningar och på andra ställen, men sorgligt att det fortfarande ska behövas.

I dag publicerades några av mina tankar om saken i Göteborgs-Posten, under namnet Rockfarbröder har tolkningsföreträde.

Inte riktigt lika viktigt?

Vem är det som får plats i historien och vem är det som skriver den?
Utesluts vissa grupper - eller är det så att vissa bestämmer och att de bär skygglappar?

Dagens Kulturradion: Nya Vågen i P1 14.05 handlar om kritik mot kulturarv och bortglömda kvinnor i musikhistorien.

Andreas Lindahl (Mitt i musiken) och jag diskuterar Marie Selanders viktiga bok Inte riktigt lika viktigt: om kvinnliga musiker och glömd musik. Innan dess pratar etnologen Mats Nilsson, Klas Grinell från Världskulturmuséet och politikern Margita Björklund vad kulturarv betyder idag.

Och som alltid fanns det inte plats att säga ens en bråkdel av allt man vill...

Eld

Apokalypsen kommer närmare


I dagarna utkommer Eld, uppföljningen på den uppmärksammade ungdomsromanen Cirkeln. En fin kombination av fantasy och realistisk svensk vardagstristess, skriver Bella Stenberg.

Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln blev en succé och välförtjänt August-nominerad. Otippat eller självklart – en fantasy för ungdomar fast förankrad i den nedgångna bruksorten Engelsfors.
I första boken började de utvalda – som då inte visste att de var häxor – gymnasiet. I Eld är det dags för andra året. Sommarlovet har gått förbi i ett slags stiltje, men också en onaturlig värmebölja. Som visar sig vara just onaturlig. Apokalypsen närmar sig. Demonerna har blivit starkare, skiljelinjen mellan världarna svagare, magin så närvarande att naturen börjar påverkas. Det är inte alltid lätt för de utvalda – från början var de sju, nu finns bara fem kvar – att skilja på problem skapade av magi och verklighet.

Eld är en fin kombination av fantasy och realistisk svensk vardagstristess och tonårsproblematik. Välskriven och svår att lägga ifrån sig. Såväl äventyret som människorna och relationerna driver berättelsen framåt. De flesta utvecklas och förändras, ibland motvilligt.
Platsen och persongalleriet ger tillfälle att fundera över fördomar och framtidsförutsättningar kring klass och kön, men också över grupptryck och ansvarsfrågor i förhål- landet mellan individ, grupp och samhälle. Författarna visar fortfarande tydliga influenser från Buffy the vampire slayer, men eftersom jag håller den för världens bästa tv-serie klagar jag inte. Att inte bara ha en utvald är ett smart drag – det ger fler att identifiera sig med. Den smarta nörden, den mobbade tjockisen, den slampiga snyggingen, den trasiga alternativa, den osäkra mobbaren – som alla förstås är mer än sina schabloner. Läsaren får komma dem närmare i takt med att de lär känna sig själva bättre.
Däremot hade jag gärna sett lite tydligare återknytning till första boken. Vilka är de fem? De får nästan växa fram på nytt. Samtidigt får jag en känsla av att många kommer att se Eld mer som Linnéas bok (eller vem man har som favorit) än som en gruppskildring.

Men möjligheten till perspektivbyten och gruppens sammansättning är inte bara en av bokens styrkor – ensamma skulle tjejerna aldrig ha klarat sig. Inte nog med att de måste försöka förhindra apokalypsen (och gå i gymnasiet och ha ett kärleksliv) – de har mycket emot sig. Inte bara sina inbördes olikheter och inre tvivel utan även det maktfullkomliga Rådet (med ansvar för magi), gruppstyrda tonåringar och vuxenvärlden. Eld överraskar med ett par oförmodade vändningar: fienden – eller räddaren – är inte alltid den väntade.

LITTERATUR
Eld
Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Rabén & Sjögren

Publicerad i Upsala Nya Tidning 120505.

The Phantom Of The Opera

Operaledningen borde höja rösten, skriver musikskribenten Bella Stenberg om sexismdebatten.

Lady Macbeth från Mtsensk. Jag har inte sett föreställningen på Göteborgsoperan, och just nu vill jag helst inte alls gå på operan – inte för att föreställningen verkar ha en bristande genusmedvetenhet, utan för hur operans ledning förhåller sig till det.

I ett panelsamtal nyligen nämnde Expressens kritiker Gunilla Brodrej uppsättningen av Sjostakovitjs opera som exempel på ”den manliga regiblicken”, med scener som ”förhärligar den råa manliga sexualiteten”. Operans dramaturg Göran Gademan, med i panelen, förstår inte alls kritiken. Han frågar på hennes blogg varför hon går i baklås så fort man visar en kvinna med stor sexuell aptit på scenen, och skrattar på sin Facebooksida (öppen för alla) tillsammans med andra operaprofiler åt att hon ”behöver ett rejält kylskåpsknull”. I torsdags outade Brodrej hans språkbruk i en artikel. ”Läs detta” twittrar Malena Ernman flera gånger. Det är ”toppen av ett isberg”.

Det är inte sexismen och de brutala orden som förvånar, utan Göteborgsoperans reaktioner. Operachefen Lise-Lotte Axelsson menar att ”det är tråkigt” – vad är det för ordval!? – och ”har blivit en olycklig sammanblandning mellan vad som är ett privat och ett offentligt samtal”.
Inte ens i privata sammanhang borde någon i hans position säga sådant. Att Gademan själv fortfarande inte förstått framgår i fredagens Expressen. Han angriper person och inte sak, kallar Facebookordväxlingen för en ”lekfull omtolkning” och Brodrej för rabiat. Det blir liksom spiken i kistan – hur ofta används det ordet om en man?

Sådant här är aldrig okej. Särskilt inte från en kulturinstitution som finansieras med allmänna medel.

Publicerad i Borås Tidning 120401.

Kampen fortsätter

Jenny Diski. Kate Atkinson. Annie Proulx. Joyce Carol Oates. Ursula Le Guin. Elfrida Andrée. Frida Kahlo. Fanny Mendehlsson. Patti Smith. Melissa Auf Der Maur.
Soraya Bonaly. Jutta Kleinschmidt. Jessica Kürten. Sarah Michelle Gellar. Eliza Dushku. Joni Mitchell. Alanis Morissette. Shakira. Loretta Lynn. Margaret Atwood.
Jo Bench. Mary Shelley. Jane Austen. Clara Schuman. Buffy Sainte-Marie. Nawal El Saadawi. Hildegard av Bingen. Marit Bergman. Artemisia Gentileschi. Lo Kauppi.
Neko Case. Patsy Cline. Courtney Love. Doris Lessing. Annie Leibovitz. Nina Simone. Tegan. Sara. Aretha Franklin. Emmylou Harris.
Kate Bush. Tori Amos. Joan Baez. Wanda Jackson. Joan Jett. Missy Elliott. Lucinda Williams. PJ Harvey. Mary J Blige. Nico.
Anne Frank. Toni Morrison. Isabel Allende. Ella Fitzgerald. Sylvia Plath. Simone de Beauvoir. Nelly Sachs. Virginia Woolf. Emily Dickinson. Emily Brontë.
Fredrika Bremer. Chimamanda Ngozi Adichie. Djuna Barnes. Assia Djebar. Mary Wollstonecraft. Helen Zahawi. Diana Wynne Jones. Doro Pesch. Amelia Earhart. Arundhati Roy.
Alison Moorer. Maria Anissina. Nina Björk. Rosa Parks. Linn Fernström. Karin Boye. Jane Espenson. Amber Benson. Alyson Hannigan. Mare Kandre.
Asia Argento. Jodi Foster. Sofia Coppola. Julianna Margulies. Sally Potter. Tina Fey. Yvonne Hirdman. Dolly Parton. Meera Syal. Zadie Smith.
Sara Granér. Malalai Joya. Bessie Smith. Christine de Pizan. Janet Frame. Lady Gaga. Alison Bechdel. Cate Blanchett. Rokia Traoré. Liv Strömquist.

Fyll gärna på!

Survivor

Animerade ekorrar på katastrofresa

Sex sjungande och dansande ekorrar på kryssning i Karibien. Den familjesemestern kan bara sluta på ett sätt: i katastrof. Ekorrarna med Alvin i spetsen retar upp kapten Correlli (filmen har ett par referenser för vuxna också) genom att smita in på kasinot, dansa salsa och ställa till allmän oreda. Men innan han hinner slänga av dem lyckas de göra sig själva till skeppsbrutna.

Den hårt prövade ”pappan” Dave (Jason Lee) hamnar även han i havet, i osannolikt sällskap med den onde skivbolagsdirektören Ian från de första två filmerna. Och den öde ö de flyter i land på är förstås varken öde eller ett paradis.

Filmen försöker inte vara originell och har inte mycket till handling eller logik – den tilltänkta publiken är så pass ung att staplade scener kanske räcker. De animerade ekorrarna är skojiga, söta, till och med roliga emellanåt, trots att de inte har mycket till manus att jobba med. Eller personligheter att utveckla – filmens största brist är den begränsning i roller och identiteter för barn den erbjuder. Man kan vara den rolige, den söta, den smarte med glasögon eller den knubbige som ingen riktig tar på allvar – det saknas utrymme för att ha flera sidor i personligheten. Och killarna är tuffare än tjejerna.

I det sammanhanget blir det på många sätt extra bisarrt att se och höra ekorrar med pipiga röster sjunga Lady Gagas hit Born this way.

Alvin och gänget 3
Barnfilm
Betyg: 1
Regi: Mike Mitchell
Med: Jason Lee, David Cross, Jenny Slate
Svenskt tal
USA, 2011 (87 min)

Publicerad i Göteborgs-Posten 111223.

Girls Will Be Boys

Tre flickor förvandlas tillfälligt till pojkar och mycket blir annorlunda. Men blir det bättre? Bella Stenberg har läst en bok som kräver eftertanke.

I Jessica Schiefauers andra roman – som precis som debuten ligger på gränsen mellan ungdoms- och vuxenklassifikationerna – är inte tanken om du var jag, utan om jag var någon annan.
Kim, Momo och Bella ska fylla fjorton, befinner sig i brytpunkterna mellan barn, tonåring och vuxen, men de vill inte växa upp och begränsas. Vill inte fångas in i, tvingas in i, de mallade könsrollerna. Vill inte växa upp till just kvinnor. Varje dag i skolan är en plåga under pojkarnas alltför seende och värderande blickar, kommentarer och värre än så. Men det är så det är. Så det ska vara?
Bellas välskötta växthus är flickornas frizon, den konstnärliga Momo syr underbara, frihetsskapande maskeradkläder, men det är Kim, hon som inte har något annat än en stor tomhet inom sig, som upptäcker vad nektarn från den okända, mystiska blomman kan göra. Flickorna förvandlas till pojkar, nätterna blir magiska.
Tankeleken är spännande. Vad skulle hända om man tillfälligt kunde byta kön? Hur skulle man se på sig själv, hur skulle andra göra det? Vad förändras och vad förblir? Bokens flickor hanterar det helt olika. Berättaren Kim, som hatar sin flickkropp, är den som drabbas hårdast.
Perspektivet växlar mellan nu och dåtid, och Schiefauers språk är genomarbetat, med tydliga och ibland annorlunda bilder. Det här är en berättelse för den som vill se, skriver författaren genom Kim, och ”om dina ögon är öppna ska du lyssna noga”.
Samtidigt som boken tar ställning i genusdebatten får jag som läsare uppleva att det är annorlunda att vara pojke än flicka. Enklare, ja, utifrån Kims, Momos och Bellas situation, i alla fall på högstadiet. Friare, ja, utifrån rådande normer. Fysiskt starkare, ja, åtminstone ofta. Problemet infinner sig när känslan också vrids åt att det är bättre att vara pojke. Man behöver läsa långsamt och eftertänksamt för att komma runt det. Kanske gör det Pojkarna till en bok som behöver diskuteras lika mycket som läsas.

Jessica Schiefauer
Pojkarna
Bonnier Carlsen

Publicerad i Göteborgs-Posten 111109.
Igår belönades författaren med Augustpriset i ungdomsklassen. Det är tredje året i rad jag recenserat den vinnaren.

Dawn Of Love

Så var det dags igen. Debatt om Twilight och Breaking Dawn del 1. Inte åldersgränsen den här gången - det är bra att den blev elva år, men den förälder som går med en sjuåring och tittar på filmen gör inte sitt jobb - utan antifeminism och kvinnobilden. Den finns det förstås en hel del kritiskt att säga om, och det mesta stämmer.

Samtidigt gäller det att tänka på publiken, och vad de ser. Vad som är viktigt. Hittills verkar de flesta fansen älska även den här filmen (de jag pratat med idag förstår dock mina invändningar, inte minst mot Edwards beteende).

Det handlar om kärlek. Inte om abortfrågan och feminism. Det handlar om en tjej som är stark och får sin vilja igenom. Inte om att ifrågasätta att det hon vill egentligen är rätt konservativt och trist. Det handlar om att kanske faktiskt bli styrkt och att ta till sig de rätta sakerna.

Därför är det viktigt att vi recensenter och tyckare inte "kidnappar" Twilightfilmerna och talar om för fansen vad de ska tycka och hur det är. Däremot kan det vara nyttigt att visa hur man som tittare också kan tolka vissa saker. Och att tala om att det finns fantastiska och feministiska vampyr- och kärleksberättelser, som Buffy The Vampire Slayer. Men ibland, och för många, är en kärlekshistoria inte mer än just det.

Jag ser Twilight mer som en kärlekshistoria än en vampyrberättelse. Utifrån det kan jag inte låta bli en favorit i repris:

The Twilight Saga: Breaking Dawn – del 1
Vampyrfilm, USA, 2011

Regi: Bill Condon

Manus: Melissa Rosenberg (romanförlaga Stephenie Meyer)
Medverkande: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Billy Burke, Nikki Reed, Michael Sheen m fl
Distributör: Nordisk film
Längd: 117 minuter

Svensk biopremiär 2011-11-16

Det är svårt att förhålla sig till Breaking Dawn del 1 som bara en film, utan att blanda in allt runtomkring. Framför allt tänker jag på debatten kring åldersgränsen – som vettigt nog sänktes av Kammarrätten till elva år dagen före premiären – och vikten av att hålla på någon av ”drömkillarna”: Team Jacob eller Team Edward.

”Varför är det ingen som håller på Team Bella?” tänker jag när jag ser den fjärde men inte sista Twilight-filmen. Den sista boken, Så länge vi båda andas, har delats upp i två filmer. Det är onödigt på många sätt.

Det börjar med bröllop. Ett riktigt drömbröllop, men inte för just den här bruden. Bella Swan (Kristen Stewart) tvekar inte om att hon vill gifta sig med sin drömkille, själsfrände, love of her life, vampyren Edward Cullen (Robert Pattinson), men hon är inte lika förtjust i skyhöga klackar, påkostad klänning, gigantisk tårta och massor av romantiska dekorationer. Å andra sidan kan man tycka att hon får skylla sig själv när hon överlåtit planeringen åt sin blivande svägerska Alice.

Trots att det är ett romantiskt, vackert bröllop försöker regissören inte ens skapa en odelad känsla av lycka. Något lurar i bakgrunden. Och det är inte enbart vampyrernas arvfiender, indianstammens unga män som kan förvandla sig till jättevargar. Redan här blir det också tydligt att för att förstå filmen bör man antingen ha sett de tidigare tre eller läst romanförlagorna. Och helst bådadera.

Efter bröllop följer sig som bör smekmånad. Bella och Edward ensamma på en paradisö utanför Brasiliens kust. Och de gör det där som par gör på smekmånaden, trots att han är vampyr och hon är människa. Allt går bra. Och allt borde vara fantastiskt. Men Edward bestämmer sig som vanligt för att han vet bäst och att Bella måste beskyddas.

Och så går allt i kras. Trots att det borde vara omöjligt blir Bella gravid. Fostret växer oroväckande snabbt, äter på henne inifrån. Återigen bestämmer Edward, den här gången flankerad av sin familj, att den där ”saken” måste bort ur henne. Men fostret har en egen vilja och det går inte. Som vanligt är det ingen som lyssnar på Bella, som trots allt framhärdar i sitt beslut att behålla barnet. Envishet är en av hennes bästa grenar. Trots allt och trots att det är enkelt att ifrågasätta så många av hennes beslut är hon en stark och modig person.

Med graviditeten byter filmen skepnad. Äntligen förs det in lite spänning. Men framför allt ångest. Bella ser ut att lida av grav anorexi, bitvis blir det ren skräckfilm stämningsmässigt och förlossningsscenen är blodig och obehaglig. Mer obehagligt tycker jag ändå att det är hur liten hänsyn alla tar till Bellas egen vilja. Alla vill bestämma och tror sig veta bättre. Undantaget är möjligtvis vännen Jacob (Taylor Lautner), som insett att han aldrig kunnat påverka Bellas val tidigare och därför knappast kan det nu heller.

Barnet, som utgör ett hot på många sätt (ingen vet ju heller vad det egentligen är som växer i Bellas mage), ger också upphov till öppna fientligheter mellan vampyrerna och hamnbytarna, och även inom vargflocken. Där finns några av filmens mer känslomässigt berörande scener. Det blir tydligt hur mycket Stephenie Meyer använder sig av traditioner, hierarkier och mönster som sällan ifrågasätts och inte får brytas, och som ofta framställs som något gott. Möjligtvis kan jag se den starka lojaliteten mot familj och vänner som positivt.

Låter jag negativ? Breaking Dawn del 1 är den tristaste Twilight-filmen hittills. Den hade behövt ett rappare tempo, bättre balans, mer action, mer humor, (bröllopstalen samt ett par repliker och sneda leenden från Jake räcker inte) och framför allt mer förståelse från regissörens sida. Var finns magin?

Som filmen ser ut nu borde inte ens de mest inbitna Team Edward-fans kunna undgå att se hur jobbig han är, och hur det får Bella att må.

Som vanligt är det också Kristen Stewarts Bella som är behållningen i filmen. Hon tar i alla fall Bella på allvar, och det ska bli intressant att se hur hon spelar sitt nya jag i Breaking Dawn del 2. Som den här filmen framför allt känns som en enda lång transportsträcka fram till. Den cliffhanger som del ett slutar med känns mest som att bli snuvad på konfekten. För det är ju då det äntligen ska börja hända saker.

Publicerad i Kulturdelen 111116.

Gryningstid

Alldeles strax ska jag vara med i Brunchrapporten i P3 och diskutera Twilight: Breaking Dawn och feminism.
Min recension kommer senare idag att finnas på Kulturdelen, men låt mig redan nu säga att det är den tristaste av filmerna.

Sånt jag berättar för Allah

Få bestämma över sig själv

Jbara är sexton år, en fattig herdeflicka i en eländig nordafrikansk bergshåla, ”världens rövhål”. Det enda hon har är sitt utseende – men hon vet inte ens om att hon är vacker. Sånt säger man inte där hon kommer från. Hon avskyr sin idiotiske och despotiske pappa, ömkar sin mamma och har genomskådat byns stupide fkih (en slags fuskimam). I utbyte mot en underbar, rosa granatäppelyoghurt har hon sex med en herde från grannbyn. Den ende hon har att tala med – förutom fåren, de är snälla – är Allah. Men i monologen riktad till Allah resonerar hon lika mycket med sig själv.

Saphia Azzeddine är född i Marocko, uppväxt och utbildad i Frankrike. Det fantastiska är inte att hon får mig att tro på Jbara som person (hur många liknande utsatta flickor måste det inte finnas?) utan på hur Jbara tänker. Det blir på något sätt rimligt hur hon säljer sin kropp för en yoghurtdricka, hur hon kan tro på en gud som inte gett henne något, hur hon som obildad herde kan skaffa sig någon som helst kritisk livssyn och ha synpunkter om klass-, genus- och samhällsfrågor samt genomskåda religionsutövare. Ilskan däremot, den är så självklar. Det är framför allt den som bär monologen. Och trots allt är den rolig. Med humor och självhumor riktar Jbara sin skarpa blick inåt, utåt – och uppåt.

När hon ber Allah om att något ska hända i hennes liv blir svaret på bönen inte det hon räknat med – fastän hon vet att han arbetar på ett raffinerat sätt. Först trillar en fullpackad rosa resväska ur en av bussarna som passerar byn. Vilken lycka! Sedan inser hon att hon är gravid. Självklart blir hon förskjuten. I staden fortsätter hon att försörja sig på det enda sätt hon kan; med hjälp av sin skönhet och sin kropp. Det är medlen som ska ge henne ett eget liv, målet är att kunna bestämma över sig själv.

En bok som skildrar kvinnoförtryck så ogenerat som denna skulle kunna lämna läsaren sorgsen och uppgiven. Men Jbaras styrka stärker även mig.

Saphia Azzeddine
Sånt jag berättar för Allah
Översättning: Gabriella Theiler
Ordfront

Publicerad i Göteborgs-Posten 110823.

I'm Not A Princess

Prinsessor och drakar utmanar könsrollerna

Trots många föräldrars motstånd kommer döttrarna hem från dagis och vill klä sig i rosa och glitter. Uppenbarligen är det svårt att komma undan vissa schabloner. Bättre då att bekämpa fenomenet inifrån.
I Prinsessor och drakar möter den moderna världens finesser sagans element, med ett frigörande resultat. I en modern saga för varje veckodag, med text av Christina Björk och fina illustrationer av Eva Eriksson, får såväl drakarna som prinsessorna utrymme att växa – här finns drakar som drömmer om att vara vackra flickor och vem som rövar bort vem är inte alltid självklart. I Prinsessan Månstråles måndag blir den bortskämda Månstråle bortrövad, tänkt som mat till fem hungriga drakbarn. Prinsessan skriker så högt att de inte vågar äta henne och tar i stället med drakbarnen hem till slottet för att de ska leka ihop. Och så får de varsin uppdragbar leksaksdrake – med tillhörande dammsugare.

Prinsessorna ser förvisso väldigt mycket ut som prinsessor och flickflickor i sina stela kläder och välkammade frisyrer, men de är ändå väldigt mycket individer. Bortskämda, smutsiga, sura, ensamma, uttråkade, sömniga, hungriga… Samma sak gäller för Per Gustavssons prinsessa, som funnits i bokform sedan 2003. Hon är definitivt så kallat tjejig, men inte bara – hon är en överskridare. Samtidigt är vissa saker som de ”alltid” har varit: den första boken om prinsessan var rosa, och den första om prinsen… blå. Och färger innebär fördomar.
Prinsessans rockband är också en rosa bok, men hon är inte mesigt rosa till sinnet. Och även prinsen klär sig faktiskt i rosa. Så visst försöker Gustavsson vända på steken. Det råder ingen tvekan om att det är prinsessan som är bandledare och problemlösare – för hur ska man kunna återförena ett band som splittrades på grund av att trummisen, draken, blev så exalterad att han nästan eldade upp allting? Prinsessan har både en plan och spelar gitarr.
Prinsar är precis som prinsessor starka, modiga och skickliga. Det är det första som står i När prinsar blir förtrollade. Men det finns ett stort problem: de kan bli förtrollade till grodor. Och även om de ängsliga prinsarna har en del bra idéer är den enda som verkligen kan rädda en förtrollad prins en prinsessa. Så hon får visa vad hon kan här också.

Det är både välgörande och underhållande att läsa flera av de nyare sagoböckerna. Utan att skriva någon på nästan är ett av de bästa sätten att utmana könsroller – för det behövs – genom humor och att visa på alla onödiga begräsningar som klistras på oss. En prinsessa likväl som en vanlig flicka eller pojke gillar rosa och blått, att baka, fäktas med svärd, spela rock och kamma sig– gärna allt på en gång.

Christina Björk och Eva Eriksson
Prinsessor och drakar
Rabén & Sjögren

Per Gustavsson
Prinsessans rockband
När prinsar blir förtrollade
Natur & Kultur





Publicerad i Göteborgs-Posten 110622.

Nude

Nakenreklam igen och igen

Vi har sett det förut. Alldeles för många gånger. Och vi kommer att se det igen. En kvinna i en utmanande position och alldeles för lite kläder uppkletad på en stor affisch för att göra reklam för en vara som inte alls har något med henne att göra.
Det senaste exemplet kommer från klädkedjan Jack & Jones, som enbart säljer herrplagg. Problemet är förstås inte, som det i vissa medier och diskussioner vinklats, att filmen Fitness club (som finns i ”explicit version”) visar för mycket hud. Det är inget fel på hud, i rätt sammanhang.
Problemet är inte ens, i första hand, objektifiering och sexism.

Problemet är att just den här kampanjen är iögonfallande korkad. Som om männen som är kunder verkligen tror att de ”får” fler tjejer för att de handlar i just den butiken – en vidhängande slogan är ”Get in shape for all the action you’re gonna get”, vilket även är budskapet i reklamfilmen. Killar som tuppat av och får första hjälpen (eller är det en avsugning?) av lättklädda tjejer, och som sedan ska tränas av en kvinnlig instruktör.
Filmerna är som lättporr för dem som inte vågar titta på porr? (För dem kan jag också tipsa om att gå djupare in på hemsidan, där kan man välja sin klädstil och se ett så kallat träningspass. I min favorit står instruktören i högklackat, strumpbyxor, tajt kjol och behå. Framför en bardisk.)
Filmen har fått över 60 anmälningar till reklamombudsmannen. Det förvånar mig inte om företaget är så cyniska att de räknat med just det – all reklam är bra reklam. Förmodligen vet de vad de gör, eftersom de fällts för liknande saker tidigare. Fast vilken bild har de egentligen av sina kunder?

Det tragiska blir istället smått humoristiskt när någon försöker ställa de ansvariga till svars. Kasper Cort Pedersen, marknadsansvarig, leker med orden och säger att ”vi ber om ursäkt om vår reklamkampanj haft en chockeffekt på individer i Sverige”. Men chocker och individnivå är ju inte vad debatten handlar om.
Han menar också att de inte ”har för avsikt att diskriminera kvinnor eller porträttera dem negativt”. Nej, självklart inte – företagets avsikt är väl att oavsett priset tjäna pengar. Och om kvinnor råkar bli förnedrade på vägen, spelar det någon roll? Kampanjen innehåller ju ”humor och överdrifter” (Resumé 110329). Då så, då är det ju ingen fara!
Samma argument använder Sigurd Granmark, Norgechef för Reebok, om deras gigantiska vepa, uppsatt i Oslo, med en naken kvinna endast iklädd skor: märket ”handlar om att ha kul och våga det lilla extra” (Resumé 110324).
Naket och sex i reklam är inte att våga. Det är att upprepa.

Kulturkrönika publicerad i Göteborgs-Posten 110408.

The Angle

Övergreppet fortsätter

Det finns gott om skrivna och oskrivna regler för hur och om vad massmedia rapporterar. Och så finns allt det där som inte sägs rent ut, det som står mellan raderna. Ordval visar bakomliggande ideologiska värderingar hos skribenten. Språkbruket åskådliggör lika mycket vad man ser som hur man ser det. Medierna bekräftar och sprider de värderingar som finns i samhället – och som kanske inte alltid är sunda eller borde föras vidare.

Nyligen skrev New York Times om ett fall där en elvaårig flicka i Cleveland, Texas våldtogs av arton (18!) män och tonåringar (Vicious Assault Shakes Texas Town 110308).

Artikeln börjar med att skildra hur händelsen har skakat samhället i grunden och lämnat många invånare i arbetarklassområdet där attacken skedde med obesvarade frågor. Bland dem finns, om anklagelserna bevisas, hur kunde deras unga män bli indragna i en sådan akt?

Det är journalistens ord. De som borde vara objektiva.

Därefter fortsätter en medelålders sjukhusarbetare, som säger att hon känner flera av de anklagade: Det har helt enkelt förstört vårt samhälle. De här pojkarna måste leva med det resten av sina liv.

Den viktigaste frågan som reportern nämner för samhället är alltså hur de unga männen (den äldste är 27 år) kunde dras in, kanske till och med lockas in i detta. Den lokala kvinnan får det att låta som om förövarna, pojkarna – som tvingade elvaåringen att klä av sig, som hotade henne med våld, som våldtog henne på två olika platser och som filmade allt och spred det via sina mobiltelefoner – är offren.

I den alltjämt rådande dikotomin mellan manligt och kvinnligt är det mannen som beskrivs som aktiv och kvinnan som passiv. Men uppenbarligen sätts detta ur spel beträffande våldtäkt.

Många tidningsläsare och amerikanska bloggare har noterat hur grovt tidningen sluntit, och författaren Kristin Cashore tar upp det kanske mest flagranta: Invånare i området … säger att hon klädde sig äldre än sin ålder, hade smink och kläder mer passande för en kvinna i tjugoårsåldern. Hon brukade hänga med tonårspojkar på en lekplats, sade några.

Det som står mellan raderna – eller närapå uttalat – och som Cashore fäster sig vid är hon bad om det. Vilket omnämnandet av kläder och beteende är en slags kod för.

New York Times har varit tvungna att kommentera artikeln och i princip be om ursäkt – men ursäkten är att nyheten saknade balans och att texten fokuserade på invånarnas reaktioner.

När sådana här formuleringar slinker igenom i en så stor och ansedd tidning (och den åttonde mars av alla dagar), hur ser det då inte ut i lokala Träsk-Posten? Och hur låter det hemma hos folk när ingen utomstående hör?

Publicerad i Göteborgs-Posten 110325.

Blessed

Tidningsredaktionernas medelåldersmän hyllar Lucinda Williams färska album Blessed, och jag funderar över varför jag gillar det så mycket. Att jag gillar henne är inte konstigt, men jag borde inte gilla den släpiga gubbrocken.

Så tänker jag på Doris Lessing, av Nobelprismotiveringen nedvärderad till "den kvinnliga erfarenhetens epiker". Lucinda Williams är helt enkelt en sådan som liksom Pinter "frilägger avgrunden under vardagspratet", liksom le Clézio en "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare", på ett personligt plan gör hon till och med, som Vargas Llosa, en "kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".

Hon är helt enkelt inte, som Springsteen i viss mån och defintivt Lundell, en manlighetens uttolkare, utan mänsklighetens.

Publicerad i Borås Tidning 110321.

Jag är min egen Dolly Parton

Dolly Partons musiksystrar i en
varm och närgången dokumentär

Dokumentär: Jag är min egen Dolly Parton
Regi: Jessica Nettelbladt
Med: Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson och Gudrun Hauksdóttir
Sverige, 2011 (90 min)
Hagabion
Betyg: 3 av 5

En hyllningskonsert till Dolly Parton – man behöver inte skrapa särskilt mycket på den välsminkade ytan för att inse att countrystjärnan är begåvad, smart och rolig – förde samman musikerna Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén och Helena Josefsson och producenten Gudrun Hauksdóttir. Filmaren Jessica Nettelbladt följer dem under en längre period, och kommer dem nära. Nära nog för att visa att inte ens kreativa, lyckade musiker alltid tror på sig själva.

Här syns brist på självförtroende, nästan självförakt, behov av bekräftelse, rädsla för att höja sin röst. Persson, vars karriär med The Cardigans snabbt tog fart, berättar hur hon sögs in i en svart spiral och nästan förlorade sig själv och sin själ på vägen, de andra öppet och ärligt om föräldrar som inte varit närvarande, alkoholism i familjen, en ständig osäkerhet för den egna föräldrarollen.

Men lite är det som om Nettelbladt blir rädd för att komma för nära. När det verkligen bränner till byter hon fokus, lämnar för en annan person eller naturbilder.

Filmen avslöjar också något om hur det är att vara kvinna i musikbranschen, och hur det stora maskineriet fungerar – det är Nina Persson ensam som får lov att snabbt träffa Dolly Parton (och som står och trampar som vilket nervöst fan som helst innan, och pryds av ett brett leende efteråt).

Musiken är väl vald, och filmen innehåller värme och humor, inte minst från Persson. Kontrasterna mellan glädjen musikerna finner under sina hyllningskonserter (och i kläderna, dansen, perukerna, att förstora brösten med nedknycklat papper) och deras djupare gemenskap och allvarliga samtal blir stora. Men det är ju så livet är. Alla behöver lära sig att tro på sig själva, att titta framåt. Att vara sin egen Dolly Parton, sin egen inspirations- och kraftkälla.

Titeln är förresten lysande. Den skulle nog Dolly ha gillat.

Bella Stenberg

Publicerad i Göteborgs-Posten 110311.

Filmen har premiär 11 mars i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Uppsala, Västerås, Norrköping, Helsingborg, Trelleborg, Båstad, Höör, Svalöv och Landskrona.

Just Because I'm A Woman

Jag borde skrivit något klokt igår. Det var ju trots allt internationella kvinnodagen och många uppmärksammade det på ett bra sätt (och andra på ett mindre bra). Men jag orkade helt enkelt inte. För det borde inte behöva finnas en sådan dag fortfarande.

Som Nemi sa i gårdagens seriestrip i GP när bartentern önskade henne och Cyan ett grattis på kvinnodagen: "Vi hinner ta några drinkar innan dom nästa 364 mansdagarna.”

Between The Lines

Titeln är Tjejer & musik, men det är en inspirationsdag för alla som vill hålla på med musik. Idag mellan klockan 12 och 17 är det fri entré och fullt upp på Frölunda kulturhus. Bland annat spelar Silversystrar och William och det finns workshops och föreläsningar.

En av föreläsningarna, Mellan raderna i musikjournalistiken, ska jag hålla. Den som vill veta vad det handlar om ska vara på plats klockan 15.00.

På kvällen blir det mer musik, Baskery och Cherry Tess And Her Rhythm Sparks, men då kostar det pengar att gå in.

Red Dress

Tomten klär sig i rött, men han är inte den ende. I Maktens män bär rött. Historiska studier av manlighet, manligt framträdande och kläder undersöker historieprofessorn Kekke Stadin hur mannens kläder och yta uttrycker makt och manlighet.

Om den boken och nyårsfirande har jag skrivit en krönika i dagens GP.

The Argument Part 2

Inte särskilt förvånande har manskämpen Pär Ström kommenterat min GP-krönika om jämställdhet - och än mindre förvånande har han inte läst den ordentligt.

Den som orkar läsa hans blogg kan göra det här.