Election Day

Satir och försvar när Estland åter går till val

När det nystartade partiet Ühtne Eesti höll konvent inför valet 2011 i Estland deltog över 7 000 personer. Kampanjen var påkostad och apparaten runt omkring stor: tv-reklam, glansiga valaffischer, en egen hymn.

Men populistiska ”Enhetliga Estland” var inget riktigt parti, utan ett teaterperformance. Ett lyckat sådant, eftersom många, från mannen på gatan till professionella politiker, till sist inte var säkra på om det var äkta eller inte. Experimentteatergruppen NO99 sade sig vilja visa vad som var fel med estnisk politik. Men den stora uppslutningen gör det svårare att avgöra om de nådde målet: var de för trovärdiga, lyssnar inte folket ordentligt eller var de desperata?

Filmer från hela performancet och den vidhängande valskolan, där politiska mekanismer förklaras, finns på Youtube. I Tallinn pratas det fortfarande om ”partiet”.

Så det är kanske inte särskilt konstigt att en estnisk vän saknar humor i svensk politik.

Det är heller inte konstigt att folk skrattade åt före detta utrikesminister Kristiina Ojuland när hon förra året återkom från EU-parlamentet för att starta ett nytt parti – och valde samma partinamn som teaterns, Ühtne Eesti. Det är i och för sig inte första gången mut- och korruptionsanklagade Ojuland visar brist på fingertoppskänsla. Partiet heter numera Rahva Ühtsuse, Folhets Enhet (eller enhetlighet).

Med sådana parlamentariker är det svårt att göra satir, men det hindrar inte NO99. Vid ett senare tillfälle läste de anteckningar från ett fullmäktigemöte: även en rak imitation kan vara provokation och debatterande. I januari konkurrerade valaffischerna om utrymmet i Tallinn med reklam för musikalen Savisaar, döpt efter stadens kontroversielle borgmästare och Centerpartiets ledare. Den handlar om maktmissbruk och skildrar en åldrande kung som gör allt för att behålla sin makt. Sista föreställningen ges i kväll. Recensionerna var blandade, men teatern har fått kritik för namnvalet – det finns ju gott om andra politiker som skulle kunnat namnge föreställningen – så tätt inpå valet.

Dagens val är det sjunde sedan självständigheten 1991. För första gången är försvaret en valfråga – men ändå inte, för alla är överens om ökade anslag. Allt kommer att fortsätta som vanligt (Reformpartiet har suttit i olika regeringskoalitioner sedan 1999), suckade de flesta jag träffade i Tallinn. Men nu tycks de fyra riksdagspartierna kunna få sällskap av två nya, båda EU-skeptiker, nationalkonservativa Estlands Fria Parti och nationalistiska Estlands Konservativa Folkparti. Vissa kalla vindar blåser över hela Europa.

I ett land där psykologisk krigföring blir vardag verkar dock NO99:s musikal inte ha påverkat. Centern ligger som vanligt näst högst eller högst i valundersökningarna – och alla andra partier har förkunnat att de inte heller nu tänker samarbeta med Edgar Savisaar.

Kulturkrönika publicerad i Göteborgs-Posten 150301.

Fuels The Comedy

En finess med stå-upp-humor borde vara förmågan att gripa tillfället i flykten, ta tillvara på aktuella händelser eller anpassa sig efter plats och situation. Men det hörs inga skämt om vare sig hästlasagne (de kanske är för göteborgska eller redan är uttjatade?) eller Melodifestivalen.

I stället är det sex som gäller. När Özz Nûjen avslutar showen undrar jag om han ens har sett de andra – för hur roligt är det med ännu en man som skämtar om att knulla och illustrerar med olika sorters juckanden? Ståuppveteranens framträdande är på alla sätt kvällens tröttaste.

I motsats till Nûjen sätter nykomlingen och öppnaren Behrad Rouzbeh sig själv i den svagare positionen i sexskämten. Men han pratar mer om fördomar – ibland med oväntad knorr – och är som bäst när han berättar om sitt första besök på en fotbollsmatch med två vänner från Bangladesh (alltså två bengaler) där han till sin fasa får veta att publiken brukar sätta eld på bengaler och kasta ner dem på plan. Klassisk missförståndshumor.

Men finess är som sagt inte Raw comedy clubs ledord. Den stockholmsbaserade showen turnerar numera med regelbundhet runt i landet. Komikerna byts ut – och återkommer. Grundaren och konferencieren Mårten Andersson är det bestående inslaget. Hans underlivsskämt och relationsfunderingar är antingen grova eller plattityder, men imitationen av Zlatan och oväntade inläsare av hans biografi som ljudbok – bland andra Sven Wollter – fungerar. Humor som är inspirerad av enskilda personer eller händelser snarare än generaliseringar – i verkligheten är Jag är Zlatan inläst av Jonas Malmsjö.

Samma sak märks i Ann Westins ojämna framträdande. Den på scen så sura göteborgskan svär som en borstbindare och har alltför ofta en platt slutkläm i form av ”den jäveln” eller ”va fan”, men när hon kommenterar föräldrars smartphonefixering – ”Vad ska ungen göra för att få uppmärksamhet? Bli en app?” – och prinsessan Madeleines förhållande och amerikanska fuskbrytning träffar hon rätt.

Att det går att nå fram utan att skrika eller stressa visar Daniel Sloss, gäst från Skottland och kvällens yngste. Han är avslappnad och tar tillvara att han är i ett främmande land. Svenska ortsnamn och toalettskyltar har gett inspiration, liksom hans ålder. Det är lätt att förstå varför Sloss ses som ett ståupphumorns stjärnskott, och han är den ende som lyckas konkurrera med Soran Ismail.

Att Ismail är kvällens höjdpunkt är väntat (och det är synd att han inte avslutar) men kanske inte att han är så överlägsen de andra svenskarna. I likhet med Sloss är Ismail avslappnad på scenen, och har en mer lågmäld och eftertänksam stil. Han inser att humor kan – bör? –  innehålla allvar och att samhällskritik mycket väl kan vara underhållande. I SD och järnrören har han en verklig story som blir fantastiskt underhållande utan minsta överdrift eller ändring. Samtidigt är den förstås tragiskt, och att skratten är så många när Ismail fortsätter med att berätta om att det gjorts internetomröstningar om han ska få stanna i Sverige eller inte undrar man om åskådarna verkligen lyssnar ordentligt. För det är bara tragiskt.

Ismail skiljer också ut sig genom att visa mjukhet och värme, även när han skämtar om sitt förhållande och sin kackerlacksrädda fästmö. Och om han inte dagsaktuell så är han åtminstone högst aktuell när han avslutar med att ta upp övertron på kuken som problemlösare. Uppenbarligen går det skämta om underlivet utan att plump eller sexfixerad.

Fotnot: Raw comedy club gjorde två föreställningar på Trädgår’n. Recensionen gäller den tidiga föreställningen.

Humorshow
Raw Comedy Club, Trädgår’n, söndag 130303.
Med Behrad Rouzbeh, Daniel Sloss, Ann Westin, Soran Ismail , Mårten Andersson och Özz Nûjen
Bäst: Soran Ismail. Med hästlängder.
Sämst: Fixeringen vid sex, med tillhörande rörelser.
Betyg: ***

Scenrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130303.

Nursery Rhymes

Det finns många knep och traditioner för att räkna in julen. KD slår ihop två: julkalender och rim. Varje dag öppnas en ny lucka på nätet. Men att rimma är svårt, och hittills har riksdagsledamöternas ”politiska vison i rimform” mest lett till skratt. Vilket i och för sig är en fin gåva. 

Först skaldade Annica Eclund ”Läraren kommer med glädje i blick, i dag ska elevarna (sic!) få sej en "kick"!” och åstadkom en våld- och drogrelaterad trippeltydighet. Fortsättningen ”Elever, med lust att läsa och lära, vad mer kan en lärare i jobbet begära” blir ett obehaglig vision från en politiker. Betydligt mer än så behövs för att få rätsida på skolan.

Nästa dag försökte Anders Andersson med "Väntans tider vilken lycka, barn ska födas hem ska smyckas, men på vård vi väntar ej, det är Göran Hägglunds grej." Onekligen är det lite synd om Hägglund om hans grej är att vänta på vård. Fjärde december prickade Lars-Axel Nordell in ett språkligt dubbelfel med ”våran Skapade skola”.

KD:s kalender kommer att få många läsare – men inte av den anledningen de själva hoppats.

Kulturnotis publicerad i Göteborgs-Posten 121205.

The Casual Vacancy

 Hur gå vidare efter en monumental succé som Harry Potter? Rowling väljer ett slags motsats: en vuxenroman i vardagsliv. Men när hon tar bort magin försvinner även berättelsemagin; det mesta av hennes blommande fantasi och humor.
Den tomma stolen finns hos kommundelsnämnden i det pittoreska Pagford. Bakom grindarna i smidesjärn, terrakottakrukorna med pelargoner och de rosenmönstrade gardinerna är samhället allt annat än harmoniskt. Att hitta en nämndersättare efter ett plötsligt dödsfall får den puttrande maktkampen att eskalera. Alla drabbas. Små händelser lyfts upp likt i en dokusåpa till att innebära livet.

Rowling använder ett litet samhälle som symbol för det stora. Konflikten om hyreshusghettot Fields med sina bidragsberoende invånare ska tillhöra Pagford eller inte gör de politiska beteckningarna uppenbara utan att vara utsagda. Det blir en klasskamp i det lilla – insnöad och inskränkt. Som ett helt samhälle befolkat av outhärdliga, självgoda Dursleys. Det är uppenbart att allt kommer att implodera. Bara inte hur.
Villornas idyll ställs mot nedgången betong och klotter. Människorna är överlag lika stereotypa som områdena. Den pompöse kommundelsnämndsordföranden. Hans beskäftiga fru. Den välvilliga socialsekreteraren. Den osäkre studierektorn. Den knarkande, prostituerade mamman. Tonåringarna: olycklig tjej, vacker tjej, överlägsen pojke, kärlekskrank pojke. Och den utagerande tjejen från ghettot – obildad men smart.

I Potter-serien visade författaren sin talang för att beskriva osympatiska och småsinta människor. Hon njöt själv och fick läsarna att skratta. Här skiner föraktet igenom – undantaget en del av ungdomarna – vilket innebär att persongalleriet snarare irriterar. Samtidigt skaver underklassdialekten, och trots övertydligheten och alla detaljer glider hon mest omkring på ytan.

JK Rowlings första roman för vuxna är djupt inbäddad i den brittiska litterära traditionen. Jämfört med klassikerna håller hon inte måttet. Samtidigt är det en hård spark mot ett klassamhälle fyllt av orättvisor – och utan magiska lösningar på problemen.

Roman
J K Rowling
Den tomma stolen
Översättning: Molle Kanmert Sjölander (huvudöversättare), Ing-Britt Björklund, Tove Janson Borglund, Helena Hansson, Charlotte Hjukström, Gudrun Samuelsson
Wahlström & Widstrand

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121129.

Dead Man's Party

Joss Whedon om Mitt Romney och hur hans framtida USA kommer att se ut. Dags att börja lagra konserver och lära sig parkour!

Freedom

Somt är obegripligt. Som att det fortfarande behövs särskilda dagar för att uppmärksamma självklarheter som allas lika värde eller rätt att uttrycka sig. Music Freedom Day imorgon den 3 mars är en global manifestation för yttrandefrihet, fri musik och fri kultur. Förra året visade flera exempel på musikens revolutionära och enande kraft, som i Egypten där Ramy Essam satte samman demonstranternas slagord och framförde på Tahrirtorget. Men som efter att Mubarak avgått arresterades, misshandlades och tvångsklipptes.

Initiativtagare är organisationen Freemuse, som rapporterar att 2011 dödades tre musiker, 32 blev torterade eller attackerade, tio hamnade i fängelse och 64 arresterades. Goda nyheter är att libyska musiker slipper tvångsskriva Ghadaffihyllningar, att musikindustrin florerar i vissa regioner i Pakistan och att Afghanistan, Egypten, Jordanien och Pakistan deltar i dagens manifestation – men i Punjab har ”tveksamma” konserter förbjudits, vitryssar får fortsätta att samlas i tysta grupper efter att till och med applåder förbjudits, och tibetaner sjunger i kodord om gökens återkomst.

I Sverige uppmärksammas Music Freedom Day på Konstepidemin i Göteborg, och av P2 som lägger om tablån.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120302.

Down With The System

Tankians inspirerande löfte

Från ena hållet pratas det om tystnadens kultur som breder ut sig, från andra hållet kommer en flod av minnen från kravallerna i Göteborg, där det är skrämmande hur många – från alla sidor – som inte vill se att de själva kan ha gjort något fel.

Det handlar om rädsla, och när rädslan får styra. Yttrandefrihet är grunden för att skapa en demokrati, konstaterar Serj Tankian, sångare i System Of A Down. Bandet, som toppar Metaltown-festivalen i Göteborg ikväll, är en av de mest udda miljonsäljarna i nutida musik. Inte bara för att de trotsar genredefinitioner utan för att de högröstat ifrågasätter stora delar av den rådande världsordningen. Vilket på många sätt är politiskt korrekt, men som på många fler sätt inte passar in, och absolut inte i hemlandet USA.

I våras kom Tankians andra lyrikbok, Glaring Through Oblivion, och jag fastnar i A Few Days After September 11th, som kan vara ett förord eller en prosadikt – i vilket fall blir det en programförklaring som, ursäkta floskeln, handlar om att vara sann mot sig själv.
Tankian begrundar sina känslor, inte efter terroristdådet, utan efter feltolkningar av något han tidigare sagt, och som han tvingats försvara i ett radioprogram. ”Jag bor i USA men är rädd för att säga det jag tänker, på grund av fysiska hot och retorik riktad mot mina bandmedlemmar och mig själv i denna tid av förvirrad patriotism. Hur ironiskt är det?”

I landet som kallats världens största demokrati blir ord och åsikter plötsligt ett hot mot både liv och försörjning, och då är Tankian ändå, med alla mått mätt, privilegierad. Och vad är han egentligen rädd för: ”Am I being framed into losing credibility by showing fear that I actually possess?”

Tankian är en modig artist, han släpper soloskivor, skriver på en musikal samt en bok om andlighet och har gett ut två lyriksamlingar. I Cool Gardens från 2002 hörs samma tydligt identifierbara röst som i låttexterna, där ordlekarna ofta får ta överhanden. Han skulle älska tungvrickaren sex laxar i en laxask om den bara hade ett samhällskritiskt budskap.

Glaring Through Oblivion visar större mognad och mer plats för reflektion, men också funderingar över om han sprider sin civilisationskritik i en döv nation. I en tid där allt går snabbare hänvisar han till Noam Chomskys Manufacturing Consent: den som ifrågasätter systemet i ett ljudklipp på trettio sekunder kommer att låta som en galning, men man kan däremot enkelt försvara ett status quo på samma begränsade tid.

Rädsla skapar uppenbarligen mer tystnad än galenskap – därför är Tankians löfte om att han aldrig mer ska vara tyst en inspiration.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110617.

What Is Love

Mångsysslaren Liv Strömquist är en av Sveriges skarpaste samtidsanalytiker. Rolig är hon dessutom. Hennes seriealbum Prins Charles känsla, som analyserar och dissekerar kärleken - den romantiska, heternomativa - är bland det bästa och viktigaste som kommit ut i år.
Jag har skrivit en recension till Kulturdelen.

Värt att nämna är att Prins Charles känsla i mycket är en politisk bok. Och apropå det är det ju val idag. Det viktigaste är inte vad man röstar på utan att rösta - den som inte röstar har inte heller rätt att gnälla.