En finess med stå-upp-humor borde vara
förmågan att gripa tillfället i flykten, ta tillvara på aktuella
händelser eller anpassa sig efter plats och situation. Men det hörs inga
skämt om vare sig hästlasagne (de kanske är för göteborgska eller redan
är uttjatade?) eller Melodifestivalen.
I stället är det sex som gäller. När Özz Nûjen avslutar showen undrar jag om han ens har sett de andra – för hur roligt är det med ännu en man som skämtar om att knulla och illustrerar med olika sorters juckanden? Ståuppveteranens framträdande är på alla sätt kvällens tröttaste.
I motsats till Nûjen sätter nykomlingen och öppnaren Behrad Rouzbeh sig själv i den svagare positionen i sexskämten. Men han pratar mer om fördomar – ibland med oväntad knorr – och är som bäst när han berättar om sitt första besök på en fotbollsmatch med två vänner från Bangladesh (alltså två bengaler) där han till sin fasa får veta att publiken brukar sätta eld på bengaler och kasta ner dem på plan. Klassisk missförståndshumor.
Men finess är som sagt inte Raw comedy clubs ledord. Den stockholmsbaserade showen turnerar numera med regelbundhet runt i landet. Komikerna byts ut – och återkommer. Grundaren och konferencieren Mårten Andersson är det bestående inslaget. Hans underlivsskämt och relationsfunderingar är antingen grova eller plattityder, men imitationen av Zlatan och oväntade inläsare av hans biografi som ljudbok – bland andra Sven Wollter – fungerar. Humor som är inspirerad av enskilda personer eller händelser snarare än generaliseringar – i verkligheten är Jag är Zlatan inläst av Jonas Malmsjö.
Samma sak märks i Ann Westins ojämna framträdande. Den på scen så sura göteborgskan svär som en borstbindare och har alltför ofta en platt slutkläm i form av ”den jäveln” eller ”va fan”, men när hon kommenterar föräldrars smartphonefixering – ”Vad ska ungen göra för att få uppmärksamhet? Bli en app?” – och prinsessan Madeleines förhållande och amerikanska fuskbrytning träffar hon rätt.
Att det går att nå fram utan att skrika eller stressa visar Daniel Sloss, gäst från Skottland och kvällens yngste. Han är avslappnad och tar tillvara att han är i ett främmande land. Svenska ortsnamn och toalettskyltar har gett inspiration, liksom hans ålder. Det är lätt att förstå varför Sloss ses som ett ståupphumorns stjärnskott, och han är den ende som lyckas konkurrera med Soran Ismail.
Att Ismail är kvällens höjdpunkt är väntat (och det är synd att han inte avslutar) men kanske inte att han är så överlägsen de andra svenskarna. I likhet med Sloss är Ismail avslappnad på scenen, och har en mer lågmäld och eftertänksam stil. Han inser att humor kan – bör? – innehålla allvar och att samhällskritik mycket väl kan vara underhållande. I SD och järnrören har han en verklig story som blir fantastiskt underhållande utan minsta överdrift eller ändring. Samtidigt är den förstås tragiskt, och att skratten är så många när Ismail fortsätter med att berätta om att det gjorts internetomröstningar om han ska få stanna i Sverige eller inte undrar man om åskådarna verkligen lyssnar ordentligt. För det är bara tragiskt.
Ismail skiljer också ut sig genom att visa mjukhet och värme, även när han skämtar om sitt förhållande och sin kackerlacksrädda fästmö. Och om han inte dagsaktuell så är han åtminstone högst aktuell när han avslutar med att ta upp övertron på kuken som problemlösare. Uppenbarligen går det skämta om underlivet utan att plump eller sexfixerad.
Fotnot: Raw comedy club gjorde två föreställningar på Trädgår’n. Recensionen gäller den tidiga föreställningen.
Humorshow
Raw Comedy Club, Trädgår’n, söndag 130303.
Med Behrad Rouzbeh, Daniel Sloss, Ann Westin, Soran Ismail , Mårten Andersson och Özz Nûjen
Bäst: Soran Ismail. Med hästlängder.
Sämst: Fixeringen vid sex, med tillhörande rörelser.
Betyg: ***
Scenrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130303.
I stället är det sex som gäller. När Özz Nûjen avslutar showen undrar jag om han ens har sett de andra – för hur roligt är det med ännu en man som skämtar om att knulla och illustrerar med olika sorters juckanden? Ståuppveteranens framträdande är på alla sätt kvällens tröttaste.
I motsats till Nûjen sätter nykomlingen och öppnaren Behrad Rouzbeh sig själv i den svagare positionen i sexskämten. Men han pratar mer om fördomar – ibland med oväntad knorr – och är som bäst när han berättar om sitt första besök på en fotbollsmatch med två vänner från Bangladesh (alltså två bengaler) där han till sin fasa får veta att publiken brukar sätta eld på bengaler och kasta ner dem på plan. Klassisk missförståndshumor.
Men finess är som sagt inte Raw comedy clubs ledord. Den stockholmsbaserade showen turnerar numera med regelbundhet runt i landet. Komikerna byts ut – och återkommer. Grundaren och konferencieren Mårten Andersson är det bestående inslaget. Hans underlivsskämt och relationsfunderingar är antingen grova eller plattityder, men imitationen av Zlatan och oväntade inläsare av hans biografi som ljudbok – bland andra Sven Wollter – fungerar. Humor som är inspirerad av enskilda personer eller händelser snarare än generaliseringar – i verkligheten är Jag är Zlatan inläst av Jonas Malmsjö.
Samma sak märks i Ann Westins ojämna framträdande. Den på scen så sura göteborgskan svär som en borstbindare och har alltför ofta en platt slutkläm i form av ”den jäveln” eller ”va fan”, men när hon kommenterar föräldrars smartphonefixering – ”Vad ska ungen göra för att få uppmärksamhet? Bli en app?” – och prinsessan Madeleines förhållande och amerikanska fuskbrytning träffar hon rätt.
Att det går att nå fram utan att skrika eller stressa visar Daniel Sloss, gäst från Skottland och kvällens yngste. Han är avslappnad och tar tillvara att han är i ett främmande land. Svenska ortsnamn och toalettskyltar har gett inspiration, liksom hans ålder. Det är lätt att förstå varför Sloss ses som ett ståupphumorns stjärnskott, och han är den ende som lyckas konkurrera med Soran Ismail.
Att Ismail är kvällens höjdpunkt är väntat (och det är synd att han inte avslutar) men kanske inte att han är så överlägsen de andra svenskarna. I likhet med Sloss är Ismail avslappnad på scenen, och har en mer lågmäld och eftertänksam stil. Han inser att humor kan – bör? – innehålla allvar och att samhällskritik mycket väl kan vara underhållande. I SD och järnrören har han en verklig story som blir fantastiskt underhållande utan minsta överdrift eller ändring. Samtidigt är den förstås tragiskt, och att skratten är så många när Ismail fortsätter med att berätta om att det gjorts internetomröstningar om han ska få stanna i Sverige eller inte undrar man om åskådarna verkligen lyssnar ordentligt. För det är bara tragiskt.
Ismail skiljer också ut sig genom att visa mjukhet och värme, även när han skämtar om sitt förhållande och sin kackerlacksrädda fästmö. Och om han inte dagsaktuell så är han åtminstone högst aktuell när han avslutar med att ta upp övertron på kuken som problemlösare. Uppenbarligen går det skämta om underlivet utan att plump eller sexfixerad.
Fotnot: Raw comedy club gjorde två föreställningar på Trädgår’n. Recensionen gäller den tidiga föreställningen.
Humorshow
Raw Comedy Club, Trädgår’n, söndag 130303.
Med Behrad Rouzbeh, Daniel Sloss, Ann Westin, Soran Ismail , Mårten Andersson och Özz Nûjen
Bäst: Soran Ismail. Med hästlängder.
Sämst: Fixeringen vid sex, med tillhörande rörelser.
Betyg: ***
Scenrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130303.
