Skitigt vackert mörker

Kandre förtjänar en större läsarskara

Djävulen och Gud försvann i flytten och gick inte att hitta i handeln. Nu stod Mare Kandres vuxensaga plötsligt i en av föräldrahemmets bokhyllor. Lika mystisk, lockande och rolig som jag mindes. Vackrare. Ett vackert mörker.

Skitigt vackert mörker (Ellerströms) är litteraturvetaren Mattias Fyhrs bok om den hyllade författaren som gick bort i förtid 2005. Där berättar han om Mare Kandre – eller snarare, återberättar oredigerat all sin konversation och kontakt med författaren: mail, telefonsamtal, fikaträffar, vykort, favoritfilmer. Anspråket är att ”ge läsaren en så sann bild som möjligt”. Utan att för den skull närma sig en traditionell biografi – hennes inspirationer lyfts däremot fram.
Fyhr lärde känna Kandre i samband med sin avhandling om gotik; hon var en av flera svenska författare som undersöktes och intervjuades. Han är forskare och fanboy – i ett fyllemail försöker han ta rollen som förföraren. Maktförhållandet blir avigt, på vissa sätt ser han sig som förmer än sitt studieobjekt och vän, medan han i andra sammanhang ser upp till henne.

Så hakar boken nätt i flera debatter. Vilken roll spelar författarens intentioner – i det här fallet Kandres, men ännu mer Fyhrs? Vad är sanning? Vems sanning? Vad kan och får man skriva om människor som inte kan föra sin egen talan?
Fyhr har sparat på allt, precis allt (men sörjer över enstaka saker som försvunnit eller foton han inte tagit) men vill inte servera det. Han vill inte ha de ”kursiva läsarna”, men blir inte det ännu ett sätt att nästan slösa bort Kandres begåvning?
Vänboken, sorgeboken, är som en gotisk labyrint. Svårgenomtränglig, gäckande, oavslutad, sorglig. Emellanåt nördigt lockande. Och problematisk, på så många nivåer. Ibland blir jag obehaglig till mods. Fyhr drar alla kritiker och deras kunskaper över en trubbig kam – och ger sedan själv Kandre lika svepande kritik: Bestiarium är 100 sidor för lång. Han rasar över hur hon kategoriserades och behandlades i media, framför allt över de feministiska tolkningarna, men vill också själv bestämt fösa in hennes litteratur i ett fack. Järnstaketet runt fållan är ornamenterat, högt och spetsigt: hon ska läsas gotiskt. Och han hävdar bestämt att Kandre skulle gillat hans bok – hon menade ju själv att litteraturen och livet var ett. Vill en författare med ett sådant originellt och poetiskt och drabbande språk för den skull offentliggöra sina mail, fyllda av slarvfel och särskrivningar? Geniet avdramatiseras till vem som helst av oss.

Tanken slår mig: det är jag som inte är tillräckligt smart. Att det finns en metanivå någonstans. Men nej. Skitigt vackert mörker säger faktiskt mer om honom än henne. Och det är hon som förtjänar fler läsare.

Bella Stenberg är kritiker och kulturskribent och läser gärna Mare Kandre – feministiskt, gotiskt och på flera andra sätt.

Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121009.

Bloggfotnot: Mare Kandres böcker finns numera lättåtkomliga i pocket, till exempel på Bokus. Rekommenderas starkt!

Nude

Nakenreklam igen och igen

Vi har sett det förut. Alldeles för många gånger. Och vi kommer att se det igen. En kvinna i en utmanande position och alldeles för lite kläder uppkletad på en stor affisch för att göra reklam för en vara som inte alls har något med henne att göra.
Det senaste exemplet kommer från klädkedjan Jack & Jones, som enbart säljer herrplagg. Problemet är förstås inte, som det i vissa medier och diskussioner vinklats, att filmen Fitness club (som finns i ”explicit version”) visar för mycket hud. Det är inget fel på hud, i rätt sammanhang.
Problemet är inte ens, i första hand, objektifiering och sexism.

Problemet är att just den här kampanjen är iögonfallande korkad. Som om männen som är kunder verkligen tror att de ”får” fler tjejer för att de handlar i just den butiken – en vidhängande slogan är ”Get in shape for all the action you’re gonna get”, vilket även är budskapet i reklamfilmen. Killar som tuppat av och får första hjälpen (eller är det en avsugning?) av lättklädda tjejer, och som sedan ska tränas av en kvinnlig instruktör.
Filmerna är som lättporr för dem som inte vågar titta på porr? (För dem kan jag också tipsa om att gå djupare in på hemsidan, där kan man välja sin klädstil och se ett så kallat träningspass. I min favorit står instruktören i högklackat, strumpbyxor, tajt kjol och behå. Framför en bardisk.)
Filmen har fått över 60 anmälningar till reklamombudsmannen. Det förvånar mig inte om företaget är så cyniska att de räknat med just det – all reklam är bra reklam. Förmodligen vet de vad de gör, eftersom de fällts för liknande saker tidigare. Fast vilken bild har de egentligen av sina kunder?

Det tragiska blir istället smått humoristiskt när någon försöker ställa de ansvariga till svars. Kasper Cort Pedersen, marknadsansvarig, leker med orden och säger att ”vi ber om ursäkt om vår reklamkampanj haft en chockeffekt på individer i Sverige”. Men chocker och individnivå är ju inte vad debatten handlar om.
Han menar också att de inte ”har för avsikt att diskriminera kvinnor eller porträttera dem negativt”. Nej, självklart inte – företagets avsikt är väl att oavsett priset tjäna pengar. Och om kvinnor råkar bli förnedrade på vägen, spelar det någon roll? Kampanjen innehåller ju ”humor och överdrifter” (Resumé 110329). Då så, då är det ju ingen fara!
Samma argument använder Sigurd Granmark, Norgechef för Reebok, om deras gigantiska vepa, uppsatt i Oslo, med en naken kvinna endast iklädd skor: märket ”handlar om att ha kul och våga det lilla extra” (Resumé 110324).
Naket och sex i reklam är inte att våga. Det är att upprepa.

Kulturkrönika publicerad i Göteborgs-Posten 110408.

Stranded (Haiti Mon Amour)

Nyttiga känslor på Haiti

Den tropiska skogen sträcker sig nerför bergsslänten och lämnar bara en tunn strandremsa innan det turkosblänkande havet tar vid.
Himlen är oskyldigt blå och vi är så långt man kan komma från bilderna vi är vana vid från Haiti: korruption, katastrof, svält, sjukdom, elände. Paradise Cove gör definitivt skäl för sitt namn.
Egentligen skulle han ha gått på universitetet, berättar guiden med en axelryckning. Han hade precis börjat, men så kom jordbävningen för ett år sedan. Nu finns det inget universitet mer. Så mycket annat måste byggas upp innan man kan tänka på högre utbildning. Minst fem år kommer det att ta, gissar han. Fast det är förstås inget som sägs under rundturen. Där handlar det om medicinalväxter och hur man gör jordnötssmör för hand - inte om att tre fjärdedelar av Haitis invånare saknar elektricitet eller att den närliggande byns befolkning nästan fördubblats efter att så många lämnat huvudstaden efter jordbävningen. Hur avslutar man egentligen ett sådant samtal? Ha en trevlig dag och lycka till med att bygga upp ditt land!?

En vik bort ankrar kryssningsfartyget med drygt 3 200 gäster. En grillad lunch serveras på företagets privata halvö, avspärrad för lokal­befolkningen och nyligen upprustad med faciliteter och turistleksaker för 55 miljoner dollar. Drygt 500 haitier är anställda eller drar in pengar via hantverksmarknaden. Det är uppenbart att turistnäringen handlar om både utsugning och arbetstillfällen. Jag funderar på om jag verkligen kan säga att jag varit på Haiti, samtidigt som det någonstans skaver med all bekvämlighet. Känslan är inte skön, men nyttig.
Att resa är en balansgång, och kan trots goda intentioner innebära en försämrng för andra. Fredrik Sträng, en så kallad äventyrare, skriver i boken K2 på liv och död om en bergsklättringsexpedition; en bland många slående motsägelser är hur mycket skräp klättrarna lämnar efter sig. Äventyrandet blir ett i högsta grad individualistiskt och egoistiskt resande.

En av teserna på Världskultur­museets tankeväckande utställning om resande och flykt är att resande tar kål på fördomar. Men resandet kan precis lika gärna stärka fördomarna och Destination X kunde hetat Dom andra, som museets nyöppnade utställning. Kontrasterna förstärks med foton på ett poolparty bredvid båtflyktingar, med föremål som tappats på flykt mellan Mexiko och USA och en hylla med allt skräp som vi under namnet souvenirer samlar på oss. Kanske är det gemensamma att vi söker något annat, men det är stor skillnad om man är på väg till eller från något.
Kryssningsbåten tar i alla fall med sig allt sitt avfall från Haiti. Inklusive oss passagerare.

Kulturrönika publicerad i Göteborgs-Posten 20 februari 2011.

Walk Like An Egyptian

Musik kan vara ett mäktigt vapen. Om varför just hårdrock kan vara ett ännu mäktigare vapen och användas politiskt i muslimska länder har jag skrivit en krönika i dagens GP, Hård rock smart vapen.

Den som vill läsa mer kan kolla in rapporten Headbanging Against Repressive Regimes.

I krönikan nämner jag också banden Barzakh från Tunisien (det finns band med samma namn även i Pakistan och Indonesien), Scarab från Egypten och The Kordz från Libanon.

Outrageous

Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om Glee. Om den är för töntig och musiknumren outhärdliga, eller om jag gillar det. Oavsett vilket är det ett skolexempel på en populärkulturellt smart tv-serie.
Om det och om det begåvade avsnittet där Britney Spears gästspelar som sig själv (sändes på svenska TV11 igår) har jag skrivit en krönika i GP, Glee - smart och töntig.

Red Dress

Tomten klär sig i rött, men han är inte den ende. I Maktens män bär rött. Historiska studier av manlighet, manligt framträdande och kläder undersöker historieprofessorn Kekke Stadin hur mannens kläder och yta uttrycker makt och manlighet.

Om den boken och nyårsfirande har jag skrivit en krönika i dagens GP.

The Fame Monster

Vad är kändisar egentligen bra för? Varför hyllar vi dem så ofta först, för att sedan sänka dem?
Redan de gamla grekerna gjorde det...
Om kändisdyrkan och gamla gudamyter handlade min krönika i GP i måndags.

The Prince And The Pauper

En krönika i GP om de ökande klyftorna i Sverige och vad jag ser nästan varje dag i Göteborg - tiggare och prostituerade.

Blonde On Blonde

Det går inte att säga att man inte vill vara en förebild. Så länge någon ser dig finns risken (chansen) att den personen tar efter dig.
I dagens GP har jag skrivit en krönika, om Blondinbella (som är aktuell med boken Egoboost!) och vikten av förebilder.