The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You

Ny skiva med Neko Case kommer den tredje september!

En trailer och ett smakprov från The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You.

You're Gonna Miss Me

Vad gör egentligen en artist som debuterade på sextiotalet värd vår uppmärksamhet nu? Det finns mycket att överväga. Vad artisten har åstadkommit tidigare jämfört med vad hen gör nu. Hur själva materialet låter – och står sig – på egen hand jämfört med hur det har kanske påverkat andra; samtida och efterföljare. I det här fallet är det enkelt att höra likheterna mellan kultfiguren Roky Erickson – hans band 13th Floor Elevators har kallats det första psykedeliska rockbandet, med The Aliens utforskade han skräckteman – och nutida garagerock.

Det är nästan så att det går att se just det sista i publiken. Den längtande, förlåtande och närapå dyrkande publiken.

När Roky lufsar in på scenen utbryter jubel direkt. Men scennärvaro och kontakt är inte hans grej. Snacket – inte mycket mer än ett par tack – får basisten sköta. Mellan varje låt backar Roky, får efter vad det ser ut som instruktioner om vad som ska spelas härnäst. Han ser om inte hjälplös så åtminstone hjälpsökande ut. Inte riktigt i fas. Några gånger missar han mikrofonen, oftare låter han bli att använda gitarren. Tappar fokus trots att spelningen inte är mer än en timme.

Men det blir ändå inte patetiskt. Att han står där är en slags seger.

Roky Erickson är 65 år, men livet har behandlat honom hårt: en rörig karriär har brutis av bland annat vistelser på mentalsjukhus och elchocker. Framgångarna blev inte de han kunde fått, och följdfrågan är hur stor roll han egentligen spelat för garagerockens utveckling. Sin första turné i Europa gjorde han för sex år sedan. Hans historia innehåller betydligt mer än vad som behövs för att bli en kultfigur.

Men det finns substans också. En rå kraft i musiken. Rösten är naturligt distad, med en taggtrådsheshet som får Motörheads Lemmy att framstå mjuk som ett lamm. Halvdussinet sextiotalslåtar, 13th Floor Elevators alster, är enklare – med väl beprövad mönster – och tunnare i soundet. Fire engine påminner en hel del om Great balls of fire. Konserten blir mer intensiv och intressan när bandet fläskar på med skräcklåtarna från The evil one (från 1981), som Two headed dog (Red temple prayer) och favoriten Night of the vampire. Orgeln är en viktig och stämningsgivande beståndsdel. Men trots allt blir spelningen mer en historielektion än relevant just nu.

You’re gonna miss me är en passande avslutning, Rokys första och enda mindre hit, med 13th Floor Elevators (plats 56 på amerikanska poplistan 1966). Längtan är osläckt, suget efter mer märks hos stora delar av publiken redan när han går av scenen. Medan andra nog är nöjda med att kunna pricka av ännu en omtalad musiker på sin lista.

Konsert
Rock
Roky Erickson
Trädgår’n, 130509
Publik: Runt 500.
Bäst: Night of the vampire.
Sämst: Goodbye sweet dreams låter illa och osynkad.
Betyg: **
 

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130510

The Lion's Roar

Iron Maiden är ett av världens största band. De säljer ut Ullevi på ett kick. Sisådär 55 000 personer. Brewhouse är inte mycket mer än halvfullt (fastän alla som prenumererar på en viss svensk hårdockstidning bjudits in gratis).

Visst, Steve Harris soloplatta låter inte som Iron Maiden. Han spelar inga Maiden-covers. Men han spelar hårdrock. Han är Steve Harris. En av de mest inflytelserika inom genren. Om någon från ett av mina favoritband uppträtt på ett så här litet ställe hade jag dykt upp, oavsett vad hen gjorde. Om inte annat bara för att få komma så här nära.

Iron Maiden-fansen är kända för att vara lojala. Så jag förstår inte.

Stjärnan själv verkar dock inte bry sig. Oavsett om det beror på otaliga års scenvana eller om han på riktigt struntar i den dåliga uppslutningen är han närvarande med energin på topp. Ser genuint nöjd och glad ut efteråt. Svettig.

Harris kallar hellre British Lion för ett band än ett soloprojekt, men det är basisten som dominerar. Trots att gruppen vill vara vanliga grabbar/gubbar som har kul ihop har han helt enkelt så mycket mer pondus. Han rör sig som vanligt – han kan inte springa över scenen men det finns ett trumpodium att hoppa upp på – och sjunger med nästan hela tiden. Däremot säger han inte ett knyst. Inte ens om Clive Burr, Iron Maidens tidigare trummis, som gick bort i tisdags. Burr får dock A world without heaven tillägnad sig.

Att jobba med gamla polare är inte alltid en hit. Plattan som också heter British Lion är medioker. Platt. Men bättre live. Sångaren Richard Taylor jobbar hårt – han har inget val med Harris bredvid sig – och är inte lika mjukröstad. Som en hyllning till influenserna kommer en UFO-cover bland extranumren, Let it roll. En handfull nya låtar presenteras också. De är lika ojämna som albumet.

Så det är inte musiken som är behållningen. Det är närheten. Chansen att kolla in fingrarna på strängarna. Att få chansen att lyssna extra på just basspelet. Och bara en sådan sak som att Harris stämmer basen själv mellan låtarna. För att vara så ordinärt är det ändå speciellt.

Hårdrock
Steve Harris
British Lion
Brewhouse, onsdag 130313
Publik: 500, enligt uppgift.
Bäst: Karma killer.
Sämst: Var är Iron Maiden-fansen?
Betyg: *** 

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130314.

Voodoo Child

Mitt i perioden då det verkar som om all svensk musik är gjord av plast, poser och paljetter är det uppfriskande att det kan komma något genuint även ur de kommersiella popfabrikerna. Amanda Jenssen lyckades behålla sin egen röst under Idol 2007, och med tre album bakom sig har hon fått ett allt starkare personligt uttryck. 

Det innebär inte att hon är ända framme ännu. Men rummet hon inrett på scenen – som om hon flyttat in hos familjen Addams eller i en övergiven plantage utanför New Orleans – är helt rätt. Vägglamporna med skynken som ser ut som spöken, strutsfjäderplymen, dödskallen och de andra dekorationerna förstärker det musikaliska uttrycket. Samtidigt är det här ett mörker som skrapar på ytan snarare än når ett ordentligt djup. Det är mer brustna hjärtan än ond bråd död. Mer mys än rys.

I inledande Ghost liknar Amanda Jenssen en svensk version av Amy Winehouse iklädd en märklig huvudbonad från Lady Gaga. Musiken innehåller mycket retro, jazz och soul, men också vit gospel, som i Lay down, och varieté. I effektfulla Volcano swing spelar hon skräckfilmsinstrumentet theremin. Finstämda For the sun – där såg är ett av instrumenten – visar att äldre material kan växa i takt med hennes utveckling

Sexmannabandet med två blåsare och kontrabas bidrar till stämningen, och soundet är perfekt. Amerikanska södern, en halvsjaskig klubb. Det är synd inte publiken tar tillvara på det dansanta – hitsen Amarula tree, Happyland och Dry my soul är nästan det enda som får igång folk.

Märkligt nog lyckas flera låtar både följa samma inbördes mönster och spreta för mycket: övergångarna från mjukt till fullt ställ och cirkusinspirerat är inte alltid självklara. Dramatiken som finns i musiken syns ännu inte riktigt i artisten. Men Amanda Jenssen kommer att ha mer att berätta än kvällens spökhistorier, och det är värt att släppa fördomarna från Idol och lyssna.

Konsert

Retropop
Amanda Jenssen
Pustervik, lördag
Publik: 500
Bäst: Sound och visuella intryck i en genomtänkt helhet.
Sämst: För lite ögonkontakt med publiken.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130304.

Gold Medal

Det här är ett test, så det kan hända att jag ger upp... Men planen är att rapportera direkt från P3 Guld på Scandinavium. Med telefonen. Så det går nog inte så snabbt.

19.40. Studiomannen säger hej. Det ekar.
Programledarna Soran Ismail och Martina Thun hälsar också.

19.47. Uppvärmning med två andra radioprogamledare som vill få alla att göra en mobilvåg. Det går sådär.

19.59. De nominerade får instruktioner. Tacktal max en minut.

20.01. Stämningen höjd. Men det är lite glest framför scenen. Ljuset dämpas...

20.03. Nu börjar det! Direktsändning i P3! Med inspelad humor. Och Christer på scen för att presentera programledarna. Första artisten är Icona Pop.

20.06. Hård dansmusik och ett svartvitt rutmönster bakom duon. De börjar få feeling och studsar ut på rampen men publiken dansar inte lika mycket.

20.09. Oavsett om jury eller publiken röstat är det patriarktet som styr säger Soran. Och basister kan hoppa över tacktalen.

20.11. First Aid Kit delar ut första priset. De rappar lite Dylan. Årets hiphop/soul är: Labyrint.

20.13. Labyrint säger shit och tackar mamma.

20.25. Loreen uppträder. En ny låt. Antar jag. Dansmusik med Loreenflummig vinkel. Anonym. Snyggt med en ljusramp som fälls ner. Kandidat till galans knäppaste kläder.

20.20. Yohio i glitter och morgonrufs delar ut årets pop: El Perro Del Mar.

20.23. Sarah Assbring ska ha barn vilken dag som helst och tackar via inspelning.

20.24. Norlie & KKV. Första artisterna med liveband. Musikerna är vitklädda med även ansiktena täckta. Mysklädsmumier.

20.29. Olof Wretling delar ut livepriset Guldmicken. Han tror att någon har bajsat på trofén. Måttliga applåder. Vinnare: Maskinen.

20.33. Oj, kastade de ut priset i publiken eller såg jag fel? Kandidat till fullaste talet.

20.35. Alina Devercerski live. Bäst hittills även om det varit roligare med en fartigare och hårdare låt än Det är dark nu.

30.37. Titiyo delar ut årets grupp. Årets gruppsex, skämtar hon. Då skulle de nominerade inte vara musiker utan hela Sveriges radio.
Vinnare: Kent.

20.44. Titiyo pratade för länge. Kent är inte på plats. Istället för tacktal ett trumsolo av Mikkey Dee från Motörhead. En tolkning av Kräm, påstås det.

20.46. Ett balkandiscoband gör ett medley på årets låtar.

20.49. Sanna Bråding delar ut pris till årets låt. Vinnare: Icona Pop.

20.52. Icona Pop säger wow och tackar en massa folk,

20.53. Soran Ismail är rolig, och ganska vass. Skämtar gärna om artisterna. Som Kent och Swedish House Mafia. Och en SD-gliring: Jag vet inte hur vi gör i ditt land men här i Sverige har vi kösystem.

20.55. Gnucci live med Vaz, Mash-up International och ett gäng sambamusiker. Kul koreografi och medryckande (men det vore skönt med lite rock på scenen snart). Timbuktu gästar. Uppåt 25 personer som dansar och hoppar runt.

21.00. Emma Knyckare delar ut pris till årets nykomling. Kent utsätts för skämt igen. Vinnare: Norlie & KKV.

21.04. De säger också shit och tackar mamma och pappa. Kul att alla nominerade nykomlingar utom en uppträder på galan. 

21.05. Nu är det hårt. Uppfriskande! Ghost. Munkar i bandet och som rekvisita. Sångaren, dödspåven, ser elak ut men musiken är inte så extrem som man luras att tro av det visuella. 

21.09. Soran har sett vilka som är med i hemliga Ghost: bland andra Dogge och Molly Sandén.

21.10. Musikhjälpens programledare på scen. Tackar för hjälpen.  Delar ut årets rock/metal. Vinnare: Meshuggah. 

21.13. Meshuggah tackar alla som röstat och alla som orkat hänga med. 24 år efter första skivan tycker de att det var på tiden.

21.16. Linnea Henriksson live med en massa silverkonfetti. Timo Räisinen gästar.

21.18. Soran har superhjältedräkt. Han ville heta Super-Soran men initialerna funkade inte...

21.19. Huvudrollsinnehavarna i Torka aldrig tårar utan handskar delar ut årets dans. Vinnare: Swedish House Mafia.

21.22. SMH tackar kort via inspelning.

21.22. Johnossi med en ny låt. Martin Hederos på klaviatur. Det låter väl som det ska. Två tjejer i publiken dansar macarena. Ett snömoln av vit konfetti sprutas ut.

21.26. Radioprataren Kakan delar ut pris till årets artist. Kortaste snacket hittills. Att det bara är kvinnor nominerade känns helt rättvist. Vinnare: Linnea Henriksson.

21.29. Linnea kan vara kvällens lyckligaste vinnare.

21.30. Nästan mest jubel: två biljetter till efterfesten delas ut till någon i publiken.

21.31. Timbuktu och Damn! avslutar galan. Det funkar alltid.

This Is How It Goes

Det första jag tänker på i samband Aimee Mann är hur hon med emfas säger ”Man, I hate playing vampire towns.” Inte i verkligheten – förstås – men som gästartist på stans enda klubb i ett avsnitt av Buffy the vampire slayer. Men på Pusterviks balkong är det inga vampyrslagsmål utan helt tomt. 

Aimee Mann har film och tv att tacka för mycket. Det märks inte minst på publikens gensvar när hon halvvägs genom konserten kör en sekvens låtar från Magnolia: Save me ensam med gitarr, en avskalad Wise up och den suggestiva Harry Nilsson-covern One. Som förväntat är det höjdpunkten.

Sångerskan debuterade som soloartist för 20 år sedan, och plockar låtar från hela karriären. Men det är förra årets album Charmer, hennes första på fyra år, som bär upp spelningen. Mann har ett mainstreamsound med inslag av singersongwriter, pop och rock (och nära till country) som på ett sätt är opersonligt men samtidigt väldigt distinkt. Både hon och hennes avmätta sångsätt är märkligt tidlösa. Skivans bästa spår Living a lie – duettgästen James Mercer från The Shins ersätts live av uppvärmaren Ted Leo – presenteras med en lång utläggning av hur Mann träffade manusförfattaren och tv-producenten Aaron Sorkin och kanske, eventuellt diskuterade ett slags musikalprojekt ihop med honom. Den här låten är ett test hon gjort, en duett mellan två typiska, odrägliga musikerkaraktärer. Det är bara att hoppas att musikalen blir verklighet.

Aimee Mann är både smart och rolig. Snabb med att haka på utrop från publiken men håller ändå distansen och säger inte så mycket. Förra och första gången jag såg henne – på Trädgår’n 2008 – gjorde hon ett rutingig. Även här startar det stelt, men växer och blir varmare. Det är väl bara att acceptera att hon, trots sina förutsättningar, inte är någon sprudlande scenpersonlighet.

Rock

Aimee Mann

Pustervik (Stora klubben), 130116

Publik: Runt 370.

Bäst: Magnoliasekvensen.

Sämst: Att sången nästan inte hörs i Lost in space.

Betyg:***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130117.

Rock The Night

För nästan exakt 30 år sedan vann ett okänt band från Upplands Väsby rock-SM. Resten är, som man säger, historia. Ett sådant jubileum kan man ta sig an på olika vis.

Hos Europe märks det inte alls. Inga speciella låtar, inga nostalgiska återblickar i mellansnacket. Istället är det de två senaste albumen som utgör stommen. Inledningen med de årsfärska Riches to rags, Not supposed to sing the blues och Firebox visar bandets styrka här och nu och att många av 80- och 90-talslåtarna har en helt annan och onödig övertydlighet i kompositionen.

Europe har många sidor att visa. Splittringen för 20 år sedan blev en lååång paus, och när gruppen återkom hade de omskapat sig själva. Nu är de inte längre fluffiga pudlar eller ängsligt och trendkänsligt svansviftande, utan trygga hounddogs som hittat och vill visa upp sina bluesrockiga rötter. Vilket inte är det enklaste att förena med publikens önskemål.

Kvintetten gör sig själva en otjänst genom att inte bjuda på mer ungdomssynder – låtarna håller och det hade inte behövt kännas tillbakablickande för den skull. De äldre låtarna är mer de pliktskyldiga – eller om man så vill, jättehitsen. Kombinationen av hur Carrie och Rock the night lyfts fram och showmannen Joey Tempests halvhjärtade känsla för dem (inte i framförandet men i presentationerna) är märklig. Från debuten spelas inget alls, andraplattan representeras bara av Scream of anger samt Open your heart som väl fyller sin plats i den akustiska delen av showen.

Det akustiska inslaget är den enda överraskningen, och en god sådan: The world keep on turning (Fleetwood Mac) av en ensam John Norum, Drink and a smile där Mic Michaeli plockar fram mandolinen och så Open your heart där Tempests heshet hörs tydligt.

Med tanke på att Europe lockade 50 000 personer till Götaplatsen för några år sedan är det konstigt med så dålig uppslutning nu. När bara halva Scandinaviums yta används försvinner all arenarockskänsla, vilket påverkar stämningen. Bandet kör sin grej och är stabila, men däremot ger de inget av det lilla extra. Det hade behövts.

Hårdrock  
Europe
Scandinavium, lördag  
Publik: 2 279.  
Bäst: Europe är fortfarande ett aktuellt band.
Sämst: De kunde gott bjudit på några fler tidiga låtar.  
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121216.

Gay Messiah

En sann kameleont, en katt bland hermelinerna – eller kanske mer en hermelin bland katterna? Kanadensiske Rufus Wainwright, så att säga född in i musikbranschen, är en unik artist. En originell låtskrivare och personlig textförfattare, en sångare med ovanligt stor värme och skörhet samt en entertainer – med självdistans. Som dessutom rör sig fritt bland olika uttryck, från enkel folk till opera till personlig mainstreampop.

Så givetvis blir det en fantastisk konsert. Och varierad. Från den avskalade inledningen Candles – med fuskstearinljus som enda scenbelysning – till den helt absurda och euforiska avslutningen med Rufus utklädd till guden Apollo, en backanal med dansande publik på scen och en gigantisk sandwich som mimar till Gay Messiah. Bästa extranumren någonsin!

Däremellan bjuds ett enastående musikaliskt hantverk – det apart utseende kompbandet innehåller flera fina vokalister som också får kliva fram med covers av Rufus föräldrar Kate McGarrigle och Loudon Wainwright III – och ett brett känsloregister. Lycka och längtan, olika sorters kärlek. The art teacher med Rufus ensam vid flygeln är bitterljuv, Montauk – med sin personliga men ändå politiska text – är en favorit från senaste plattan, Cigarettes and chocolate milk är dramatik i det lilla och The one you love vacker som alltid.

Som kontrast till musikens skönhet slänger Rufus in skämt och Sverigereferenser. Sammantaget får det mig att le och framför allt skratta mer än jag någonsin gjort på en konsert – extranumren måste ses för att man ska kunna tro det – och gå hem lycklig med ett stort leende på läpparna. Och då har jag ändå sett Rufus Wainwright göra konserter med större dos – eller åtminstone jämnare dos – magi än denna.

Eklektisk pop  
Rufus Wainwright
Trädgår’n, måndag  
Publik: 400, välfyllt.
Bäst: De absurda men euforiska extranumren med grekiskt gudatema.  
Sämst: Onödigt stelt med sittande publik.  
Betyg: ****

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121204.

Lost In Space

Rymden är oändlig och expanderar hela tiden. Den skrämmer och fascinerar. Förbryllar och inspirerar. Och innehåller allting. Lite så kommer denna lördagskväll på klubb Rymden också vara. Ni kommer nämligen att få höra country, hårdrock, r’n’b, disco och indiepop spelas av inte mindre än fyra spretigt musikälskande DJ:s. Det låter komplext, men det hela är mycket simpelt. Man går bara in på framsidan av Stora Teatern och tar trapporna upp till andra våningen och där, voilà! hittar ni följande göteborgslegender i Kristallfoajén;

BELLA & EDWARD
Äntligen! Bella & Edward är ett riktigt radarpar i Göteborgs musikvärld. För första gången får vi höra dem spela skivor tillsammans och resultatet kommer att bli lika hypnotiserande som om vi hade klivit rakt in i tonårsvampyrernas blodiga värld. Duon består av:

BELLA STENBERG
Kulturskribent, föreläsare och musikälskare sedan ett kvarts sekel. Levererar regelbundet texter till GP, Borås Tidning och Sweden Rock Magazine. Recenserade sin första skiva som femtonåring: Rytmen av ett regn med Millas Mirakel. Men ni kan andas ut. Hon kommer inte att spela den. Och trots att många kanske känner till henne som hårdrocksexpert, så kommer det inte att spelas enbart metal heller. Eller ens mycket metal. Den kändaste artisten Bella träffat är nog Dolly Parton. Den senaste intervjun hon gjorde var med Muse. Båda finns på spellistan.

EDWARD JANSON
Agent och konsertbokare med en enastående och lång bakgrund inom musikbranschen. Han har turnerat världen över med The Cardigans och jobbat med band som In Flames, Hammerfall, Manowar, Accept och Yngwie Malmsteen. Edward kommer att spela folkliga hårdrocksfavoriter och metal som publiken inte visste att de gillar, som exempelvis Armored Saint, Metal Church och Lizzy Borden.

ELIN GRELSSON ALMESTAD
Göteborgs nu vassaste penna är inte bara skribent och författare. Hon är dessutom gammal popnörd, försedd med en kompletterande fäbless för disco och svängig r'n'b. När hon inte jobbar som redaktionssekreterare på tidskriften Fronesis, skriver för GP eller Helsingborgs Dagblad, hittar ni henne i lite olika DJ-bås runtom i stan eller på egna Klubb Text. Alltid med sjukt dansant, glad och svängig musik. Som gjord för att dricka en cocktail, kasta glaset över axeln och dra en piruett på dansgolvet till.

DEMONIKA
Klubbvärdinnan med tusen olika musikaliska ansikten och lika många järn i elden. Kommer att mingla intensivt med er, springa runt och fråga om ni har det bra, fotografera er till Rymdens fotogalleri och plötsligt hoppa in bakom skivspelarna när dansen närmar sig extas. Som vanligt har hon ingen som helst aning om vad det kommer att bli för musik ni då får höra.

Det kommer således att bli en grymt spännande kväll!

Stora Teatern, Göteborg
Kristallen
Lördag 10 november kl. 22 - 03
Entré 80 kr
Ålder 20 år

---------------------------------------------------------------------------------
Ja, som synes är jag en av flera som spelar musik på Rymden på lördag. Kom gärna dit!
För egen del utlovar jag en blandning som sträcker sig från country till metal och rör sig över hela världen. Och självklart blir det Muse - det svåra där blir att välja bland alla deras många låtar som anknyter till rymden!

<

As I Lay Dying

 

Evig natt och kyla i vinterland

Doom and gloom heter Rolling Stones färska singel, men de har uppenbarligen aldrig hört sina landsmän My Dying Bride.

Beträffande undergångsstämning och tungsinne är de svåröverträffade. Enligt gitarristen är bandets elfte album en platta som smular sönder allt hopp. Väl beskrivet. Det är som vanligt en långsam historia, stilfull, melankolisk och ack så mörk. Det genomtänkta och sparsmakade soundet är tryfferat med inslag av growl, tal och en genomgående sorgsen violin – de gånger farten och tyngden ökas blir det en tydlig effekt.

Någonstans i titelspåret sjunger Aaron Stainthorpe om vargar vilket leder mina tankar till fantasyserien Game of thrones och landet Westeros. Winter’s coming. Evig natt och kyla. Ungefär så låter det.

My Dying Bride
A map of all our failures 
Peaceville/Playground
* * * *

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121017.

Huge Hammers

Ikväll får Göteborg finbesök. The Safety Fire, Periphery och Between The Buried And Me spelar på Sticky Fingers.

Between The Buried And Me har precis gett ut sitt sjätte och hyllade album The Parallax II: Future Sequence. Omtalade Periphery släppte sin andra platta Periphery II: This Time It's Personal i juli och The Safety Fire fullängdsdebuterade med Grind The Ocean i april.

Det är onekligen ett hett paket med progressiv och experimentell metal.
Själv ser jag mest fram emot kvällens öppnare, The Safety Fire.
Så här skrev jag om dem i Sweden Rock Magazine # 91 tidigare i år:

The Safety Fire
Grind the ocean
Inside Out
Betyg: 08
 En mänsklig sexåring kan vara både odräglig och ointressant – för ett band kan det däremot vara en av de bättre åldrarna: unga nog att vara hungriga, nyfikna och strunta i regler, gamla nog att ha ”hittat sig själva”. ”Grind the ocean” är Londongängets fullängdsdebut, efter en hyllad ep för tre år sedan, och de utgör definitivt en välbehövlig vitamininjektion på den brittiska metalscenen. Med en blandning av prog, death metal och post-hardcore är plattan fullpackad med allt från massiv Meshuggah-matematik till spröd Mars Volta-melodiskhet. Cynic tycks också vara en stor influens. Innehållsrikedomen är givande, samtidigt försöker kvintetten ibland peta in onödigt mycket på samma ställe. Styrkan finns inte framför allt i variationen och kontrasterna, i Sean McWeeneys breda röstregister eller i att musiken är välspelad och snygg (utan att det blir pretentiöst) utan i att kvintetten hela tiden lyckas hålla en hög energinivå. Det gör mig väldigt sugen på att se vad de kan åstadkomma live.

The 2nd Law

Muse

The 2nd Law

Warner

****

Den som ännu inte förstått att Muse inte är som alla andra får ännu ett bevis med sjätte skivan, ett variationsrikt alster som vid en första påsyn inte hänger ihop men ändå gör det. I alla nya inslag går det att spåra trådar från engelsmännens förflutna. Så blir det ologiska logiskt, från den i Museversion minimalistiska förstasingeln Madness till countrytwanget i Animals och basistens två, högst personliga låtar. Musikaliskt mest spännande är titeldiptyken Unsustainable och Isolated System, där trion omskapat hård dubstep med organiska instrument.

Att det inte är bandets bästa album blir smått ointressant i ett sammanhang där få lyckas kombinera kommersiell succé med sådan otvungen och obunden experimentlusta. Och storhetsvansinne.

Bella Stenberg

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121003.

My Humps

Så här kan man göra: Men man kan också göra så här:

No Country For Old Men

Förra veckan diskuterades både Madonnas konsert och hur den bevakas - och i förlängningen hur musikjournalister gör kön med sina texter.

Det är kul att det verkar ha kommit igång en debatt om ämnet i flera tidningar och på andra ställen, men sorgligt att det fortfarande ska behövas.

I dag publicerades några av mina tankar om saken i Göteborgs-Posten, under namnet Rockfarbröder har tolkningsföreträde.

The Big Black & The Blue

Sommar: Klara och Johanna Söderberg

I början av året hyllades plötsligt First Aid Kit överallt. Då är det lätt att bli skeptisk. Men Klara och Johanna Söderbergs musik är värd alla lovord.

Man glömmer snabbt vem som är vem, men systrarna har ett naturligt talflöde. Framför allt pratar de om musik. Att lyssna, att spela, att nå ut till andra – och de lyckas förmedla den glädje och passion de själva hittat. Hela vägen från en kassettinspelning från 2000 då de lekte radio och popstjärnor, till USA-turnéer och hatkärleken till landet och det märkliga i att få träffa sina idoler – Bright Eyes, Fleet Foxes, Patti Smith – och kanske även få spela med dem.

2000 var också året de såg filmen O brother, where art thou, hörde bluegrass och sjöng i stämmor för första gången. Programmet innehåller en hel del sympatisk musikhistoria, där det personliga förenas med bildning.

Ännu viktigare var kanske när mamman förklarade för sexåriga Johanna och åttaåriga Klara vad feminism är. Att de kan se ut hur som helst och göra vad de vill – något de däremot inte alltid upplevt i mötet med media.

Sista meningen: Wherever I have gone the blues are all the same (duon framför Blues run the game). 

Musik: Inspirationsmusik, mest country och folk. Patti Smith, Gram Parsons & Emmylou Harris, The Carter Family, Buffy Sainte-Marie, Fleet Foxes, Loretta Lynn.

Nästa sommarvärd: Daniel Sjölin.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120709.

Lyssna på Sommar här och på First Aid Kit här.