Through The Never

När filmen är slut vet jag fortfarande inte vad Metallica vill. Eller varför. Konsertdelen – den dominerande – är en Metallicakronologi inte bara i hårdrockshits utan även i bilder, med gamla specialeffekter som statyn av Fru Justitia som faller sönder och scenarbetare som, just det, faller. Med gruppen på en scen i arenans mitt används 3D-formatet inte för spektakulära effekter, utan för närhet. Och så här nära är svårt att komma på en riktig konsert.

Men musiken bryts av ett slags handling. Det börjar kul, visar prov på självhumor. En ung roadie (Dane DeHaan) ser James Hetfield köra en specialgjord bil, Kirk Hammett koncentrerat spela gitarr och Rob Trujillo krabbgå med basen samt blir blängd på av en tuggande Lars Ulrich. Han får i uppdrag att hämta något som är viktigt för bandet. Där startar förvirringen med apokalyptiska scener; hetsande kravallpoliser, en maskerad mobb, en av apokalypsens ryttare. Inte ens symboliskt sett – hårdrockarens klassiska utanförskap och underläge – lyfter det musiken. Mest förbryllar det .

Som konsertfilm är Through the never däremot enastående, och inte bara för att Metallica är en högklassig liveakt. Efter One höjer jag till och med händerna för att applådera innan jag minns att jag sitter i en biostol.

Bella Stenberg

Konsertfilm

Metallica: Through the never

Regi: Nimród Antal

USA, 2013 (94 min)

Betyg: ***

Premiär 7 oktober 2013

Filmrecension publicerad i Göteborgs-Posten 131004.

Sad But True

Vi har fått svar på frågorna vem, när och hur. Men vad och varför återstår, även efter ett antal lyssningar på Metallicas och Lou Reeds märkliga Lulu-samarbete. Egentligen skulle jag kunnat skriva en hel essä.



Metallica & Lou Reed
Lulu
Universal
Betyg 1

Visst är det kul att Metallica vidgar sina perspektiv. Framför allt att de vågar släppa perfektionismen. Konstnärligt är det skönt med artister som inte bryr sig om andras åsikter. Men det är en klen tröst när resultatet knappt är lyssningsbart – även för den som lyckas se Lulu som avantgarde och inte som en Metallica- eller Lou Reed-platta.

Det största problemet är inte det repetitiva, avsaknaden av struktur eller Reeds eländiga pratsång utan att Lulu faktiskt inte låter som ett samarbete utan som två separata inlägg. Reeds tajming och inlevelse är kass, musiken låter emellanåt som demoinspelningar. Inte ens när Metallica släpper loss – Lou Reed, rockpionjär med Velvet Underground, har fastnat i den halvdöda pratsången – nås en förlösning eller befriande krock, och texten om en tysk prostituerad stjälper mer än hjälper. Det blir segt och tråkigt, inte kontroversiellt.

Till sist försöker jag lyssna bakom sången. Finns det en instrumentalversion? För det finns korn av spänning, framför allt i några av riffen, i stämningar och i teknik och elektronik Metallica använder för första gången. Och här och där finner jag hopp om att James Hetfield ska spela in den där countryskivan jag drömmer om. Men det mest positiva med Lulu är nog att artisterna delat med sig av albumet på internet långt innan släppdatum.

Publicerad i Borås Tidning 111026.
Lulu finns för lyssning på www.loureedmetallica.com.

The View

Metallica och Lou Reed. Första smakprovet The View finns ute nu.

"It's definitely not a Metallica album, or a Lou Reed album" säger Kirk Hammmett. "It's something else. It's a new animal, a hybrid."
Det kanske stämmer, men 30 sekunder räcker inte riktigt för att få någon känsla för vad det handlar om.

The View släpps som digital singel 27 september, albumet Lulu 31 oktober.

Not All Me

Förra veckan och helgen fick mig att funderade en del på identitet och ytlighet och fördomar och alla ovidkommande saker folk gnäller om, som att en tiondel av Slottsskogen är avstängd för en musikfestival, eller att metal får utrymme på SVT, eller för den delen att hårdrocken är diskriminerad.

Ett resultat blev krönikan Gnäll styr mer än moralism i GP 110707.

Fantastic Four

En trea till Anthrax, som var riktigt uppiggande, tyvärr bara en etta till Megadeth som var oengagerade och en trea till Slayer som var... Slayer.
Om bara ljudet varit bättre skulle alla banden förmodligen fått ett snäpp högre betyg...

Och så en självklar femma till Metallica (fast den texten finns på GP+, så man kan inte läsa hela recensionen), som var avslappnade, peppade och hade en riktigt fin och inte det minsta Ullevipublikfriande låtlista:

Hit The Lights
Master Of Puppets
The Shortest Straw
Seek & Destroy
Welcome Home (Sanitarium)
Ride The Lightning
The Memory Remains
All Nightmare Long
Sad But True
The Call Of Ktulu
One
For Whom The Bell Tolls
Blackened
Fade To Black
Enter Sandman
Extranummer
Am I Evil? (med Megadeth och Anthrax)
Damage Inc
Creeping Death

The Wait

Tidigare i veckan har jag mest lyssnat på Metallica, igår blev det lite uppiggande Anthrax och just nu är det fullt ös med Slayer.
Ska verkligen bli kul att se The Big 4 på Ullevi ikväll. Vad jag tycker om banden kommer att stå i Göteborgs-Posten.

Inför konserten har GP ställt tre frågor till mig, "hårdrocksexperten Bella Stenberg har sett Metallica fler än 20 gånger..."

Idag är jag också en av dem som DN pratat med i artikeln Hårdrocken tar plats i finrummet. Där jag även fått tipsa om tre hårdrockslåtar som jag gillar just nu.

Hero Of The Day

Omvälvande år för Metallica

Det har varit en lång resa för Metallica på väg till kvällens konsert på Ullevi.
Bella Stenberg berättar om åren som satt svarta och ljusa avtryck i bandets kropp och själ.

1963
I augusti 1963 höll Martin Luther King sitt berömda I have a dream-tal. På var sin sida världen föddes samma år två killar som skulle få helt annan dröm: James Hetfield i Downey, Kalifornien och Lars Ulrich i Gentofte, Danmark.
James Hetfields föräldrar var strikt troende Christian Scientists, något som präglat honom som människa och textförfattare. Bland annat ansåg de att bara gud kan bota och att människor inte ska använda mediciner och sjukvård. James mamma Cynthia avled i cancer 1979.
Lars Ulrichs pappa Torben var jazzmusiker och en framgångsrik tennisspelare, vilket påverkade sonens karriär. När Lars som sextonåring flyttade till USA var det för att bli tennisspelare.

1983
Det var maj 1981 som Lars fick tag på James genom att annonsera i en lokaltidning i Los Angeles. I oktober samma år bildades Metallica. De andra medlemmarna, undantaget gitarristen Dave Mustaine, är det ingen som längre bryr sig om.
1982 släppte Metallica sin första låt Hit The Lights på en samling och scendebuterade. Det var det året som radarparet såg basisten Cliff Burton och värvade honom – och flyttade till San Francisco för hans skull.
Men det var 1983 som de fick skivkontrakt och spelade in sin debutplatta, med arbetsnamnet Metal Up Your Ass. De åkte till New York för att spela in, men väl där bestämde de sig för att sparka den aggressive och missbrukande Mustaine. Kirk Hammett, gitarrist i Exodus, flögs dit som ersättare.
Det var helt enkelt 1983 som Metallica blev det klassiska Metallica samt släppte den genredefinierande debuten Kill ’Em All, en av de allra första thrash metal-skivorna.

1986
Med Ride The Lightning 1984 förfinade och breddade Metallica sin stil och med Master Of Puppets, släppt i mars 1986, uppnådde de perfektionism. Skivan nådde så högt som plats 29 på Billboardlistan trots sitt extrema innehåll. Metallica var redo att erövra världen och på god väg att göra det.
Så enkelt skulle det inte bli. Den 27 september, tidigt på morgonen, när gruppen var på väg från Stockholm till Köpenhamn, fick turnébussen sladd och körde av vägen i Dörarp, norr om Ljungby. Cliff Burton, då 24 år, avled efter att ha kastats ut genom ett fönster och klämts fast under bussen.
Olyckan kunde ha varit slutet, men gruppen bestämde sig för att Burton skulle ha velat att de fortsatte. Av de 40 som provspelade som ny basist en månad senare valdes Jason Newsted från Flotsam and Jetsam, och turnerandet upptogs.

1991
Med …And Justice For All 1988 tog sig Metallica för första gången in på Billboards topp tio, gjorde sin första video för One och blev Grammynominerade.
Från att stadigt ha varit på väg uppåt tog de 1991 ett jättekliv, med plattan som kallas Metallica eller The Black Album. Den gick in som Billboardetta – vilket även de fyra följande studioskivorna gjort – och blev oväntat en angelägenhet för mainstreampubliken. Där fanns fem hitsinglar, bland annat Enter Sandman och Nothing Else Matters – bandets första kärleksballad, och en innerlig sådan – men samtidigt fick kvartetten höra en hel del hårda ord för att lämnat för mycket av thrashen bakom sig. Skivan blev en brytpunkt, såväl för dem som fansen.
Metallica turnerade på plattan i nästan tre år, och det svarta albumet har sålt i över 22 miljoner exemplar världen över.

1996
Om Metallica trodde att de fått känna på publikens dubbelsidighet tidigare fick de nu känna på något mycket värre. Fem år hade gått sedan hitskivan och ett helt år hade använts till inspelning. Förväntningarna var stora, Metallica sades ha återuppfunnit sig själva. Load var en mer bluesig, långsam skiva, vars låtar sällan spelas live numera. Mer kontroversiellt än stilbytet, ansåg vissa, var att medlemmarna hade klippt sig och poserade i gangsterinspirerade kostymer på omslaget.

2000
2000 bevisade Metallica att det gick att göra en stadiumturné utan en aktuell skiva i ryggen – något de fortsatt med – men det var ändå inget bra år: demon till I Disappear läckte och spelades på radion. Läckan spårades till fildelningssajten Napster, där även bandets gamla plattor fanns gratis och olagligt. Metallica stämde Napster och hundratusentals användare blockerades.
Att flera andra artister var inblandade verkar de flesta ha glömt, liksom Metallicas generositet mot fans som tidigare fått spela in konserter – och att bandet sedan 2004själva gör alla sina konserter tillgängliga på nätet.

2001
2001 skulle bli ännu värre. Den 17 januari slutade basisten Jason Newsted, framför allt eftersom han inte fick lov att syssla med andra musikaliska projekt.
Som om inte det var nog blev James Hetfield i juli inlagd på avvänjningsklinik samtidigt som bandet skulle gå in i studion. Plötsligt var både inspelningsplanerna och bandets framtid osäkra. Det gick så långt att de anlitade en psykolog för att komma framåt. Inspelningen och den processen skildras i dokumentären Some Kind Of Monster 2004.

2011
30 år in i karriären ska Metallica göra något de aldrig gjort förut: spela i Indien. Ännu mer oväntat är att de för första gången spelat in musik tillsammans med någon annan (Marianne Faithfulls vokalinsats på The Memory Remains räknas inte) och att denna någon är Lou Reed. De träffades på 25-årsjubileet för Rock and Roll Hall of Fame i 2009 (samma år som Metallica blev invalda). När de tio låtarna blir offentliga, och i vilken form, är ännu inte bestämt.
Samtidigt som kvartetten tittar framåt ärar de sitt förflutna, med de så kallade The Big 4-konserterna tillsammans med de tre andra band som också ansågs vara thrashens stora på åttiotalet: Slayer, Megadeth och Anthrax.

Metallica
Bildades: 1981 i Los Angeles.
Medlemmar: James Hetfield, sång och gitarr, Kirk Hammett, gitarr, Lars Ulrich, trummor, Robert Trujillo, bas.
Album: Kill ’Em All 1983, Ride the Lightning 1984, Master of Puppets 1986, ...And Justice for All 1988, Metallica 1991, Load 1996, ReLoad 1997, Garage Inc. (covers) 1998, S&M (live med symfoniorkester) 1999, St. Anger 2003, Death Magnetic 2008.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110703.

Walk On The Wild Side

Metallica och Lou Reed. Det var ett otippat svar på frågan om vad Metallicas hemliga och "inte hundraprocentigt Metallica"-inspelningsprojekt handlade om.

Nu är det i alla fall officiellt att de spelat in tio låtar tillsammans. När och var materialet blir tillgängligt är ännu inte klart, men "We can't wait for you to listen to the finished record, so as we like to hear ourselves say around here, keep watching this spot for updates . . . we'll be back with more details as they come together", skriver Metallica på www.metallica.com.

Lou Reed har aldrig varit någon av mina hjältar, men det är klart att det ska bli spännande att se vad de åstadkommit tillsammans. Det är långt ifrån självklart vad det är, vem som dominerar och hur det låter. Och det är kul att Metallica kliver utanför sina ramar.
Kanske, kanske innebär det också lite mer hopp för den där countryplattan jag önskar att James Hetfield någon gång ska göra.

Dreams Come True

Yes, ryktet stämde: Metallica kommer till Ullevi i sommar!
Tillsammans med Slayer, Megadeth och Anthrax blir det The Big Four i Göteborg den 3 juli. Hårdaste konserten på arenan någonsin!

Mmm Mmm Mmm Mmm

Madrid. Metallica. Muse. Metaltown. Det här har varit och är en fullspäckad musikvecka.
Recensioner av Metallicas och Muses konserter i Madrid publiceras förhoppningsvis snart på Sweden Rock Magazines hemsida - bara jag mitt i all festival- och bröllopsyra (nej, det är varken mitt eller det kungliga) hinner hitta tiden att skriva dem...

Måste bara säga att det irriterar mig mer och mer att Muse ställt in i Stockholm. Särskilt om det beror på biljettförsäljningen. Jag var så nöjd med att jag hade en konsert till bokad - jag vet att ser jag dem en gång till så vill jag se dem igen...
Särskilt på en egen spelning och inte en festival där alla specialeffekter inte kommer att vara med. Muse är så mycket ett Ulleviband som något band någonsin kan bli. Åtmistone i ett land där publiken har vett att uppskatta dem.
De har till och med skaffat ett eget rymdskepp...

Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

Efter att ha sovit ut och tänkt på saken finns det lite mer att säga om Sonisphere.

Visheten i att lägga en Metallicakonsert (jaja, -festival) mitt i skogen kan diskuteras. Uppenbarligen gjorde arrangörerna det också, men lite för sent. Mot slutet började det dyka upp erbjudanden om gratis bussresa om man köpte biljett, och nystartade Crank It Up erbjöd redan tio dagar före festivalen en biljett på köpet om man handlade en tröja för 99 kronor. Dagen innan kom dråpslaget. Ett gäng biljetter reades ut för 99 kronor – ursprungligen kostade de 995.

Är inte det ett hån mot de trogna fans som redan köpt biljett?
Och kommer det inte att straffa sig nästan år när folk väntar på ett liknande fynd?

Det vill säga om Sonisphere blir ett återkommande arrangemang.
Att de fått Rockparty och Hultsfreds kommun att geografiskt omdesigna Folkets park borde väl tyda på ambitioner i den riktningen. Själv är jag inte förtjust i att träd sågas ner eller att en kulle plattas till för att man enklare ska kunna gå mellan två scener. Så bekvämt behöver allt inte vara.
Den där mastodontparkeringen som skapats en bra bit från festivalområdet och som skövlat ännu fler träd verkar heller inte varit någon succé. Det var gott om bilar i diken och på gator där de inte skulle stå. För att inte tala om bilköerna på väg till och från festivalen.

En nyhet på Sonisphere var att man för första gången i Hultsfred kunde handla öl och gå runt med den på området istället för att vara hänvisad till inhägnade ölområden. Bra enligt många, sämre enligt lika många som oroar sig för att trettonåringarna rör sig bland alkoholpåverkade människor. Men det är tveksamt om den där promenadölen kommer att förekomma på den vanliga Hultsfredsfestivalen, där publiken är yngre.

Med de här problemen – parkeringen och den liberalare utskänkningspolicyn – finns det en risk att vanliga Hultsfredsbor kommer att vända sig mot festivalerna. Då är det kört.

I mycket kändes arrangemanget mer som Metallica med väldigt många förband än som en festival. För all del är det kul att se dem på en festivalscen som omväxling till årets inomhusspelningar, och ljudet var säkert bättre än det skulle blivit på Ullevi.
Att det bara fanns två scener och att det bara spelade ett band i taget gjorde dagen hela aningen långtråkig – på vanliga festivaler finns det ju alltid något litet band att se eller något annat att göra om man inte gillar huvudattraktionen.

Att Sonisphere trots allt drog mycket folk – 35 000 landade siffran på, men Metallica hade ju dragit ytterligare 20 000 på Ullevi – märktes på gott och ont. Eftersom det fanns färre försäljningsstånd än vanligt var köerna mycket längre. När alla ville lämna området mitt i natten var det också trångt. Alltför trångt.
Däremot var det inga problem framför scenerna. Synen av publikmassan framför Metallica var mäktig.

Det sätter också fingret på svårigheten med att göra ett Sonisphere nästa år: Hur hitta ett band som drar lika stor publik och orkar göra en ambulerande festival?

When You Wish Upon A Star: Rapport från Sonisphere

04.30: Väckarklockan ringer.

05.55: Det börjar regna.

06.00: Bussen avgår mot Sonisphere.

09.30: Framme i Hultsfred. Här regnar det inte.

09.45: Det luktar festival efter förra helgen. Ser en kille i Buffy-tröja i kön till insläppet.

10.00: Det är tomt på festivalområdet. Å andra sidan är det fortfarande tidigt. Hör och ser Adept soundchecka. Upptäcker att Anthrax har ställt in. Sångaren är tydligen sjuk. Det innebär att Mastodon fått deras speltid 17.30, det vill säga att det inte kommer något band jag vill se innan dess…

Här ska Metallica spela om 14 timmar.

11.00: Har hunnit inspektera hela festivalområdet. Det ser inte alls ser ut som under den vanliga Hultsfredsfestivalen – avspärrningarna är annorlunda och det är bra två scener. Man känner sig vilse. Dessutom har en massa träd sågats ner och den lilla kullen man hade så bra utsikt mot till Hawaiiscenen plattats till.

12.00: Väntar på att något ska hända.

12.23: Första livstecknet på scenen. Två ointressanta konferencierer från Bandit.

12.25: Dead By April står på scen. Långt intro. Ganska mycket folk, men alldeles för varmt i solen för att det ska vara värt att titta.

13.05: Adept på scen. Håller mig kvar i skuggan, och försöker hitta platsen där jag senare ska träffa Mastodon. Det tar sin tid. Köerna vid insläppet är rejäla.

14.45: Lamb Of God på scen. Jag går till intervjuområdet. Mer om fansens meet n' greet och intervjun senare.

15.30: Det börjar regna.

15.45: Meshuggah på scen. Jag är fortfarande kvar i intervjuområdet.

16.00: Står under ett träd och väntar på att det ska sluta regna.

16.30: Cradle Of Filth på scen. Ett utmärkt tillfälle att passa på att äta. Tyvärr blir det en trippel i sådant man helst undviker. Musik jag ogillar, duggregn och en vildsvinskebab som inte alls smakar gott.

17.00: Letar upp pressområdet, som ligger inbäddat bland röda små stugor. Inser att man kan se Mastodon därifrån.

17.26: På plats bakom en gärdsgård för en av festivalens höjdpunkter.

17.30: Mastodon på scen. Men tyvärr igen. Ljudet är inte så bra som Mastodon kräver, det börjar dugga, regna mer och till sist är det rena skyfallet. Låtvalet är okej, Troy Sanders är i högform, men ändå räcker det inte.

Mastodon. Bilden är inte randig, det är regnet...

18.30: Machine Head på scenen. Det regnar inte längre. Robb Flynn säger fuck för många gånger för att man ska orka räkna. Trots det är det en pigg konsert, med entusiastisk publik.

Machine Head.

19.45: The Hives på scen. I bländvita kläder, efter ett AC/DC-intro. Något felplacerade på en metalfestival, men helt rätt ändå, att döma av publikmängden och -reaktionen.

21.00: The Cult på scen. Årets Dave Wyndorf-chock. Ian Astbury har ökat sin storlek betydligt. Fast jag är mer nyfiken på det korta lockiga håret. Jag minns ju honom som en snubbe med korpsvart rakt hår. Det låter bra, men som sagt, jag har aldrig varit intresserad av The Cult.

22.30: Primal Scream på scen. Att Primal Scream har samma bokare som Metallica sägs vara skälet till att de är här. Men det är en björntjänst. De flesta föredrar att ställa upp sig för Metallica istället. Jag äter kvällsmat. Årets langos.

23.45. Metallica ska börja. Alla väntar. Höjdpunkten är här.

00.05. Metallica på scen. Battery är alltid en träffsäker öppningslåt. Creeping Death förhöjer nostalgikänslan – men ändå känns bandet fortfarande aktuellt och levande. Fuel funkar som brukligt bättre än förväntat live, ett eldigt, rakt nummer. Of Wolf And Man hade jag kunnat undvara. Fade To Black däremot, är en av Metallicas starkaste stunder.
De fyra nya låtarna Broken, Beat And Scarred, Cyanide, All Nightmare Long och The Day That Never Comes – uppdelade av Sad But True och One – har sina poänger. Även om de flesta skulle föredra klassiker visar de att Metallica fortfarande är att räkna med. Master Of Puppets följer. Metallica vet också vikten av att blanda kronologin.
Sedan smäller det på riktigt. Är det… kan det vara… jo, men det är det! Dyers Eve. En fantastisk version. En oväntad gåva. Men jag tittar mig omkring och många verkar inte inse vilken stor stund detta är. ”Det var bra, eller hur? Ska vi spela den igen? Nä, det skulle inte bli lika bra då…” säger James Hetfield. Hmpf.
Känslorna fortsätter svalla med Nothing Else Matters, som fortfarande är en rysare. Jag har svårt att tro att den låten någonsin blir uttjatad live. Den avslutas med Hetfield på knä och en övergång till Enter Sandman. Som vanligt med fyrverkerier.
Extranumren blir ovanligt kul. Den korta Misfitscovern Last Caress (som också stod på min önskelista), effektiva Hit The Lights och förstås Seek And Destroy. En trygg sistalåt som alltid ger publiken vad den vill ha.
Åskådarna – siffran jag hört är runt 35 000 – börjar röra sig bort medan bandet kastar ut sina plektrum. Tacken känns ärligt menade, någon kastar upp en svensk flagga på scen, och Lars Ulrich får som alltid de sista orden (men varför på engelska?): ”Vi syns snart igen!” Det låter bra!

Metallica.

03.10: Bussen lämnar Hultsfred. En lång natts färd mot dag…

Själva Sonisphere som festival, den geografiska omdesignen och biljettpriser återkommer jag till.