Rise Of The Guardians

Tror du fortfarande på Tomten? En högaktuell fråga, inte minst för Jultomten, Påskharen, Tandfen och Sandmannen som får uppleva vad som händer när barnen tappar tron på dem. Det är Beck, mörkermannen, som försöker ta över världen och ge barnen mardrömmar.

Som tur är får hjältegänget stöd av en nykomling: Jack Frost. En oansvarig spjuver som gillar att leka och skapa (snö)kaos men som också är ensam och osynlig.
Så blir det en typisk superhjältefilm: en grupp och en motvillig utböling, tvivel och enande. Men målgruppen är ju inte bekanta med mönstret ännu.

Filmen är ack så amerikansk, med gammaldags könsroller och ett krav på att släppa all verklighetsförankring. Inte är väl jultomten rysk och tatuerad? Och Sandmannen heter John Blund på svenska. Men den är bildmässigt kul, rapp och finurlig. Ett ytligt äventyr som trots allt visar att barnen också har betydelse.

Animerad action
De fem legenderna (3D)
Regi: Peter Ramsey Röster: Jesper Adefelt, Allan Svensson, Moa Silén, Göran Engman och Emil Almén
Originalröster: Hugh Jackman, Jude Law, Isla Fisher, Chris Pine och Alec Baldwin
USA, 2012 (97 min)
Betyg: ***

Filmrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121130.

Noll Tolerans

Toleransboken - ett gott initiativ

På internet cirkulerar ett fotomontage med kristna och muslimska fanatiker och terrorister – som Anders Behring Breivik och Usama bin Ladin – och texten ”Om du inte tror att de här människorna representerar alla kristna, varför tror du att de här representerar alla muslimer?”

Humor och självklarheter är ett fint sätt att sticka hål på fördomar. Därför är Vem är du? En bok om tolerans ett gott och lovvärt initiativ. Teskedsorden, som delar ut den till alla landets tredjeklassare, kallar den för ”årets viktigaste” och släpper siffror som visar att en stor andel lågstadielärare saknar användbara verktyg för att diskutera tolerans. Självklart måste skolan jobba mer – alltid och ännu mer – med tolerans och respekt. Inte minst i de lägre års­kurserna, för när tonåren och högstadiet kommer är det så mycket annat som händer i kropp och knopp.

Men vad är ett användbart verktyg? Mycket, faktiskt det mesta, är bra i Toleransboken (så kommer den ju att kallas, oavsett titeln). Favoriten är den enkla teckningen där en person snarkar i hängmattan – bekväm och avslappad i sina fördomar. Men många frågor ställs utan att svar erbjuds. Och raka svar behövs ibland, särskilt om man är nio år.
Problemen finns snarare i lärarhandledningen. Där finns heller inga svar, och ett förnumstigt påpekande som ”När du arbetar med lärarhandledningen är det viktigt att du som pedagog och lärare respekterar och lyssnar på alla barn som har något att säga” är en självklarhet som underkänner lärarens kompetens. Ett experiment som att låta alla, inklusive de vuxna, vara tysta en timme och enbart kommunicera med papper, penna, bilder och gester är intressant, men hur många tredjeklasser fixar det?

Nyligen besökte författaren Pernilla Stalfelt en klass på Östermalmsskolan (av alla ställen) och delade tillsammans med elever också ut boken till integrationsminister Erik Ullenhag. Det är ju där många av fördomarna finns – mellan något så ytligt som olika hudfärger. Bilderna visar barn och figurer av alla färger och skepnader, men det känns ändå som om boken och lärarhandledningen är riktade mot elever med svenskt ursprung. Eller i alla fall inte mot dem som kommit hit nyss, som själva är flyktingar eller vars föräldrar är det, barn med trauman och skräck i familjen. I avsnittet om olikheter och varför någon flyttat till Sverige eller just denna del av landet nämns inte ens ordet flykt. Där underskattas elevernas intelligens och empati.

Tanken är väl att fokusera på det positiva. Men så enkelt är det aldrig. Avslutningen ”Alla är lika olika och på det sättet är vi lika!” är fin men också en självklarhet. Fast alla självklarheter är ju inte självklara.

Bella Stenberg är kritiker, kulturskribent och behörig ämneslärare – och fick under tre terminer på lärarutbildningen blott en halvdagsutbildning i konflikthantering.

Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121001.

I'm Not A Princess

Prinsessor och drakar utmanar könsrollerna

Trots många föräldrars motstånd kommer döttrarna hem från dagis och vill klä sig i rosa och glitter. Uppenbarligen är det svårt att komma undan vissa schabloner. Bättre då att bekämpa fenomenet inifrån.
I Prinsessor och drakar möter den moderna världens finesser sagans element, med ett frigörande resultat. I en modern saga för varje veckodag, med text av Christina Björk och fina illustrationer av Eva Eriksson, får såväl drakarna som prinsessorna utrymme att växa – här finns drakar som drömmer om att vara vackra flickor och vem som rövar bort vem är inte alltid självklart. I Prinsessan Månstråles måndag blir den bortskämda Månstråle bortrövad, tänkt som mat till fem hungriga drakbarn. Prinsessan skriker så högt att de inte vågar äta henne och tar i stället med drakbarnen hem till slottet för att de ska leka ihop. Och så får de varsin uppdragbar leksaksdrake – med tillhörande dammsugare.

Prinsessorna ser förvisso väldigt mycket ut som prinsessor och flickflickor i sina stela kläder och välkammade frisyrer, men de är ändå väldigt mycket individer. Bortskämda, smutsiga, sura, ensamma, uttråkade, sömniga, hungriga… Samma sak gäller för Per Gustavssons prinsessa, som funnits i bokform sedan 2003. Hon är definitivt så kallat tjejig, men inte bara – hon är en överskridare. Samtidigt är vissa saker som de ”alltid” har varit: den första boken om prinsessan var rosa, och den första om prinsen… blå. Och färger innebär fördomar.
Prinsessans rockband är också en rosa bok, men hon är inte mesigt rosa till sinnet. Och även prinsen klär sig faktiskt i rosa. Så visst försöker Gustavsson vända på steken. Det råder ingen tvekan om att det är prinsessan som är bandledare och problemlösare – för hur ska man kunna återförena ett band som splittrades på grund av att trummisen, draken, blev så exalterad att han nästan eldade upp allting? Prinsessan har både en plan och spelar gitarr.
Prinsar är precis som prinsessor starka, modiga och skickliga. Det är det första som står i När prinsar blir förtrollade. Men det finns ett stort problem: de kan bli förtrollade till grodor. Och även om de ängsliga prinsarna har en del bra idéer är den enda som verkligen kan rädda en förtrollad prins en prinsessa. Så hon får visa vad hon kan här också.

Det är både välgörande och underhållande att läsa flera av de nyare sagoböckerna. Utan att skriva någon på nästan är ett av de bästa sätten att utmana könsroller – för det behövs – genom humor och att visa på alla onödiga begräsningar som klistras på oss. En prinsessa likväl som en vanlig flicka eller pojke gillar rosa och blått, att baka, fäktas med svärd, spela rock och kamma sig– gärna allt på en gång.

Christina Björk och Eva Eriksson
Prinsessor och drakar
Rabén & Sjögren

Per Gustavsson
Prinsessans rockband
När prinsar blir förtrollade
Natur & Kultur





Publicerad i Göteborgs-Posten 110622.