Önskemånglare och häxor

Idag börjar Bokmässan i Göteborg.
Som vanligt med en otrolig mängd böcker och en hel hoper författare.
Inklusive två av de mest intressanta inom YA och fantasy: Laini Taylor och Sally Green.
Taylor har skrivit serien om Önskemånglarens dotter, där änglar, kimäror och människor samsas. Eller inte samsas.
Greens serie heter Half bad och handlar om mörka och ljusa häxor och en ganska stor gråzon.
Båda har hittat egna litterära vägar och har flera framträdanden i samband med bokmässan. Missa inte.

Go West

 Viveca Lärns böcker beskrivs ofta somcharmiga och roliga, med hög trivselfaktor. Underhållning ska inte förkastas. Lärn är dessutom humoristiskt vass i många av sina små vardagsiakttagelser, särskilt insticken och nypen mot samtiden. Men i Väster om Vinga saknas charmen och i viss mån verklighetsförankringen – hon skriver fram karikatyrer snarare än människor. Jag har inget emot osympatiska huvudpersoner och måste inte gilla en romanfigur för att uppskatta boken, men när det handlar om underhållningslitteratur som denna uppstår problem när inte ens författaren verkar gilla sina uppdiktade personer. Särskilt kvinnorna har få sympatiska drag, om ens några.

Ändå finns förutsättningarna, ett lagom udda persongalleri som fösts samman av att de bor i samma hus, öster om Heden. I seriens först bok åkte alla på safari till Kenya efter att ha blivit postkodsmiljonärer. Tobakshandlarbröderna; den extremt stele Åke och den barnslige Holger som fortfarande delar sitt pojkrum trots att de närmar sig pensionsåldern. Lärarparet; den hurtfriske Axel och den alkoholiserade och elaka Margareta. Rikemannen Roger och hans gravida fru, flickkvinnan Samantha. På ett hörn den korrekta damen Karin, som blir allt mer excentrisk (eller senil?) och mest umgås med sin dramaten-vagn Carl-Elmer, samt hennes kulturstreber till son. 

Vad händer då? Inte mer än vad som behövs. Holger flyttar hemifrån och träffar en kvinna. Roger brottas med sitt hemlighetsfulla förflutna. Samantha får bacillskräck och vägrar jobba. Margareta slutar dricka, börjar på akvarellkurs och blir kär i läraren Marcel (Marcel verkar för övrigt också vara kär i Marcel). Axel verkar ha kommit mer till ro med sin bisexualitet. Och så blir det utflykter till Skagen och Vinga.   

Känslan av att Lärn tröttnat förstärks av det emellanåt slarviga språket. Holger rodnar av stolthet flera gånger och även när det inte är meningen orerar många istället för att prata. Göteborg har hon däremot inte tröttnat på och stans miljöer tar rejält med plats. Så mycket att jag får lust att ta en promenad i Trädgårdsföreningen eller på Vasagatan istället för att läsa vidare om Valborgsfirande eller inflyttningsfest.

ROMAN
Viveca Lärn
Väster om Vinga
Wahlström & Widstrand

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130620.

Salvage The Bones

Frågan är inte om allt kommer att gå åt helvete, utan när och hur. På en samhällspolitisk och socioekonomisk nivå har det mesta dessutom redan gått åt helvete. Segregation, rasism, fattigdom, fördomar och fientlighet. Fjortonåriga Esch lever mitt i det. I ett ruckel i utkanten av en håla i Mississippi, vid kanten av Mexikanska golfen.

På det personliga planet har Esch, iakttagaren och berättaren, dessutom sett mamman dö och pappan alkoholiseras. Den ena storebrodern försöker hitta vägen ut och bort med hjälp av basket, den andra vill få in pengar via sin älskade porslinsvita kamphund som just fått valpar. Yngsta brorsan vill inget annat än att bli sedd, men ingen har riktigt ork. Själv upptäcker hon världen och sig själv genom böcker. Läser Medea och drar paralleller. Och så låter hon brorsans vänner ligga med henne. Ibland för att hon vill, ibland för att det helt enkelt är enklare att låta dem stoppa in den än att säga nej. Killen hon älskar, han som sig ovetandes är hennes baby daddy, vägrar se henne i ögonen och har en flickvän. Esch är en röst från amerikanska södern som vi inte är vana att höra – och som ofta inte kan eller får göra sig hörd.

Mitt i misären målar Jesmyn Ward fram hela människor. Rädda, modiga, svekfulla, trofasta... Det vackra finns i naturen och i syskonens starka band. Och i språket.Ward verkar i söderns metaforrika tradition, och arbetar i sin andra roman även med talspråk och allmänmänskliga grekiska myter. 

Som om inte vardagen är nog räknar kapitlen ned mot den elfte dagen: Katrina. Orkanen som till en början inte oroar någon mer än pappan, men som läsaren vet kommer att ödelägga stora delar av området. Med den vinande vinden och det stigande vattnet ökar tempot och dramatiken. 

Titeln blir tveeggad – det handlar om att rädda varje spillra, men det finns heller inte mycket mer än spillror där från början. Ändå finns där något slags hoppfullhet och framtidstro.

ROMAN

Jesmyn Ward

Rädda varje spillra

Översättning: Moa-Lisa Björk

Forum

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130408. 

Här går det att provläsa Rädda varje spillra.

 

Välkommen ut på andra sidan

Baksidestexten avslöjar egentligen allt. Tre tjejer (borde det inte heta kvinnor?) på väg mot det läskiga trettiostrecket. Krogjobbande Malin blir utsatt för ett övergrepp av någon hon tror att hon känner. Lovisa har den perfekta pojkvännen – tills allt går sönder. Och sura Sandras förhållande är så trist att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

AnnaMaria Jansson är journalist, främst inom sport, och hennes dugliga debut är en vardagsroman med feministiska förtecken, enligt förlaget. Chick lit skulle nog de flesta säga. Men att kvinnor är huvudpersoner gör det givetvis inte till kvinnolitteratur. Jag skulle hellre kalla det modern urban litteratur eller relationsroman. Borde inte den marknaden bli mättad snart? Tydligen inte. Och problemen och kriserna är samma för den som är på väg mot nästa jämna födelsedag, och hotande för den som är yngre.
Uppfriskande nog väljer Jansson att varken krångla till, förenkla, överromantisera eller skämta bort på ett sätt som är vanligt i typisk chick lit. Vilket delvis gör en jämförelse med genrebästsäljarna Denise Rudberg eller Martina Haag missvisande – men också visar att Jansson har större substans och stilistisk känsla.

Inte för att hon för den skull är särskilt originell eller gräver djupt. Vardagen och det som någon gång drabbat de flesta kan räcka. Och då kan en radda svordomar eller en fylla tjäna sin plats. Det är skönt att slippa glamour, fast även här blir det ibland väl tjockt med klädesplagg, inredningar och hippa arbetsplatser. Jansson är bättre på att beskriva känslor och de ofta fysiska reaktionerna de vållar.
Utifrån tre högst rimliga personer och händelser skildras också hur vänner kan vara familj, och att en kris eller förändring – även om det känns som slutet – kan leda till något gott. De tre tjejerna står till sist starka på egna ben, men jag börjar ändå fundera över samhällets förväntningar och fixeringen vid parförhållanden och kärlek. Hur mycket är egentligen konventioner och skapade reaktioner?

Roman
AnnaMaria Jansson
Välkommen ut på andra sidan
Norstedts

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130227.

Suns Of The Tundra

Årets bok: Bella Stenberg

Amatka
Författare: Karin Tidbeck

Förlag: Mix förlag

Det känns som om jag sitter på tåget till Sibiren, men jag hamnar i Amatka. Tillsammans med Vanja som ska undersöka hygienvanorna.

Tundran breder ut sig, husen är likformade, men världen är en annan. En märklig och instabil plats, där ordet ger liv. Där saker, verkligheten, måste märkas och intalas att den är vad den är. Annars faller allt sönder. Eller blir något annat, vilket är än mer skrämmande.

Varför människorna tvingats lämna sin värld med hundar, katter och engångsartiklar vet man inte. I kolonin handlar det mesta om likriktning, rutiner och en kamp för kollektivets överlevnad.

Jag har plöjt dystopier i år - det känns passande, med tanke på världsläget - men Tidbecks romandebut sticker ut. Inte minst för att den inte innehåller ett överflödigt ord. Sådana kan ju råka omskapa världen.

Publicerad i Borås Tidning 121219.

De Fördömdas Stad

 Ett verk för de redan invigda

De flesta städer har om inte en själ så åtminstone en personlighet. I händerna på noirförfattaren Carlos Ruiz Zafón blir Barcelona en gotisk varelse, en de fördömdas stad som mycket väl kan svälja folk levande.

Och om inte staden gör det lurar Francoregimen. Himlens fånge (Albert Bonniers, översättning Elisabeth Helms) är en tydlig uppföljare. Berättarjag i nuet, ett sent femtiotal, är Daniel Sempere. Återberättare av 40-talet är Fermín som suttit i Montjüic-fängelset samtidigt som David Martín. Så knyts Vindens skugga ihop med Ängelns lek och blir aningen politisk. För att vara Zafón är det enklare än brukligt, med bara två parallella berättelser och inte lika mycket folk - eller för den delen mord - att hålla ordning på. Det innebär inte att ond bråd död saknas, och det Daniel får veta om gamla hemligheter och ett alldeles särskilt mord påverkar hans framtid - och i mycket är boken en pratig transport­sträcka mot sista delen i serien om De bortglömda böckernas gravkammare. Och ett verk för redan frälsta och invigda. Själv finner jag Zafón mer intressant som skildrare av stad och miljö än av människor, och önskar återigen att mer tid hade tillbringats bland just de bortglömda böckerna. Som här är i stort sett bortglömda.

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121018.

Green Green Grass Of Home

 

En smårolig rövarhistoria

Christer Lundbergs debutroman Gräspojken är en sympatisk rövarhistoria i behov av redigering, skriver Bella Stenberg.

Christer Lundberg, mer känd som Christer genom sitt eget P3-program, är en av radions mest sympatiska röster. Så det är inte konstigt att hans skönlitterära debut är sympatisk. Men det räcker inte.

Gräspojken är en skröna, full av dråpliga situationer och närapå karikerade personer. Lättläst underhållning utan budskap. Tolvårige Kalle upptäcker av en slump att man kan odla marijuana av fågelfrö, och när det sammanfaller med att mamman lämnar familjen för att finna sig själv i Indien och pappan tar sönerna (och nymf-parakiten) på en högst misslyckad semester i Amsterdam tar projektet ordentlig fart. I sjunde klass blir Kalle Göteborgs hemlige knarkkung. Och får en äldre flickvän – hon går i åttan. Allt är upplagt för att urarta.

Som åttiotalsskildring innehåller Gräspojken mycket att känna igen sig i (förmodligen ännu mer för en man) men i talspråket finns sådant som skaver. Det finns dessutom en hel del som kunde skurits bort helt eller kortats.

Christer Lundberg väljer att skildra situationerna och relationerna som fullt normala – han moraliserar inte om att pappan blir ”trädgårdsmästare” eller problematiserar familjesituationen – vilket ger den mustiga berättelsen en väl fungerande torrhet i tonen. Något knäppt eller ovanligt blir roligare när just det inte poängteras. En historia kan fungera utan att vara trovärdig, men även om Kalle inte är en vanlig tolvåring (brådmogen med regelbundet sexliv) är han inte övertygande som person. Det är svårt att avgöra om berättarrösten är barnets, en äldres tillbakablickar eller en otydlig blandning, och försöken att skapa spänning med enstaka framåttittande meningar blir mest billigt.

Ett ordentligt redaktörskap är något som verkar saknas allt oftare i nya romaner – eller så har kraven sjunkit. En trist utveckling både i stort och när det gäller en rövarhistoria med potential.

Roman
Christer Lundberg 
Gräspojken
Telegram

Publicerad i Göteborgs-Posten 121015.

Skitigt vackert mörker

Kandre förtjänar en större läsarskara

Djävulen och Gud försvann i flytten och gick inte att hitta i handeln. Nu stod Mare Kandres vuxensaga plötsligt i en av föräldrahemmets bokhyllor. Lika mystisk, lockande och rolig som jag mindes. Vackrare. Ett vackert mörker.

Skitigt vackert mörker (Ellerströms) är litteraturvetaren Mattias Fyhrs bok om den hyllade författaren som gick bort i förtid 2005. Där berättar han om Mare Kandre – eller snarare, återberättar oredigerat all sin konversation och kontakt med författaren: mail, telefonsamtal, fikaträffar, vykort, favoritfilmer. Anspråket är att ”ge läsaren en så sann bild som möjligt”. Utan att för den skull närma sig en traditionell biografi – hennes inspirationer lyfts däremot fram.
Fyhr lärde känna Kandre i samband med sin avhandling om gotik; hon var en av flera svenska författare som undersöktes och intervjuades. Han är forskare och fanboy – i ett fyllemail försöker han ta rollen som förföraren. Maktförhållandet blir avigt, på vissa sätt ser han sig som förmer än sitt studieobjekt och vän, medan han i andra sammanhang ser upp till henne.

Så hakar boken nätt i flera debatter. Vilken roll spelar författarens intentioner – i det här fallet Kandres, men ännu mer Fyhrs? Vad är sanning? Vems sanning? Vad kan och får man skriva om människor som inte kan föra sin egen talan?
Fyhr har sparat på allt, precis allt (men sörjer över enstaka saker som försvunnit eller foton han inte tagit) men vill inte servera det. Han vill inte ha de ”kursiva läsarna”, men blir inte det ännu ett sätt att nästan slösa bort Kandres begåvning?
Vänboken, sorgeboken, är som en gotisk labyrint. Svårgenomtränglig, gäckande, oavslutad, sorglig. Emellanåt nördigt lockande. Och problematisk, på så många nivåer. Ibland blir jag obehaglig till mods. Fyhr drar alla kritiker och deras kunskaper över en trubbig kam – och ger sedan själv Kandre lika svepande kritik: Bestiarium är 100 sidor för lång. Han rasar över hur hon kategoriserades och behandlades i media, framför allt över de feministiska tolkningarna, men vill också själv bestämt fösa in hennes litteratur i ett fack. Järnstaketet runt fållan är ornamenterat, högt och spetsigt: hon ska läsas gotiskt. Och han hävdar bestämt att Kandre skulle gillat hans bok – hon menade ju själv att litteraturen och livet var ett. Vill en författare med ett sådant originellt och poetiskt och drabbande språk för den skull offentliggöra sina mail, fyllda av slarvfel och särskrivningar? Geniet avdramatiseras till vem som helst av oss.

Tanken slår mig: det är jag som inte är tillräckligt smart. Att det finns en metanivå någonstans. Men nej. Skitigt vackert mörker säger faktiskt mer om honom än henne. Och det är hon som förtjänar fler läsare.

Bella Stenberg är kritiker och kulturskribent och läser gärna Mare Kandre – feministiskt, gotiskt och på flera andra sätt.

Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121009.

Bloggfotnot: Mare Kandres böcker finns numera lättåtkomliga i pocket, till exempel på Bokus. Rekommenderas starkt!

Noll Tolerans

Toleransboken - ett gott initiativ

På internet cirkulerar ett fotomontage med kristna och muslimska fanatiker och terrorister – som Anders Behring Breivik och Usama bin Ladin – och texten ”Om du inte tror att de här människorna representerar alla kristna, varför tror du att de här representerar alla muslimer?”

Humor och självklarheter är ett fint sätt att sticka hål på fördomar. Därför är Vem är du? En bok om tolerans ett gott och lovvärt initiativ. Teskedsorden, som delar ut den till alla landets tredjeklassare, kallar den för ”årets viktigaste” och släpper siffror som visar att en stor andel lågstadielärare saknar användbara verktyg för att diskutera tolerans. Självklart måste skolan jobba mer – alltid och ännu mer – med tolerans och respekt. Inte minst i de lägre års­kurserna, för när tonåren och högstadiet kommer är det så mycket annat som händer i kropp och knopp.

Men vad är ett användbart verktyg? Mycket, faktiskt det mesta, är bra i Toleransboken (så kommer den ju att kallas, oavsett titeln). Favoriten är den enkla teckningen där en person snarkar i hängmattan – bekväm och avslappad i sina fördomar. Men många frågor ställs utan att svar erbjuds. Och raka svar behövs ibland, särskilt om man är nio år.
Problemen finns snarare i lärarhandledningen. Där finns heller inga svar, och ett förnumstigt påpekande som ”När du arbetar med lärarhandledningen är det viktigt att du som pedagog och lärare respekterar och lyssnar på alla barn som har något att säga” är en självklarhet som underkänner lärarens kompetens. Ett experiment som att låta alla, inklusive de vuxna, vara tysta en timme och enbart kommunicera med papper, penna, bilder och gester är intressant, men hur många tredjeklasser fixar det?

Nyligen besökte författaren Pernilla Stalfelt en klass på Östermalmsskolan (av alla ställen) och delade tillsammans med elever också ut boken till integrationsminister Erik Ullenhag. Det är ju där många av fördomarna finns – mellan något så ytligt som olika hudfärger. Bilderna visar barn och figurer av alla färger och skepnader, men det känns ändå som om boken och lärarhandledningen är riktade mot elever med svenskt ursprung. Eller i alla fall inte mot dem som kommit hit nyss, som själva är flyktingar eller vars föräldrar är det, barn med trauman och skräck i familjen. I avsnittet om olikheter och varför någon flyttat till Sverige eller just denna del av landet nämns inte ens ordet flykt. Där underskattas elevernas intelligens och empati.

Tanken är väl att fokusera på det positiva. Men så enkelt är det aldrig. Avslutningen ”Alla är lika olika och på det sättet är vi lika!” är fin men också en självklarhet. Fast alla självklarheter är ju inte självklara.

Bella Stenberg är kritiker, kulturskribent och behörig ämneslärare – och fick under tre terminer på lärarutbildningen blott en halvdagsutbildning i konflikthantering.

Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121001.

Inte riktigt lika viktigt?

Vem är det som får plats i historien och vem är det som skriver den?
Utesluts vissa grupper - eller är det så att vissa bestämmer och att de bär skygglappar?

Dagens Kulturradion: Nya Vågen i P1 14.05 handlar om kritik mot kulturarv och bortglömda kvinnor i musikhistorien.

Andreas Lindahl (Mitt i musiken) och jag diskuterar Marie Selanders viktiga bok Inte riktigt lika viktigt: om kvinnliga musiker och glömd musik. Innan dess pratar etnologen Mats Nilsson, Klas Grinell från Världskulturmuséet och politikern Margita Björklund vad kulturarv betyder idag.

Och som alltid fanns det inte plats att säga ens en bråkdel av allt man vill...

Skilda Världar

Pittoresk urengelsk må-bra-läsning

Filmrättigheterna är sedan länge sålda. Det är svårt att tro annat än att Major Pettigrews sista chans blir en charmig urengelsk feelgoodfilm. Att hitta skådespelare som kan gestalta en pensionerad major som sätter artighet, plikt och ära över allt annat, en beläst pakistansk änka, en karriärsugen son, några nyrika amerikaner och en hoper fördomsfulla tanter borde vara lätt som en plätt. För att inte tala om den idylliska byn där allt utspelas.

Debutanten Helen Simonson, född i England men uppvuxen i USA, skildrar stereotyper från båda länderna med humor och bitskhet, men samtidigt som det ger trivsam läsning blir det också aningen mossigt för 2000-talet.

I öppningsscenen råkar majoren öppna dörren iklädd sin avlidna hustrus blommiga städrock – något som aldrig skulle kommit på fråga om han inte befunnit sig i chock efter broderns död. Utanför står mrs Ali, innehavare av byns butik och på jakt efter mjölkpengarna. Det handlar inte om kärlek vid första ögonkastet, ingen stormande passion – men något händer. De låtsas behöva varandra för skjuts eller råd, tar så småningom promenader och läser Kipling tillsammans.

Det borde inte vara något bekymmer med kärlek på äldre dagar, men i Edgecombe St. Mary finns det fasligt mycket konvenanser, skvaller och traditioner att ta hänsyn till, för att inte tala om släktingar. Särskilt för två personer som, på sitt sätt, är väldigt måna om det så kallade korrekta.

Parallellt med romansen finns bihistorier om ett arv och ett dyrbart gevär, om byns framtid och hur lorden ska klara sig, om generations- och kulturkrockar. På maskeradbalen ”En kväll vid stormogulens hov” kommer fördomar och klasstänkande upp till ytan. Var sak på sin plats och allt är frid och fröjd, men här skakas samhällets grunder. Åtminstone enligt vissa inblandade.

Simonson bjuder på må-bra-läsning med aningen mörka undertoner, men också förutsägbarhet och ett överflöd pittoreska engelska detaljer. Titeln ger mer associationer till romantik än den kamp som kärlek faktiskt kan vara och här blir – originalet heter Major Pettigrew’s Last Stand.

Bok: Major Pettigrews sista chans

Författare: Helen Simonson

Översättare: Katarina Jansson

Förlag: Forum

Publicerad i Borås Tidning 110510.

Dystopia

I väntan på en dystopisk framtid

1984 har kommit och gått. Världen kraschade inte vid millennieskiftet. Men enligt Terminatorterminologin är det bara sex år kvar till domedagen. Och nu är det dags att titta på Hungerspelen, dokusåpan där bara en överlever.

Ful. Oönskad. Avlyssnad. Miljöförstörd. Ockuperad. Svältande. Bilden av framtiden i flera av de senare årens populära ungdomsböcker är dyster. Samtidigt sitter vi i våra bekväma lägenheter och öser på med el och vatten, tar bilen till jobbet och köper kläder sydda av fattiga arbetare. Och förfasar oss framför teven, inte bara över krig och elände, utan över kändisar och reality-tv. ”Har de inte gått för långt nu?” har frågan låtit ända sedan dokusåpans start.

Faktum är att människan alltid verkar ha uppskattat osmaklig underhållning, och kanske dragit en lättnadens suck över att själv inte delta. I bioaktuella Hungerspelen knyts en tråd från antiken till framtiden via dagens dokusåpor, och Suzanne Collins boktrilogi har gjort succé. Hungerspelen är ett tv-sänt gladiatorspel där bara en överlever. 24 av Panems ungdomar mellan tolv och arton år tas ut med lottens hjälp, och det är obligatoriskt för alla att följa direktsändningen.

Landet Panem är nutidens Nordamerika, men efter katastrofer, torrperioder, stormar, bränder, ett stigande hav och efterföljande krig om det kvarvarande landet är det inte mycket som är sig likt. Efter ett uppror straffar den välmående huvudstaden varje år de tolv distrikten genom att ta tribut, Hungerspelen.

Premissen är liknande i många ungdomsdystopier; negativa framtidsvisioner riktade mot tonårsläsare. Genrer flyter in i varandra – äventyr, science fiction och fantasy – och efter katastrofen/kraschen/krigen/farsoten har världen blivit mörkare och farligare. Människorna hukar sig tillsammans i konstgjorda städer eller inhägnade byar och stora delar av jorden är antingen översvämmad eller uttorkad. Samtidigt har samhället blivit mer hierarkiskt och ojämlikt, både vad gäller att ha och inte ha och vem som bestämmer. Den starkaste vinner. Överlever. Vanor och vapen kan dra åt de medeltida hållen, uppblandade med futuristisk teknik. De styrande isolerar gärna befolkningen och ägnar sig åt hjärntvätt och historieförfalskning – i den mån samhällena inte redan är helt historielösa – eller religiös skrämseltaktik. ”Forntidens människor var syndiga och deras maskiner ännu syndigare” förkunnar prästen i Piraternas fånge av Emily Diamand. Kommentarerna om dagens människor eller teknik – ofta obegriplig, skrämmande eller på museum – tillhör däremot gärna de komiska inslagen i böckerna.

Det är lätt att se varför samhällskritiken riktas mot just teknikövertro och masskonsumtion, miljöförstöring och överpopulation. Flera författare väljer att inte bara ha ett barn eller en tonåring som huvudperson utan låter själva det att vara barn eller vuxenblivandet i sig vara problemet.

I Neal Shustermans ”Unwind” har ett inbördeskrig för och emot abort i USA resulterat i att abort olagligförklarats. Istället kan ungdomar mellan 13 och 18 år bli ”unwinded” – avnystade, avvecklade – i en slags retroaktiv abort. Om tonåringen inte sköter sig eller passar in kan föräldern eller förmyndaren låta dem bli avlivade och donera organen.

I Oönskad av Gemma Malley har världen överbefolkats efter att ålderdomen ”botats”. Barn är otillåtet, och de som trots allt föds är de Oönskade, ovärdiga, ohyra, förutbestämda att bli slavar åt de gamla som håller samman sina kroppar med hjälp av speciella underkläder och blir mer och mer håglösa. Dessutom hann klimatet förändras och energikällorna sina ”innan politikerna tvingats till handling eftersom evigt liv betydde att de själva, och inte kommande generationer, skulle bli lidande om det globala klimatet inte räddades”.

I Ful av Scott Westerfeld ser Tally de forntida rostisarna – dagens människor – ”som en idiotisk, farlig och ibland komisk historisk kraft” som brände ner träd, eldade olja och krigade. Hon längtar efter sin sextonårsdag, dagen då alla opereras för att bli snygga och få leva det ljuva livet i Snyggingstaden. Men operationen gör även Snyggingarna snälla och fogliga – att det inte finns några krig i världen är inte så konstigt om ingen har skilda meningar eller kräver förändring.

En dystopi är inte bara en kommentar till dagens samhälle, utan också till hur man kan starta och organisera ett nytt – eller framför allt, inte bör göra. Att just böcker så ofta är förbjudna är talande. Påfallande ofta finns maktbegär och girighet inte bara i det onda utan även bakom det till synes goda. Till och med Katniss Everdeen, hjältinnan i Hungerspelen, blir en pjäs i andras händer.

Boktips

Suzanne Collins: Hungerspelen

John Marsden: I morgon när kriget kom

Gemma Malley: Oönskad

Scott Westerfeld: Ful

Emily Diamand: Piraternas fånge

Lois Lowry: Den utvalde

Katt Falls: Mörkt liv

Moira Young: Dustlands – Blodröd väg

Julie Bertagna: Exodus

Michael Grant: Gone – Övergivna

Charlie Higson: Fienden – De levande döda

Eric Brown: Fånge i tiden

Danny Wattin: Ursäkta, men din själ dog nyss

Philip Reeve: De vandrande städerna

Patrick Ness: Kaostrilogin – Tystnaden i bruset

Annika Luther: De hemlösas stad

Titti Knutsson: Muren

Anthony Burgess: A clockwork orange

Richard Bachman (Stephen King): Maratonmarschen

William Golding: Flugornas herre

Publicerad i Upsala Nya Tidning 120324.

Betrayer

Svikaren
Katarina Wennstam
Albert Bonniers förlag. 379 sidor. Har utkommit i dagarna.

Det börjar med knivhugg. 61 stycken. Övervåld, konstaterar obducenten, och till och med den erfarna kriminalinspektören Charlotta Lugn blir påverkad.

Lösningen verkar enkel. Den mördade fotbollsspelaren Sebastian Lilja har bytt klubb från AIK till Hammarby. Det går förstås inte för sig, att byta från ett Stockholmslag till en konkurrent, så sedan dess har han levt med anonyma hot från så kallade fans.

Så enkelt är det förstås inte – då hade det inte blivit någon deckare. Wennstam riktar udden mot fotbollshuliganer och våld, men ännu mer mot intolerans och dubbelmoral. Svikaren är – liksom hennes andra böcker – samhällskritisk. Man kan också kalla den folkbildande i sitt försök att tydliggöra maktstrukturer och förtyck samt att diskutera fördomar.
Det visar sig att Lilja är gay, något han hållit hemligt till och med för sin familj (men som det räcker att fundera lite grand över romanens baksidestext för att misstänka). Det är ännu mer oacceptabelt inom fotbollsvärlden än att byta klubb. En av bokens finaste stunder kommer mot slutet, när tre framgångsrika, men märk väl, pensionerade idrottsmän, tillsammans kommer ut i direktsänd tv.

Svikaren är den första delen i en ny trilogi, med kriminalinspektör Charlotta Lugn och advokaten Shirin Sundin som huvudpersoner. Sundin dök upp redan iAlfahannen, och även den osympatiske och sexköpande advokaten Jonas Wahl återkommer, liksom den förra seriens huvudperson Madeleine Edwards (men bara i en mening). Genom att göra Lugn till en lyckligt gift polis, och Sundin till en advokat med persiskt ursprung petar författaren på fördomar (Shirins bror får dock köra taxi). Huvudpersonerna är inte de mest utmejslade, men de är inte heller endimensionella, och Wennstam har blivit bättre också på gestaltning av händelser. Svikaren lockar till sträckläsning, även om delar av intrigen är förutsägbara.

På samma sätt som hennes huvudpersoner är rimliga är handlingen det. Och det är det läskiga. Inte så mycket våldet i sig, som att det faktiskt förekommer i verkligheten. Huliganvåldet. Kvinnosynen. Hatbrotten. Att en fotbollsspelare blir hotad för att han byter klubb och, även om det, så vitt jag inte vet, skett ännu, dödad antingen på grund av det eller att han är gay.

Och det homofoba argumentet att en man som blir raggad på av en annan man blir så kränkt eller hotad att han måste ”försvara sig” är bara löjligt. Shirin Sundin säger det bäst i sin slutplädering: ”Om vi kvinnor skulle hugga ner varenda man som pressar upp oss mot en vägg när vi inte vill det, så skulle det vara tämligen fullt på landets bårhus.”

Visst är Svikaren ett inlägg i en debatt (eller snarare flera). Men det är också en läsvärd deckare.

Publicerad i Kulturdelen 120309.