Voodoo Child

Mitt i perioden då det verkar som om all svensk musik är gjord av plast, poser och paljetter är det uppfriskande att det kan komma något genuint även ur de kommersiella popfabrikerna. Amanda Jenssen lyckades behålla sin egen röst under Idol 2007, och med tre album bakom sig har hon fått ett allt starkare personligt uttryck. 

Det innebär inte att hon är ända framme ännu. Men rummet hon inrett på scenen – som om hon flyttat in hos familjen Addams eller i en övergiven plantage utanför New Orleans – är helt rätt. Vägglamporna med skynken som ser ut som spöken, strutsfjäderplymen, dödskallen och de andra dekorationerna förstärker det musikaliska uttrycket. Samtidigt är det här ett mörker som skrapar på ytan snarare än når ett ordentligt djup. Det är mer brustna hjärtan än ond bråd död. Mer mys än rys.

I inledande Ghost liknar Amanda Jenssen en svensk version av Amy Winehouse iklädd en märklig huvudbonad från Lady Gaga. Musiken innehåller mycket retro, jazz och soul, men också vit gospel, som i Lay down, och varieté. I effektfulla Volcano swing spelar hon skräckfilmsinstrumentet theremin. Finstämda For the sun – där såg är ett av instrumenten – visar att äldre material kan växa i takt med hennes utveckling

Sexmannabandet med två blåsare och kontrabas bidrar till stämningen, och soundet är perfekt. Amerikanska södern, en halvsjaskig klubb. Det är synd inte publiken tar tillvara på det dansanta – hitsen Amarula tree, Happyland och Dry my soul är nästan det enda som får igång folk.

Märkligt nog lyckas flera låtar både följa samma inbördes mönster och spreta för mycket: övergångarna från mjukt till fullt ställ och cirkusinspirerat är inte alltid självklara. Dramatiken som finns i musiken syns ännu inte riktigt i artisten. Men Amanda Jenssen kommer att ha mer att berätta än kvällens spökhistorier, och det är värt att släppa fördomarna från Idol och lyssna.

Konsert

Retropop
Amanda Jenssen
Pustervik, lördag
Publik: 500
Bäst: Sound och visuella intryck i en genomtänkt helhet.
Sämst: För lite ögonkontakt med publiken.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130304.

This Is How It Goes

Det första jag tänker på i samband Aimee Mann är hur hon med emfas säger ”Man, I hate playing vampire towns.” Inte i verkligheten – förstås – men som gästartist på stans enda klubb i ett avsnitt av Buffy the vampire slayer. Men på Pusterviks balkong är det inga vampyrslagsmål utan helt tomt. 

Aimee Mann har film och tv att tacka för mycket. Det märks inte minst på publikens gensvar när hon halvvägs genom konserten kör en sekvens låtar från Magnolia: Save me ensam med gitarr, en avskalad Wise up och den suggestiva Harry Nilsson-covern One. Som förväntat är det höjdpunkten.

Sångerskan debuterade som soloartist för 20 år sedan, och plockar låtar från hela karriären. Men det är förra årets album Charmer, hennes första på fyra år, som bär upp spelningen. Mann har ett mainstreamsound med inslag av singersongwriter, pop och rock (och nära till country) som på ett sätt är opersonligt men samtidigt väldigt distinkt. Både hon och hennes avmätta sångsätt är märkligt tidlösa. Skivans bästa spår Living a lie – duettgästen James Mercer från The Shins ersätts live av uppvärmaren Ted Leo – presenteras med en lång utläggning av hur Mann träffade manusförfattaren och tv-producenten Aaron Sorkin och kanske, eventuellt diskuterade ett slags musikalprojekt ihop med honom. Den här låten är ett test hon gjort, en duett mellan två typiska, odrägliga musikerkaraktärer. Det är bara att hoppas att musikalen blir verklighet.

Aimee Mann är både smart och rolig. Snabb med att haka på utrop från publiken men håller ändå distansen och säger inte så mycket. Förra och första gången jag såg henne – på Trädgår’n 2008 – gjorde hon ett rutingig. Även här startar det stelt, men växer och blir varmare. Det är väl bara att acceptera att hon, trots sina förutsättningar, inte är någon sprudlande scenpersonlighet.

Rock

Aimee Mann

Pustervik (Stora klubben), 130116

Publik: Runt 370.

Bäst: Magnoliasekvensen.

Sämst: Att sången nästan inte hörs i Lost in space.

Betyg:***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130117.

Grumpy Old Men

Lever på gamla meriter

Hur länge går det att leva på gamla meriter? Det varierar med genre men beror förstås på publiken, som ofta är tålmodigare än de borde vara. Och som håller fast vid saker mest av vanans kraft.

Radiomannen och den ilskne vänsterradikalen Frank Gunnarsson är populär i Göteborg. Han behöver inga vassa poänger för att locka fram stora skratt hos åskådarna. Ibland nästan inga poänger alls.

Föreställningen – den första av tre i Pusterviks matsal – heter En näradödenupplevelse. Rallymannen Stefan Livh är ledsagare på scen, spelar minidragspel, slår virvlar på en liten afrikansk trumma, flikar in korta allsånger och påminner Gunnarsson om att han måste använda mikrofonen.

Huvudpersonen själv har en tjock pärm med sig, men det är ändå svårt att avgöra hur mycket som är planerat. Han hoppar mellan ämnen, från barndom till ålderskrämpor – inklusive en kort, nästan förvirrad utvikning om rasism där han kallar Jimmie Åkesson för Kalle Jularbo-rasist – till Lysekil och jämförelser mellan Sverige och Frankrike och då och nu.

Gunnarson fyllde sjuttio i våras, slutade sin anställning på Sveriges Radio 2001 (men har hörts i etern ändå) och bor numera i Sydfrankrike. Det är en lång klassresa från den knapra uppväxten i Lysekil. Särskilt när han beskriver orten på samma vi hade det allra värst-sätt som i Monty Pythons sketch Four Yorkshiremen: vintern var så kall att stenhuggarna frös fast när de pissade – som i "en lesbisk medelklassinstallation" – och sommaren så het att makrillarna hoppade upp i stekpannan för att svalka sig. Grovhugget underhållande, men planlöst framfört.

Den som förväntar sig livsvisdomar blir besviken. Det närmsta han kommer är att det är lika bra att inte gå till läkaren så länge man tycker att man är frisk. Politik blir det heller inte särskilt mycket – och ingen satir alls – men det skiner igenom att Gunnarsson är lika besviken på Stefan Löfven som på Fredrik Reinfeldt men att Annie Lööf är värst. Henne kallar han en snorunge som är helt väck. Ilskan finns kvar, men är lika ofokuserad som resten av snacket.

Gunnarsson är den han är och förvånar inte. Men med just bristen på fokus och sammanhang, tillsammans med att föreställningen bara är runt 45 minuter, visar inte den respekt som en trogen, tålmodig och trots allt uppskattande publik förtjänar. Det enda som är riktigt fångande är den avslutande dikten Berättelsen om de gamla kvinnorna, Tadeusz Rózewiczs betraktelse om slit och vardagsstyrka.
Då tar Gunnarsson såväl sig själv som texten och åhörarna på allvar.

Pratshow
Frank Gunnarsson
Pustervik, måndag
Publik: Cirka 70.
Bäst: Den avslutande dikten.
Sämst: Bristen på sammanhållning.
Betyg: *

Publicerad i Göteborgs-Posten 121022.