You're Gonna Miss Me

Vad gör egentligen en artist som debuterade på sextiotalet värd vår uppmärksamhet nu? Det finns mycket att överväga. Vad artisten har åstadkommit tidigare jämfört med vad hen gör nu. Hur själva materialet låter – och står sig – på egen hand jämfört med hur det har kanske påverkat andra; samtida och efterföljare. I det här fallet är det enkelt att höra likheterna mellan kultfiguren Roky Erickson – hans band 13th Floor Elevators har kallats det första psykedeliska rockbandet, med The Aliens utforskade han skräckteman – och nutida garagerock.

Det är nästan så att det går att se just det sista i publiken. Den längtande, förlåtande och närapå dyrkande publiken.

När Roky lufsar in på scenen utbryter jubel direkt. Men scennärvaro och kontakt är inte hans grej. Snacket – inte mycket mer än ett par tack – får basisten sköta. Mellan varje låt backar Roky, får efter vad det ser ut som instruktioner om vad som ska spelas härnäst. Han ser om inte hjälplös så åtminstone hjälpsökande ut. Inte riktigt i fas. Några gånger missar han mikrofonen, oftare låter han bli att använda gitarren. Tappar fokus trots att spelningen inte är mer än en timme.

Men det blir ändå inte patetiskt. Att han står där är en slags seger.

Roky Erickson är 65 år, men livet har behandlat honom hårt: en rörig karriär har brutis av bland annat vistelser på mentalsjukhus och elchocker. Framgångarna blev inte de han kunde fått, och följdfrågan är hur stor roll han egentligen spelat för garagerockens utveckling. Sin första turné i Europa gjorde han för sex år sedan. Hans historia innehåller betydligt mer än vad som behövs för att bli en kultfigur.

Men det finns substans också. En rå kraft i musiken. Rösten är naturligt distad, med en taggtrådsheshet som får Motörheads Lemmy att framstå mjuk som ett lamm. Halvdussinet sextiotalslåtar, 13th Floor Elevators alster, är enklare – med väl beprövad mönster – och tunnare i soundet. Fire engine påminner en hel del om Great balls of fire. Konserten blir mer intensiv och intressan när bandet fläskar på med skräcklåtarna från The evil one (från 1981), som Two headed dog (Red temple prayer) och favoriten Night of the vampire. Orgeln är en viktig och stämningsgivande beståndsdel. Men trots allt blir spelningen mer en historielektion än relevant just nu.

You’re gonna miss me är en passande avslutning, Rokys första och enda mindre hit, med 13th Floor Elevators (plats 56 på amerikanska poplistan 1966). Längtan är osläckt, suget efter mer märks hos stora delar av publiken redan när han går av scenen. Medan andra nog är nöjda med att kunna pricka av ännu en omtalad musiker på sin lista.

Konsert
Rock
Roky Erickson
Trädgår’n, 130509
Publik: Runt 500.
Bäst: Night of the vampire.
Sämst: Goodbye sweet dreams låter illa och osynkad.
Betyg: **
 

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130510

This Is How It Goes

Det första jag tänker på i samband Aimee Mann är hur hon med emfas säger ”Man, I hate playing vampire towns.” Inte i verkligheten – förstås – men som gästartist på stans enda klubb i ett avsnitt av Buffy the vampire slayer. Men på Pusterviks balkong är det inga vampyrslagsmål utan helt tomt. 

Aimee Mann har film och tv att tacka för mycket. Det märks inte minst på publikens gensvar när hon halvvägs genom konserten kör en sekvens låtar från Magnolia: Save me ensam med gitarr, en avskalad Wise up och den suggestiva Harry Nilsson-covern One. Som förväntat är det höjdpunkten.

Sångerskan debuterade som soloartist för 20 år sedan, och plockar låtar från hela karriären. Men det är förra årets album Charmer, hennes första på fyra år, som bär upp spelningen. Mann har ett mainstreamsound med inslag av singersongwriter, pop och rock (och nära till country) som på ett sätt är opersonligt men samtidigt väldigt distinkt. Både hon och hennes avmätta sångsätt är märkligt tidlösa. Skivans bästa spår Living a lie – duettgästen James Mercer från The Shins ersätts live av uppvärmaren Ted Leo – presenteras med en lång utläggning av hur Mann träffade manusförfattaren och tv-producenten Aaron Sorkin och kanske, eventuellt diskuterade ett slags musikalprojekt ihop med honom. Den här låten är ett test hon gjort, en duett mellan två typiska, odrägliga musikerkaraktärer. Det är bara att hoppas att musikalen blir verklighet.

Aimee Mann är både smart och rolig. Snabb med att haka på utrop från publiken men håller ändå distansen och säger inte så mycket. Förra och första gången jag såg henne – på Trädgår’n 2008 – gjorde hon ett rutingig. Även här startar det stelt, men växer och blir varmare. Det är väl bara att acceptera att hon, trots sina förutsättningar, inte är någon sprudlande scenpersonlighet.

Rock

Aimee Mann

Pustervik (Stora klubben), 130116

Publik: Runt 370.

Bäst: Magnoliasekvensen.

Sämst: Att sången nästan inte hörs i Lost in space.

Betyg:***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130117.

No Country For Old Men

Förra veckan diskuterades både Madonnas konsert och hur den bevakas - och i förlängningen hur musikjournalister gör kön med sina texter.

Det är kul att det verkar ha kommit igång en debatt om ämnet i flera tidningar och på andra ställen, men sorgligt att det fortfarande ska behövas.

I dag publicerades några av mina tankar om saken i Göteborgs-Posten, under namnet Rockfarbröder har tolkningsföreträde.