Metal Party

Obegriplig krock på genrefestivalen

När Tori Amos, Slayer och Kraftwerk krockade på Roskildefestivalen 1998 fick man liksom skylla sig själv om man ville se alla tre. Lite samma sak var det på årets Sweden Rock, med King Diamond och Slade bredvid varandra. En bred musiksmak lönar sig inte alltid.

Det är särskilt svårt med krockarna på en genrefestival. Inte minst för en festival med relativt ensidig modern metalinriktning, som Metaltown. Att tvingas missa sista kvarten av Dark Tranquillity för att se Slayer är trist, liksom krocken mellan dödsmetallarna Vader och Hypocrisy. Det må vara hänt. Men en av krockarna på årets Metaltown har till och med genererat protestlistor på internet. Det är svårt att förstå hur en arrangör med fingertoppskänsla kan lägga Mastodon och Gojira samtidigt. Två band som har turnerat tillsammans, som båda har en progressiv inriktning och utvecklar såväl sig själva som genren. Som lockar samma publik och är kända för att vara riktiga monster live. Franska Gojira har dessutom inte varit i Sverige på ett tag och debuterar på festivalen.

Återväxten börjar nämligen bli något att tänka på även för Metaltown: många av årets artister har uppträtt tidigare, inklusive toppnamnen Slayer (2007), Marilyn Manson (2009) och In Flames (premiäråret 2004 samt 2008 och 2010). Så länge banden levererar behöver det inte vara ett problem, och bland de 51 artisterna finns flera säkra kort och tillräcklig variation (bortsett från könet förstås). Ett trevligt inslag är en helt ny scen med fokus på den riktigt hårda och mörka musiken.

Logistik och transporter tänker jag däremot inte bekymra mig om. Gratis bussar utlovas, camping och parkering har utökats. Efter förra årets kaos kan jag inte tänka mig att arrangörerna vågar annat än att lösa det.

Och det är en lyx att ha en högklassig metalfestival så nära stan. Att få se världsartister och inte minst svenska världsartister. Hur man än vrider och vänder på det är det stort att ett Göteborgsband toppar festivalen.

Missar inte:
Fredag: Within Temptation
Lördag: Dark Tranquillity

Publicerad i Göteborgs-Posten 120614.

Enjoy The Silence

Ännu en festival går i graven - Arvikafestivalen ställer in och ansöker om konkurs. Synd. Jag gillade inriktningen, specialseringen. Men de hann i alla fall boka sitt drömband: Depeche Mode.

Jag var bara där ett par gånger (och bodde som tur var aldrig på campingen). Bland mina starkaste minnen finns inte konserterna utan intervjun med världens vackraste människa, Melissa Auf Der Maur. Men det var ett ypperligt tillfälle att hänga med i vad som hände på syntscenen, och bland alla utländska storheter var det ändå ett svenskt band som mest personifierade festivalen.

A Hard Rain’s A-Gonna Fall

Jag satt hemma och knöt skorna för att gå på festival – då kom regnet. Inget stillsamt duggregn, tyvärr, även om det under Calexico höll sig någorlunda i schack.
Deras konsert var nästan så långt från det torra och röda Arizona som man kan komma, även om bandet lyckades återskapa landskapet emellanåt. Deras blandning av amerikanskt och mexikanskt, av country, filmkänsla och latinoromantik kändes uppbygglig en dag som denna. En höjdpunkt i all sin enkelhet.

Under Vampire Weekend – goda idéer, men de får inte riktigt till det – regnade det däremot löjligt mycket. Alldeles för mycket.

Därför blev det en paus (och jag kunde höra festivalmusiken hela de femton minuternas gångväg hem) tills det var dags för Amadou & Mariam. Även de hade mått bättre av lite solsken (det syntes en glimt mot slutet) men hälsade oss ”Welcome to Mali” och spelade en hel del låtar därifrån. Lite för många för min smak, eftersom jag föredrar Dimanche à Bamako. Det var också La Réalité därifrån som gjorde störst succé.
Det blev inte en lika stor fest som när jag sett dem tidigare, men rätt bra hålligång – särskilt på de två körtjejerna som knappt stod stilla en sekund.
Trots allt bland det bästa på festivalen.

Wolfmother konkurrerade med den malinesiska duon och Basement Jaxx, men lockade mycket folk till tältet ändå. Kanske finns det ett större behov av ren rock på festivalen än vad arrangörerna tror. Skönt att höra deras Led Zeppelin-riff som omväxling.

Även Basement Jaxx var kul – en stund. Med ett ordentligt drag på och framför scenen, och en drift med många klichéer. Jag gillar dem när det blir hårt, som i Where’s Your Head At – men det innebär inte att jag vill höra dem överrösta allt annat på festivalområdet vart jag än går.

My Bloody Valentine var säkert trevligt för dem som ville ha en heltäckningsmatta av gitarrer. Det var inget jag var på humör för. Då var Lily Allen bättre. Inte en artist av den kaliber en festival av den här storleken – 25 000 besökare – borde ha, men en kul och positiv avslutning.

Sedan räckte det för min del. Att se alla Teddybears-klistermärken på stan räckte gott för mig.
Sålunda blev Way Out West 2009 en festival utan någon riktigt stor upplevelse för min del, men ganska många småtrevliga.

Go West

Sommarens sista festival, Way Out West i Slottsskogen i Göteborg. Över 20 000 besökare. Så mycket folk leder till långa köer, alldeles särskilt under Wilco-konserten då det verkade som om precis alla bestämt sig för att äta samtidigt. Jag har nog aldrig sett så långa köer på en festival. Eller för den delen, så välordnade.

Tyvärr kunde jag inte gå till festivalområdet så tidigt som jag önskat under fredagen, så jag missade både Vivian Girls och Seun Kuti. En konsert som många lovordade efteråt men som jag bara hann se ett par låtar med var Band Of Horses (numera med svensk gitarrist). Det lät bra. En varm och välkomnande stämning. Det kommer nya chanser att se dem snart, sa en så kallad ”person med insyn”. Skönt att höra.



Att Robyn är en stjärna råder ingen tvekan om. Hon behöver inte omge sig med en massa gäster, som den här eftermiddagen, men det är en kul bonus, och lovvärt att hon satsar. Ingen skugga faller över henne, men den här spelningen – med start 17.40 – befann hon sig i fel omgivningar, med en stor ljusblå himmel och solsken. Hon platsar bättre inomhus, med mer klubbkänsla. Det ska bli intressant att se vad hon hittar på framöver.

Antony & The Johnsons – fast det var ju bara Antony – tillsammans med Göteborgs Symfoniker måste vara festivalens mest omtalade bokning. Uppslutningen var stor, och illskriken oväntat många. Vackert med hans sköra röst mot stråkarna, och ännu mer varm och välkomnande stämning.

Att Glasvegas och Röyksopp krockade var oväntat smärtsamt. Men det var faktiskt norrmännen som vann. Skottarna är ett litet rockband på en stor scen, med allt vad det innebär. Absolut inte dåligt, men inte elektrifierande.

Arctic Monkeys – faktiskt med färre åskådare än Robyn – visar återigen att britter är bra på den där sortens pop som rör sig i gränslandet mot rock. Kanske var det önskedrömmar, men jag tyckte mig kunna urskilja aningen Gorky’s Zygotic Mynci i dem. Vilket ledde till att jag fick lust att gå hem och lyssna på mellanledet The Coral. Underliga äro musikens vägnar.

Årets WOW har inte några tunga namn som de tidigare upplagorna, vilket gör hela programmet plattare. Många band att se en liten stund av – men få som jag verkligen måste se. Idag ser jag fram emot Calexico och Amadou & Mariam. Samt hoppas att den blygrå himlen inte öppnar sig alltför olägligt.

Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

Efter att ha sovit ut och tänkt på saken finns det lite mer att säga om Sonisphere.

Visheten i att lägga en Metallicakonsert (jaja, -festival) mitt i skogen kan diskuteras. Uppenbarligen gjorde arrangörerna det också, men lite för sent. Mot slutet började det dyka upp erbjudanden om gratis bussresa om man köpte biljett, och nystartade Crank It Up erbjöd redan tio dagar före festivalen en biljett på köpet om man handlade en tröja för 99 kronor. Dagen innan kom dråpslaget. Ett gäng biljetter reades ut för 99 kronor – ursprungligen kostade de 995.

Är inte det ett hån mot de trogna fans som redan köpt biljett?
Och kommer det inte att straffa sig nästan år när folk väntar på ett liknande fynd?

Det vill säga om Sonisphere blir ett återkommande arrangemang.
Att de fått Rockparty och Hultsfreds kommun att geografiskt omdesigna Folkets park borde väl tyda på ambitioner i den riktningen. Själv är jag inte förtjust i att träd sågas ner eller att en kulle plattas till för att man enklare ska kunna gå mellan två scener. Så bekvämt behöver allt inte vara.
Den där mastodontparkeringen som skapats en bra bit från festivalområdet och som skövlat ännu fler träd verkar heller inte varit någon succé. Det var gott om bilar i diken och på gator där de inte skulle stå. För att inte tala om bilköerna på väg till och från festivalen.

En nyhet på Sonisphere var att man för första gången i Hultsfred kunde handla öl och gå runt med den på området istället för att vara hänvisad till inhägnade ölområden. Bra enligt många, sämre enligt lika många som oroar sig för att trettonåringarna rör sig bland alkoholpåverkade människor. Men det är tveksamt om den där promenadölen kommer att förekomma på den vanliga Hultsfredsfestivalen, där publiken är yngre.

Med de här problemen – parkeringen och den liberalare utskänkningspolicyn – finns det en risk att vanliga Hultsfredsbor kommer att vända sig mot festivalerna. Då är det kört.

I mycket kändes arrangemanget mer som Metallica med väldigt många förband än som en festival. För all del är det kul att se dem på en festivalscen som omväxling till årets inomhusspelningar, och ljudet var säkert bättre än det skulle blivit på Ullevi.
Att det bara fanns två scener och att det bara spelade ett band i taget gjorde dagen hela aningen långtråkig – på vanliga festivaler finns det ju alltid något litet band att se eller något annat att göra om man inte gillar huvudattraktionen.

Att Sonisphere trots allt drog mycket folk – 35 000 landade siffran på, men Metallica hade ju dragit ytterligare 20 000 på Ullevi – märktes på gott och ont. Eftersom det fanns färre försäljningsstånd än vanligt var köerna mycket längre. När alla ville lämna området mitt i natten var det också trångt. Alltför trångt.
Däremot var det inga problem framför scenerna. Synen av publikmassan framför Metallica var mäktig.

Det sätter också fingret på svårigheten med att göra ett Sonisphere nästa år: Hur hitta ett band som drar lika stor publik och orkar göra en ambulerande festival?

Mitt eget blå Hawaii

Så här såg Hultsfredsfestivalens Hawaiiscen ut på tidig söndag kväll. Det byggs och bankas för fullt. Samtidigt som det regnar och festivalbesökarna anländer, släpandes på tält, påsar och alkohol.
Festivalen börjar på onsdag. Först ut på Rookiescenen är Popkollo- och Metalkollobanden, som gör sin avslutningskonsert.

Det missar jag, eftersom jag inte ska till Smålands musikmetropol igen förrän Sonisphere. Den vanliga festivalen har för få band som lockar. En del bra - The Gossip, Franz Ferdinand, Regina Spektor, en del svenskt - men det har jag redan sett.

Skulle jag åkt dit hade det varit för att pricka av följande:

Metaltownrapport från lördagen

Dir En Grey.

Det är dumt att skylla på solen och värmen. Men faktiskt är det så att en stund i skuggan ibland kan kännas viktigare än att se en hel konsert. Just skugga är tyvärr en bristvara på Bananpiren.
Största säkerhetsrisken såg annars bron ut att vara. Har någon kollat att den verkligen håller för att hoppa på?

En annan sak jag inte är helt förtjust i är att moshpits och circlepits kommit tillbaka i så stor utsträckning. Många av de yngre banden, som August Burns Red, hade pits som upptog en stor del av publikutrymmet. Det känns nästan mer aggressivt än när det begav sig, och gör det svårt för oss som vill titta utan att bli alltför knuffade på under tiden.

August Burns Red.

Riskt för sådant var det i alla fall inte på My Dying Bride. Deras ödsliga toner ekade ut över en ganska ödslig publik.
”Välkommen till den här soliga dagen. Vi ska snart göra den mindre solig för er” sa Aaron Stainthorpe. Nä, han är ingen publikfriare, men han levde sig tydligt in i musiken.

My Dying Bride.

Då föredrar jag den positiva energin från de japanska konserterna, som märktes särskilt väl under Girugämesh, som fyllde tältet och lite till. Här handlar det om att vifta med armarna i takt och bara ryckas med.
De fyra svartklädda musikerna lyckas med att headbanga och poppa loss samtidigt. Alltid lika kul och upplyftande.

Mina japanska favoriter Mucc hade inte lika stor publik, men även där hördes gott om publikskrik. Visuellt är den här kvartetten så eleganta och graciösa jämfört med andra metalband. Som att se balettdansöser rocka loss. Att de har ett slags vida haremsbyxor får också rörelserna att annorlunda ut.

Det verkade nästan som om banden var placerade även i stigande svårighetsgrad, med Dir En Grey näst sist på röda scenen. Total hysteri längst fram – det var faktiskt lite läskigt att ha en wall of sound med illskrikande flickor bakom sig i fotodiket – och god uppslutning, om än långt från fullsatt. Diru gjorde som alltid en snygg och intensiv show, dock inte lika emotionellt som i Stockholm senast, men tenderar att bli väl arty i längden. Agitated Screams Of Maggots är till exempel inte helt lätt att förstå. Det är svårt att hänga med i svängarna, men mer än sina landsmän på festivalen är de i grunden ett metalband. Som kan få för sig att blanda death metal och frijazz i samma låt. Samtidigt. Personer som bara hörde en låt med dem kan få svårt att jämföra intryck, beroende på vilken låt de hörde.
Kommentarerna var många – bland annat från ett av Göteborgs mest kända metalband – om hur i all världen jag kan gilla det här bandet. Man behöver lite tid för att förstå musiken, det erkänns.

Kyo i Dir En Grey.

Marilyn Manson var den väntade anti-klimaxen. Både från fans och sådana som bara var lite lagom nyfikna hörde jag samma omdöme: Tråkigt. Själv orkade jag inte ens se klart spelningen. En trött och degig Manson som inte är särskilt engagerad gör ingen glad.

Trots det var Metaltown 2009 en lyckad festival, där inga band ställde in, de flesta levererade och publiken slöt upp.
Bra också att ett energiskt Burst, med en ovanligt rolig och avslappnad Linus Jägerskog vid mikrofonen, fick avsluta för dem som orkade gå vidare till efterfesten.

Muccar ni?

Det här bandet var bäst på Metaltown. Mucc alltså. Följt av Slipknot och Burst, på efterfesten.

Intervju med Aaron Stainthorpe

Aaron från My Dying Bride i vip-området på Metaltown.

I vip-området med havsutsikt (nåja) var det lättare att räkna de Göteborgsmusiker som inte var där än de som var där. Ett par utomsocknes stod också att finna.
Mest oväntat var fredagens möte med Aaron Stainthorpe, sångare i deppiga My Dying Bride, som bekände sin kärlek till Volbeat.
– Jo, haha, det är kanske lite oväntat att jag gillar dem. Men fråga mig inte vad låtarna heter, för jag lägger in allt i datorn direkt nuförtiden, berättar han.
– Jag gillar Volbeat, för de överraskade mig. Jag hittade dem på en samling som följde med någon tidning, jag hade inte hört talas om dem innan. När jag lyssnade igenom skivan var de så annorlunda jämfört med de andra. Jag slutade laga min lasagne och undrade ”Vad är detta!?”.
Var det en bra konsert?
– Det var en bra konsert, men jag önskar att jag hade fått se dem på ett mindre ställe.
Imorgon ska ni själva spela på samma stora scen…
– Varje gång en festival bokar oss brukar vi fråga om det finns något tält, och om vi kan få spela där. De sa nej den här gången. Normalt brukar band säga ”Yeah!” till den stora scenen, men vi suckade… Jag hoppas att det regnar! Folk går på festival för att ha kul, och upplevelsen av My Dying Bride är inte allas idé av att ha kul…
Du är inte så bra på att göra reklam för er!
– Well, det är svårt med en stor publik, och ännu värre när den är full och rosabränd. Vi skapar en atmosfär med vår musik, och det är fel atmosfär.
Ska du se något band på lördagen?
– Jag kommer nog mest att sitta på hotellrummet och spy ett par gånger av nervositet. Sedan komma hit och spy någon mer gång innan vi spelar. Men det vore kul att se Marilyn Manson. Jag är inget stort fan, och just därför kan det bli bra.

Rapport från Metaltown

Dubbelt så mycket hårdrockare som punkare. Det märktes, för i år var det mer trångt på Bananpiren än det brukar vara. Mer folk ska man nog inte släppa in.
Tyvärr kunde jag inte komma riktigt så tidigt som jag ville, så Municipal Waste blev första bandet jag såg. Klassisk thrash med humoristiska inslag och mycket poserande. Bra drag i publiken (och många Göteborgsmusiker där också…) och skön stämning.
Meshuggah som spelade samtidigt drabbades av vinden, och kan man inte höra ordentligt vad de spelar så är det nästan lika bra att låta bli. Dessutom var det svårt att koncentrera sig på dem med så mycket himmel, hav och folkliv runt omkring.
Volbeat var som väntat en succé, med ett hav av höjda armar framför sig hela tiden. Fast att Michael Poulsen pratar engelska med publiken tycker jag är fegt.

Volbeat gjorde publiksuccé.

Att Disturbed lät illa kan inte enbart skyllas på vinden, till stor del var det på grund av att sångaren David Draiman svajar väldigt mycket på rösten. Det funkade, men var inte lika bra som jag hoppats.
Slipknot infriade däremot förväntningarna. Bra show – bland annat med ett trumset som både snurrade och åkte upp och ner – och bra ljud. Bra låtar, förstås. Kontrastrikt. Så fascinerande att man helt sögs in i musiken.
Synd bara att det är sådan stor skillnad på ljudet beroende på var man står. Man ska inte behöva trängas och knuffas för att lyssna.
20 000 personer på piren. Och ett antal tusen gratistittare på bron. Det är svårt att kalla första dagen av Metaltown för något annat än en succé. Med Mucc och Dir En Grey väntar dessutom fortfarande festivalens höjdpunkter.

Slipknot - bäst under fredagen.

West Coast Riot-rapport

Vädret gick verkligen inte att klaga på – solen sken och måsarna var nyfikna på alla tatuerade punkare – men banden på årets West Coast Riot var inte helt i min smak.
Det rådde i alla fall ingen tvekan om saken – alla var där för att se Social Distortion. Vissa tyckte att uppställningen var för gammaldags, andra drömde sig tillbaka till åttiotalet och nittiotalet och var mer än nöjda. Att plötsligt känna att min musiksmak var för ung för en festival var märkligt.
Jag kom till festivalen lagom till Sick Of It All, och när de drog igång påmindes jag snabbt om att WCR och Metaltown inte är kända för att ha bra ljud. Men New Yorkarna gjorde sitt bästa ändå. Det var en ordentligt maffig moshpit igång också.
Gogol Bordello körde sitt vanliga race med putslustig framtoning. Funkade helt utmärkt som bakgrundsmusik – som huvudattraktion tröttnar jag däremot rätt snabbt på dem.
Trots att det var 9000 besökare på festivalen så kändes det rätt glest framför scenerna ibland. Det var lätt att undvika trängsel om man ville. Som på Pennywise. De gjorde ett sympatiskt intryck när sångaren tittade sig omkring efter coola punktröjor i publiken och följde upp med en cover på The Ramones Blitzkrieg Bop.
Social Distortion lät ovanligt melodiska efter ”förbanden”, faktiskt nästan lite mjäkiga, men det var kul att äntligen få se dem. Att göra en cover på Johnny Cashs Ring Of Fire funkar också alltid bra.
Backstage syntes medlemmar från Suicidal Tendencies och Sick Of It All mingla runt. På området träffade jag Micke från Mögel (Borås-versionen) som berättade att de är igång igen och har massor av låtar att spela in efter sommaren.
Japp, punken lever och frodas.
Men det är ändå imorgon och på lördag som gäller. Mer metal åt folket!
Så här såg det ut strax innan klockan fem då The Living End spelade.
Och så här såg det ut runt halv elva när Social Distortion spelade.

Mer punk åt folket

Idag startar den korta festivalsäsongen på Bananpiren i Göteborg med West Coast Riot. En festival med punkprofil. Men tyvärr ganska svag uppställning i år. Jag hade velat se Rancid (det vet jag att bokarna också ville) och Fall Out Boy (ja, varför inte?).
Vad WCR har och som Metaltown helt saknar (undantaget en ynka basist) är dock ett par band med kvinnliga medlemmar. Till och med ett med enbart tjejer. Rättmätigt ilskna Vicious Irene är ett av de ”mindre etablerade band” som valts ut att spela tidigt på dagen (14.00).
Ett annat oetablerat punkrockband som jag gärna skulle ha sett, det vill säga om de inte valt att lägga ner, är göteborgska Headless Marines. Sångerskan Pixie har numera ett nytt band tillsammans med trummisen Bumbi. Gorilla Bombs har slängt upp sina första låtar på Myspace, och jag gillar det också, även om det ännu är något oproducerat. Men Pixie lovar att det kommer en mer avancerad inspelning senare.



Istället får jag nöja mig med att se fram emot Sick Of It All och Social Distortion.

Metaltowntips 1: Mucc

Mucc, lördag 20.30, Tältet
Japaner, japaner, japaner! Ja, alla de tre japanska banden finns bland det jag mest ser fram emot på Bananpiren.
Och vad är mer logiskt än att bandet som gjorde förra årets bästa album och dessutom den bästa konserten på Sweden Rock Festival hamnar högst på tipslistan?
De graciösa och växlingsrika japanerna är ett lysande liveband. Det enda jag oroar mig för är att det kan bli för trångt i tältet. Men om det finns plats över där, våga vägra Opeth och se Mucc istället.
Här är min recension av Muccs platta Shion, och här är recensionen från Sweden Rock.

Metaltowntips 2: Dir En Grey

Dir En Grey, lördag, 21.30, Red stage
Senast Dir En Grey spelade i Sverige tältade fansen utanför Arenan flera dagar i förväg. Under konserten svimmade folk på löpande band. Jag hoppas att det kommer tillräckligt många j-rockare till Metaltown för att skapa samma speciella stämning. Och inte minst, att tillräckligt många ”vanliga” hårdrockare tänjer på sina gränser och ser dem.
För det är värt det. Diru är ett band som ger allt live, särskilt den mångfacetterade sångaren Kyo.
Här är min recension av Dir En Greys senaste album Uroboros.

Metaltowntips 3: Slipknot

Slipknot fredag 22.45, Black stage
Jag har sett Slipknot live ett gäng gånger, men oftast som förband till någon annan eller på fel tid på en festival. Vad det verkligen hänger på för att det ska bli bra är ljudet. Eftersom de är kvällens huvudband bör det bli alla rätt den här gången.
Här är min recension av Slipknots senaste album All Hope Is Gone.

Metaltowntips 4: My Dying Bride

My Dying Bride, lördag 17.30, Black stage
Med snart 20 år på nacken bör det engelska doombandet med violinist i sättningen ha mycket fint att bjuda på. Om man med fint menar långsamt, depressivt, svartsynt och misärframkallande…
Tyvärr inte klockrent på en stor utomhusscen när det fortfarande är ljust ute, men man får hoppas på det bästa (värsta?).
Här är min recension av My Dying Brides aktuella platta For Lies I Sire.

Metaltowntips 5: Disturbed

Disturbed, fredag 21.30, Red stage
Kanske beror det på att de stack ut bland alla gubbarna, kanske är det en efterkonstruktion, och jag kunde inte se hela spelningen, men så vitt jag minns var Disturbed var riktigt bra på Sweden Rock Festival förra året. Så jag ser fram emot en dos medhårsstrykande modern metalamericana.
Här är min recension av Disturbeds senaste album Indestructible.

Metaltowntips 6: Girugämesh

Girugämesh, lördag 18.30, Tältet
Till skillnad från många andra band blir Girugämesh inte hårdare live, i alla fall om jag ska gå efter färska dvd:n Crazy Crazy Crazy (läs recension i nästa nummer av Sweden Rock Magazine). Det är synd – jag hade hoppats på tvärtom. Men det ska ändå bli kul att se ett av de japanska metalband som är enklare att ta till sig. Nu metal med japansk kryddning och en hel del snygg elektronik.
Här är min recension av Girugämeshs självbetitlade skiva från 2008.

Metaltowntips 7: Meshuggah

Meshuggah, fredag 17.30, Black stage
Det är tveksamt om jag kommer att se hela Meshuggah-konserten. De är inte det perfekta festivalbandet. Men om de lyckas skapa en stämning där man sugs in i det minimalistiskt matematiska och hittar skönheten i kaoset istället för att enbart fascineras av deras skicklighet blir det svårt att slita sig därifrån.
Här är min recension av Meshuggahs spelning – med strömavbrott! – på Brew House i Göteborg i augusti förra året.

Sweden Rock Festival i soptunnan?

Plus sommar som visas på SVT1 ikväll klockan 20.00 är inspelat på Sweden Rock Festival. ”I byn Norje”, som SVT skriver. Programmet ska handla om valet av hörselskydd och om Sverige bör lagstifta mot andrahandsförsäljning av konsertbiljetter.
Ögonvittnen rapporterar att Sverker Olofsson intervjuat Volbeat. Vad som kommer med i tv-sändningen vet jag inte, men det här klippet med Michael Poulsen finns på nätet.
Konstigt nog görs intervjun på engelska – det är nästan värt att kasta den i soptunnan för det!