The Casual Vacancy

 Hur gå vidare efter en monumental succé som Harry Potter? Rowling väljer ett slags motsats: en vuxenroman i vardagsliv. Men när hon tar bort magin försvinner även berättelsemagin; det mesta av hennes blommande fantasi och humor.
Den tomma stolen finns hos kommundelsnämnden i det pittoreska Pagford. Bakom grindarna i smidesjärn, terrakottakrukorna med pelargoner och de rosenmönstrade gardinerna är samhället allt annat än harmoniskt. Att hitta en nämndersättare efter ett plötsligt dödsfall får den puttrande maktkampen att eskalera. Alla drabbas. Små händelser lyfts upp likt i en dokusåpa till att innebära livet.

Rowling använder ett litet samhälle som symbol för det stora. Konflikten om hyreshusghettot Fields med sina bidragsberoende invånare ska tillhöra Pagford eller inte gör de politiska beteckningarna uppenbara utan att vara utsagda. Det blir en klasskamp i det lilla – insnöad och inskränkt. Som ett helt samhälle befolkat av outhärdliga, självgoda Dursleys. Det är uppenbart att allt kommer att implodera. Bara inte hur.
Villornas idyll ställs mot nedgången betong och klotter. Människorna är överlag lika stereotypa som områdena. Den pompöse kommundelsnämndsordföranden. Hans beskäftiga fru. Den välvilliga socialsekreteraren. Den osäkre studierektorn. Den knarkande, prostituerade mamman. Tonåringarna: olycklig tjej, vacker tjej, överlägsen pojke, kärlekskrank pojke. Och den utagerande tjejen från ghettot – obildad men smart.

I Potter-serien visade författaren sin talang för att beskriva osympatiska och småsinta människor. Hon njöt själv och fick läsarna att skratta. Här skiner föraktet igenom – undantaget en del av ungdomarna – vilket innebär att persongalleriet snarare irriterar. Samtidigt skaver underklassdialekten, och trots övertydligheten och alla detaljer glider hon mest omkring på ytan.

JK Rowlings första roman för vuxna är djupt inbäddad i den brittiska litterära traditionen. Jämfört med klassikerna håller hon inte måttet. Samtidigt är det en hård spark mot ett klassamhälle fyllt av orättvisor – och utan magiska lösningar på problemen.

Roman
J K Rowling
Den tomma stolen
Översättning: Molle Kanmert Sjölander (huvudöversättare), Ing-Britt Björklund, Tove Janson Borglund, Helena Hansson, Charlotte Hjukström, Gudrun Samuelsson
Wahlström & Widstrand

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121129.

Skilda Världar

Pittoresk urengelsk må-bra-läsning

Filmrättigheterna är sedan länge sålda. Det är svårt att tro annat än att Major Pettigrews sista chans blir en charmig urengelsk feelgoodfilm. Att hitta skådespelare som kan gestalta en pensionerad major som sätter artighet, plikt och ära över allt annat, en beläst pakistansk änka, en karriärsugen son, några nyrika amerikaner och en hoper fördomsfulla tanter borde vara lätt som en plätt. För att inte tala om den idylliska byn där allt utspelas.

Debutanten Helen Simonson, född i England men uppvuxen i USA, skildrar stereotyper från båda länderna med humor och bitskhet, men samtidigt som det ger trivsam läsning blir det också aningen mossigt för 2000-talet.

I öppningsscenen råkar majoren öppna dörren iklädd sin avlidna hustrus blommiga städrock – något som aldrig skulle kommit på fråga om han inte befunnit sig i chock efter broderns död. Utanför står mrs Ali, innehavare av byns butik och på jakt efter mjölkpengarna. Det handlar inte om kärlek vid första ögonkastet, ingen stormande passion – men något händer. De låtsas behöva varandra för skjuts eller råd, tar så småningom promenader och läser Kipling tillsammans.

Det borde inte vara något bekymmer med kärlek på äldre dagar, men i Edgecombe St. Mary finns det fasligt mycket konvenanser, skvaller och traditioner att ta hänsyn till, för att inte tala om släktingar. Särskilt för två personer som, på sitt sätt, är väldigt måna om det så kallade korrekta.

Parallellt med romansen finns bihistorier om ett arv och ett dyrbart gevär, om byns framtid och hur lorden ska klara sig, om generations- och kulturkrockar. På maskeradbalen ”En kväll vid stormogulens hov” kommer fördomar och klasstänkande upp till ytan. Var sak på sin plats och allt är frid och fröjd, men här skakas samhällets grunder. Åtminstone enligt vissa inblandade.

Simonson bjuder på må-bra-läsning med aningen mörka undertoner, men också förutsägbarhet och ett överflöd pittoreska engelska detaljer. Titeln ger mer associationer till romantik än den kamp som kärlek faktiskt kan vara och här blir – originalet heter Major Pettigrew’s Last Stand.

Bok: Major Pettigrews sista chans

Författare: Helen Simonson

Översättare: Katarina Jansson

Förlag: Forum

Publicerad i Borås Tidning 110510.