Through The Never

När filmen är slut vet jag fortfarande inte vad Metallica vill. Eller varför. Konsertdelen – den dominerande – är en Metallicakronologi inte bara i hårdrockshits utan även i bilder, med gamla specialeffekter som statyn av Fru Justitia som faller sönder och scenarbetare som, just det, faller. Med gruppen på en scen i arenans mitt används 3D-formatet inte för spektakulära effekter, utan för närhet. Och så här nära är svårt att komma på en riktig konsert.

Men musiken bryts av ett slags handling. Det börjar kul, visar prov på självhumor. En ung roadie (Dane DeHaan) ser James Hetfield köra en specialgjord bil, Kirk Hammett koncentrerat spela gitarr och Rob Trujillo krabbgå med basen samt blir blängd på av en tuggande Lars Ulrich. Han får i uppdrag att hämta något som är viktigt för bandet. Där startar förvirringen med apokalyptiska scener; hetsande kravallpoliser, en maskerad mobb, en av apokalypsens ryttare. Inte ens symboliskt sett – hårdrockarens klassiska utanförskap och underläge – lyfter det musiken. Mest förbryllar det .

Som konsertfilm är Through the never däremot enastående, och inte bara för att Metallica är en högklassig liveakt. Efter One höjer jag till och med händerna för att applådera innan jag minns att jag sitter i en biostol.

Bella Stenberg

Konsertfilm

Metallica: Through the never

Regi: Nimród Antal

USA, 2013 (94 min)

Betyg: ***

Premiär 7 oktober 2013

Filmrecension publicerad i Göteborgs-Posten 131004.

Rise Of The Guardians

Tror du fortfarande på Tomten? En högaktuell fråga, inte minst för Jultomten, Påskharen, Tandfen och Sandmannen som får uppleva vad som händer när barnen tappar tron på dem. Det är Beck, mörkermannen, som försöker ta över världen och ge barnen mardrömmar.

Som tur är får hjältegänget stöd av en nykomling: Jack Frost. En oansvarig spjuver som gillar att leka och skapa (snö)kaos men som också är ensam och osynlig.
Så blir det en typisk superhjältefilm: en grupp och en motvillig utböling, tvivel och enande. Men målgruppen är ju inte bekanta med mönstret ännu.

Filmen är ack så amerikansk, med gammaldags könsroller och ett krav på att släppa all verklighetsförankring. Inte är väl jultomten rysk och tatuerad? Och Sandmannen heter John Blund på svenska. Men den är bildmässigt kul, rapp och finurlig. Ett ytligt äventyr som trots allt visar att barnen också har betydelse.

Animerad action
De fem legenderna (3D)
Regi: Peter Ramsey Röster: Jesper Adefelt, Allan Svensson, Moa Silén, Göran Engman och Emil Almén
Originalröster: Hugh Jackman, Jude Law, Isla Fisher, Chris Pine och Alec Baldwin
USA, 2012 (97 min)
Betyg: ***

Filmrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121130.

A Thousand Years

 Så har Bella till sist fått sin Edward. I den sista boken och första filmdelen av Breaking dawn var det bröllop och smekmånad. Men som alla moralistiska amerikaner vet går det inte att ha sex utan konsekvenser: Bella blev gravid med något övernaturligt och blodshungrigt. Förlossningen tog nästan död på henne. Tog död på henne, till och med. Men det är ju det fina med vampyrism – man kan återuppstå. Det innebär också att den femte och sista filmen i serien helt handlar om vampyrernas värld; storslagen natur och övernaturlig styrka istället för ett gråtrist småstadssamhälle och tonårsproblem. Eller för den delen personlig utveckling och spänning i relationer. Och den som inte är insatt i serien göre sig icke besvär – det finns inte en tillstymmelse till återberättande av tidigare händelser.   

Det går att klaga en hel del på Bella och vilka val hon gör. Det är ännu viktigare att uppmärksamma och kritisera den konservativa bild författaren Stephenie Meyer målar upp av kvinnlig frigörelse och självständighet, abort, jämställdhet och romantisk kärlek. Men det positiva med Bella är ändå att hon alltid har varit säker på vad hon vill. Och hon har sett till att få det. Att hon till sist blir vampyr är ingen överraskning, och hon konstaterar själv att det var det här hon föddes till. Hon anpassar sig snabbt, ovanligt snabbt, och njuter av sitt nya liv. Hon är så lyckad redan som nybörjarvampyr att till och med Edward måste erkänna hennes fysiska och mentala styrka, och att han faktiskt (ibland) underskattat henne. Det förtjänar hon.

Kristen Stewart har burit hela filmserien på Bellas späda axlar, och gjort ett trovärdigt jobb som deprimerad, olycklig, klumpig och osäker tonåring. Nu får hon le, höja rösten, slåss, jaga och ha sex. Fast sexscenerna mellan Bella och Edward är klart barntillåtna, och där Rosalie och Emmett inte kunde hålla händerna borta från varandra på tio år satsar de mer på familjelivet och att bildskönt hålla om varandra.

Tempot är oväntat långsamt. Familjelycka och gullegull står i fokus. Parbildningarna syns överallt. Det kanske är delvis därför agerandet är så statiskt, stelt och oinspirerat. Det handlar mest om att le och se vacker ut (men varför ser så många av släktingarna från Denaliklanen plastikopererat snygga ut istället för naturliga?).

Till och med formskiftaren Jacob har hittat någon – han har präglats på Renesmee. Vilket känns både vagt incestuöst och pedofilt. Men tydligen inte så farligt i mormonen Meyers ögon. Orosmomentet är istället att dottern, den nya hybriden mellan vampyr och människa, växer snabbt och ingen vet hur det kommer att sluta – men faran kommer inte på det sätt Cullens tror, utan från Volturi. Den italienska klanen som tagit på sig att styra och bestraffa andra vampyrerna tror felaktigt att Renesmee är ett odödligt barn, alltså ett barn som gjorts till vampyr, vilket är emot lagen. 

Volturi är på väg mot Forks med full styrka för att kväsa de odrägliga ”vegetarianerna”. Samtidigt samlar Cullens sina bundsförvanter och vittnen från så skilda ställen som Irland, Egypten och Amazonas. En stor strid där övernaturlig styrka plus extra stridsförmågor – som elektriska stötar, tankeläsning, att tillfoga smärta genom mental kraft – stundar. 

När striden väl startar börjar jag undra om jag glömt väldigt mycket från romanen. Men en regissör får ta sig konstnärliga friheter, och eftersom Stephenie Meyer är producent är det säkert gjort med hennes goda minne. Actionsvängarna tas ut ordentligt, men på något sätt ändå inte tillräckligt. 

Filmens eftertexter blir en hyllning till hela Twilightsagan. Till och med som icke-tillhörande målgruppen tycker jag att de är ett sympatiskt grepp, och även om jag inte är tillfredsställd med Breaking dawn del 2 (och del 1) är jag säker på att fansen kommer att vara nöjda. 

Vad jag däremot inte förstår är hur Statens medieråd resonerar. Varför den här filmen får en femtonårsgräns när inte den förra fick det. Motiveringen är dessutom intressant i sig, då vampyrer ibland kallas för vampyrer och i andra fall för människor och det motsägelsefullt verkar ses som värre när människor än människolika varelser skadas. Bortsett från formuleringarna går det inte att frånkomma att uppgörelsen är våldsam – huvuden flyger – men den är inte blodig. Förlossningen framstod i så fall som mer realistisk och våldsam. Jag saknar helt enkelt konsekvent resonemang och bedömning – varför har inte filmerna samma gräns, oavsett vilken?

Breaking dawn part 2

Romantik/action

Regi: Bill Condon

Medverkande: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner m fl

Längd: 115 min

Betyg: 2,5 

Publicerad i Kulturdelen 121114.

Full Circle

Nästan bara yta

Skådespelare som Anthony Hopkins och Rachel Weisz i rollistan, att regissören Fernando Meirelles har Guds stad på sin meritlista och manusförfattaren Peter Morgan The Queen och Last king of Scotland på sin skapar förväntningar. Men 360 innehåller inte mycket mer än yta.

En slovakisk nybörjarprostituerad väntar i Wien på en engelsk affärsman vars fru har en affär med en brasiliansk fotograf vars flickvän tröttnar och sätter sig på ett plan hemåt. Och så vidare, inklusive ryska gangstrar och en frisläppt sexbrottsling. Genom korta inblickar och hopp mellan personernas liv blir idén övertydlig: valen vi gör (inte minst när det gäller sex) påverkar oss själva och andra på sätt som inte alltid går att förutse. Men människorna blir inte mer än platta klichéer. I konstnärlig gråtrista miljöer världen över, gärna betraktade via speglar, genom fönsterglas och galler, tycks det mer som om ödet – eller filmskaparna som vill knyta ihop sin cirkel – bestämmer än att individerna gjort rimliga val.

Så vad vill Morgan och Meirelles? Inte underhålla, i alla fall. Beröra lyckas de inte med. Att många är olyckliga, att pengar korrumperar och att saker hänger ihop är inget nytt. Och utifrån några av rollfigurernas insikt – ”Man lever bara en gång” – är det bättre att inte slösa tid på just 360.

Ensembledrama

360

Regi: Fernando Meirelles
Med: Anthony Hopkins, Rachel Weisz, Ben Foster och Jude Law
Storbritannien/Österrike/Brasilien, 2011 (110 min)
Betyg: 1

Publicerad i Göteborgs-Posten 121012.

Dictator

Har Björn Gelotte i In Flames bytt karriär?

Hänger inte ihop

För den som är riktigt tuff räcker inte en medalj eller en titel – sålunda är diktatorn i det nordafrikanska Wadiya en amiral-general översållad av medaljer. Haffaz Aladeen (Sacha Baron Cohen) är okunnig och obildad men ändå övertygad om och uppmuntrad att tro att han är bäst på allt. Han skickar folk till avrättning med en enkel gest, har väggen full av foton på Hollywoodstjärnor han betalat för sex. Filmens första kvart är en kul parodi på maktfullkomlighet, en storslägga mot envåldshärskare. Alladeen håller tal om landets uranberikning som enbart, självklart, ska använda för fredliga ändamål – men börjar fnissa och har svårt att hålla masken. Konstigt att man aldrig sett det ske i verkligheten.

Diktatorn har inte som Borat och Brüno ett mockumentärt upplägg utan en handling, till och med en kärlekshistoria. Det innebär dock inte att det hänger ihop; den som börjar leta rimligheter eller karaktärsutveckling får snart ge upp.

På plats i New York för att tala inför FN:s generalförsamling blir Aladeen utsatt för en kupp av farbrodern (Ben Kingsley) och ersatt av en dubbelgångare. Utan sitt skägg är han bara en anonym flykting, som konspirerar för att få makten tillbaka. Rädderskan i nöden blir Zoey (Anna Faris), feminist och rättvisehandlare.

Baron Cohen har gjort en för sig typisk film. Huvudmåltavlan är diktatorer – och där är det väl är fritt fram – men han slår också mot amerikaner, araber och kineser, terrorister, affärsmän, feminister och världsförbättrare. Gränsen mellan att driva med stereotyper och rasism är inte alltid självklar. Att något är politisk inkorrekt kan ändå vara rätt befriande, med skämt som ”Är du gravid med en pojke eller är det en abort?” men ibland är humorn enbart osmaklig, eller plump och ointressant. Baron Cohen kan få till absurditeter och politisk satir – som helikopterscenen eller Aladeens tal till FN – men han är långt från att hålla en jämn nivå.

En guldstjärna för den effektiva och medryckande musiksättningen, med hits som Everybody hurts och 9 to 5 på arabiska, och förstås en hyllningssång till diktatorn.

Komedi

The Dictator

Betyg: **

Regi: Larry Charles

Med: Sacha Baron Cohen, Anna Faris, Ben Kingsley m fl

USA, 2012 (83 min)

Publicerad i Göteborgs-Posten 120516.

Cabin In The Woods

Det känns lite fånigt att bli så entusiastisk över en skräckfilm. Men jag är alldeles uppspelt. Och då är Cabin In The Woods ändå inte en perfekt film.

Grundstoryn är välbekant men berättelsen allt annat än skräckstandard. Fem ungdomar åker till en släktings stuga långt inne i den öde skogen för att festa, hänga och hångla. Inte ens den typiske rednecksnubben de träffar på vägen får dem att inse att skumma saker kommer att hända. Och skumma saker händer - både sådana som vi sett otaliga gånger i skräckfilmer och sådant som är helt oväntat. Någon övervakar dessutom allt som sker.

Joss Whedons och Drew Goddards film har varit otursförföljd och omtalad i flera år. Inspelningen startade redan 2009. I Sverige skulle den inte visas alls - men tack vare en fankampanj får vi se den. Tur är väl det. För det är se den man ska göra, inte titta på trailers och absolut inte läsa om den innan.

Whedon-typiskheter vilar tungt över hela filmen, som är en blandning mellan stereotyper och kitsch (medvetet, tror och hoppas jag) och briljans. Som vanligt återanvänder han skådisar från sina tv-serier, som Fran Kranz och Amy Acker, och som vanligt finns det ett budskap. "It's basically a very loving hate letter", säger Whedon till Total Film, och även en slags uppgörelse med skräckfilmen och det som Whedon inte gillar med den. Som ungdomar som uppför sig som idioter och tortyrpornografi. På flera plan handlar det om den fria viljan.

Det märks också att  kumpanerna från Buffy The Vampire Slayer och Angel har haft väldigt roligt, inte minst genom att skriva in representationer av sig själva (Hadley och Sitterson) och bryta mot alla sorters regler. Däremot noterar jag större objektifiering av den kvinnliga kroppen än jag är van vid hos Whedon - kanske en eftergift till genren, men ändå onödigt.

Den ärrade filmkritikern Roger Ebert noterar att "The Cabin in the Woods" has been constructed almost as a puzzle for horror fans to solve. Which conventions are being toyed with? Which authors and films are being referred to? Is the film itself an act of criticism?"


Det är klart det är en smart film. Det är ju Joss. Och att Buffy behövs även i den här världen står klart.


Skräck
Cabin In The Woods
Regi: Drew Goodard
Manus: Joss Whedon & Drew Goodard
Med: Kristen Connolly, Chris Hemsworth, Anna Hutchison, Fran Kranz, Jesse Williams, Richard Henkins, Bradley Whitford, Amy Acker
USA, 2012 (95 minuter)
Sverigepremiär 18 maj
Betyg: ****

Götterdämmerung

Ett hårt jobb med stereotyper

Iron Sky är Finlands dyraste film någonsin, med Europarekord i crowdfunding, pengar insamlade på nätet. Med lockfrasen ”1945 flydde nazisterna till månen. 2018 är de tillbaka” är det inte konstigt att folk blivit nyfikna.

I hemlighet har fjärde riket etablerat en swastikaformad bas på månens mörka sida. När USA:s Sarah Palin-liknande president skickar ut två månfarare som ett pr-trick får månnazisterna tag på modern teknik och en svart man att albinosera. Det dröjer inte länge innan två spioner återvänt till jorden och nästlat sig in i presidentens pr-maskineri: sunt, rent och för fäderneslandet.

Kombinationen b-film och storslagna rymdeffekter samspelar, och klädsel och månarkitektur är genomtänkt. Men humorn är ojämn. Ibland smart, andra gånger ren buskis – samma sak gäller för skådespeleriet. Skämten om kvinnors kroppsbehåring och nordkoreanska raketer är osannolikt vältajmade med tanke på att filmen varit under produktion i sex år.

Manusförfattarna jobbar hårt med stereotyper. Sarah Palin och nazister är enkla måltavlor – men det är inte självklart vilka som är de onda eller de som blivit lurade. Framför allt är det världspolitiken och pr-spelet som får sig en känga. Och maktens ambitioner.

Iron Sky håller inte riktigt vad den lovar – invaderande månnazister borde vara ännu roligare – och att filmen inte kan bestämma sig för om den vill vara lågbudget, independent eller Hollywood får den att vackla. Men den har sin charm och är gjord med kärlek och nördkunskaper.

Science fiction-komedi

Iron sky

Betyg: ***

Regi: Timo Vuorensola

Med: Julia Dietze, Christopher Kirby, Götz Otto, Udo Kier m fl

Finland/Tyskland/Australien, 2012 (93 min)

Publicerad i Göteborgs-Posten 120418.

Battle Royale

Panem et circenses. Bröd och skådespel. Det är vad huvudstadens makt i landet Panem är uppbyggd kring – men gladiatorspelet är uppdaterat till en livesänd dokusåpa på liv och död.

I en inte alltfår avlägsen framtid har USA gått under (vad som hänt med resten av världen får man aldrig veta). Istället har Panem uppstått. En huvudstad som styr över tolv förtryckta distrikt. Ett styrmedel är Hungerspelen, den ultimata dokusåpan där bara en kan överleva. Där allt direktsänds och det är obligatoriskt att titta. Varje distrikt måste varje år skicka två ungdomar till spelen.

Filmen börjar på Slåtterdagen, alltså då en representant för huvudstaden kommer till distriktet för att lotta fram spelarna. Som vanligt har den kompetenta jägaren Katniss Everdeen och hennes vän Gale smitit utanför avspärrningarna för att jaga på morgonen. Hemma väntar den sorgtyngda mamman och den känsliga lillasystern.

Såväl naturen som distrikt tolvs grå fattigdom och kläder (inspirerade av arbetarklassplagg från första hälften av 1900-talet) blir en stark kontrast mot huvudstadens strama och storvulna arkitektur och dess invånares färgstarka och löjeväckande couture-outfits.

En kontrast är också den feststämning som råder i huvudstaden mot känslan i distrikten. Slåttern ska vara en fest – den upplevs mer som en marsch mot ett koncentrationsläger.

Det som alla räds för men ändå aldrig någon är förberedd för händer: Katniss blir en av spelarna. Den andra är bagarens son, Peeta. Snabb avfärd till huvudstaden, ett överflöd av mat och teknik, och dags för en grundlig make-over. Som tävlande är det viktigt att bli omtyckt – det är så man får gåvor från sponsorer, vilket kan bli räddningen på spelplanen. Det innebär att Katniss får problem redan från början – hon är inte särskilt sympatisk (vilket skildras djupare och tydligare i Suzanne Collins romanförlaga). Peeta däremot, visar sig vara en sympatisk publikdomptör.

Boken handlar om makt och manipulation, om hur en individ eller liten grupp kan kontrollera en större, om historieförfalskning och rädsla. Den är samhällskritisk och skrämmande. De känslorna lyckas inte filmen fånga fullt ut. Att se kampen på arenan är obehagligt, men inte tillräckligt. Inte för att regissör Ross borde frossat mer i våld, men han hade kunnat skapa en mer jagad och klaustrofobisk känsla. Jag hade gärna sett mer drama från arenan. Han hade också kunnat utforska kärlekshistorien – är det till och med en triangel? – djupare. Nu får man som tittare ibland tänka för mycket själv, medan annat serveras allt för övertydligt. Så kan det förstås bli vid en filmatisering av en bok, men i stort har Ross lyckats med överföringen.

Som bokläsare retar jag mig dock lite på några onödiga personlighetsmanipulationer hos Katniss och Peeta. Hon är dessutom för söt och kurvig. Gale är för snygg och Peeta ser aningen korkad ut. Men det är ju inget Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson eller Liam Hemsworth kan rå för – och Lawrence gör ett gediget jobb som den motsträviga och komplexa hjältinnan. Symbolen för motståndet. Framtidsvisionen ger inget hopp för mänskligheten – men hon ger hopp för den enskilde människan.

Stanley Tucci är däremot perfekt som den blåhårige pratshowvärlden Caesar Flickerman. Även Donald Sutherland är väl vald som president Snow (president är här en eufemism för diktator), men Sutherland är inte så iskall och obehaglig som han kan – och borde – vara.

Sutherland har för övrigt i amerikanska intervjuer kommenterat filmens budskap. Han gillar ”the fact it’s a political movie for a generation that might not know its politics… To be a part of a film that might activate a generation is really important to me.”

Låt oss hoppas att han har rätt. Hungerspelen är en bra film. Sevärd. Men tyvärr inte allt som den skulle kunna vara.

Hungerspelen

The Hunger Games (originaltitel)


Action, drama, dystopi, USA, 2012


Distributör: Nordisk film

Regi: Gary Ross

Medverkande: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Stanley Tucci, Donald Sutherland m fl

Längd: 142 minuter


Svensk biopremiär: 2012-03-23

Publicerad i Kulturelen 120328.

Safe And Sound

Började läsa om Hungerspelen i söndags kväll. Skulle bara titta lite och friska upp minnet inför artikelskrivande, men plötsligt hade jag läst halva boken. Nu känns det som om jag måste läsa hela serien igen...

Men först: filmpremiären. Och inte minst, musiken. Musikvalet verkar genomtänkt, både gällande score och de sparsmakade och countryinfluerade låtarna på Songs From District 12 And Beyond (som släpptes igår). Bara en sådan sak som att Neko Case är med. Katniss är ju allt annat än Safe And Sound, men Taylor Swift visar upp en ny och mer melankolisk sida.

The Muppets

Mupparna underhåller med värme och kvalitet

I verkligheten och ännu mer i filmen har Mupparna har blivit föredettingar. Bortglömda. Filtfigurerna håller inte ens kontakten längre. Grodan Kermit deppar ensam i ett stort Hollywoodhus, Fozzie spelar i coverbandet The Moopets, Animal är inlagd på klinik för att hantera sin ilska och Miss Piggy arbetar på Vogue i Paris.

Men de har fans, som Walter, själv en nördig mupp i människovärlden. Walter får följa med till Los Angeles när brorsan Gary (Segel, som skrivit manus ihop med Nicholas Stoller) och flickvännen Mary (Adams, som har ett par korta men kul sångnummer) firar tioårsjubileum. Där får Walter av misstag höra att Mupparnas mycket förfallna teater ska säljas till en elak oljemagnat och rivas – om inte Mupparna snabbt kan få ihop tio miljoner dollar.

Trion söker upp Kermit (som får gott om tillfällen att vara hysterisk) och får honom att återförena gänget. Sedan återstår bara att städa upp teatern, skriva nya nummer, hitta någon som vill sända showen och en kändisvärd – och få ihop pengarna. Tonen är bekant – mer leenden än gapskratt – och en stor del av skämten är anpassade för en publik som vuxit upp med Mupparna och nu har barn i rätt ålder. Flera kändisar dyker upp som sig själva eller i väl valda småroller (särskilt Jim Parsons) och det finns gott om intertextualitet och referenser till att det faktiskt är en film som pågår.

Visst är Mupparna en stor portion nostalgi, men det är underhållning med värme och kvalitet. Det är bara att hoppas att det räcker för dagens barn.

Familjehumor

Mupparna

Regi: James Bobin

Med: Amy Adams, Jason Segel, Chris Cooper, Jack Black m fl

USA, 2011 (110 min)

Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120317.