Skitigt vackert mörker

Kandre förtjänar en större läsarskara

Djävulen och Gud försvann i flytten och gick inte att hitta i handeln. Nu stod Mare Kandres vuxensaga plötsligt i en av föräldrahemmets bokhyllor. Lika mystisk, lockande och rolig som jag mindes. Vackrare. Ett vackert mörker.

Skitigt vackert mörker (Ellerströms) är litteraturvetaren Mattias Fyhrs bok om den hyllade författaren som gick bort i förtid 2005. Där berättar han om Mare Kandre – eller snarare, återberättar oredigerat all sin konversation och kontakt med författaren: mail, telefonsamtal, fikaträffar, vykort, favoritfilmer. Anspråket är att ”ge läsaren en så sann bild som möjligt”. Utan att för den skull närma sig en traditionell biografi – hennes inspirationer lyfts däremot fram.
Fyhr lärde känna Kandre i samband med sin avhandling om gotik; hon var en av flera svenska författare som undersöktes och intervjuades. Han är forskare och fanboy – i ett fyllemail försöker han ta rollen som förföraren. Maktförhållandet blir avigt, på vissa sätt ser han sig som förmer än sitt studieobjekt och vän, medan han i andra sammanhang ser upp till henne.

Så hakar boken nätt i flera debatter. Vilken roll spelar författarens intentioner – i det här fallet Kandres, men ännu mer Fyhrs? Vad är sanning? Vems sanning? Vad kan och får man skriva om människor som inte kan föra sin egen talan?
Fyhr har sparat på allt, precis allt (men sörjer över enstaka saker som försvunnit eller foton han inte tagit) men vill inte servera det. Han vill inte ha de ”kursiva läsarna”, men blir inte det ännu ett sätt att nästan slösa bort Kandres begåvning?
Vänboken, sorgeboken, är som en gotisk labyrint. Svårgenomtränglig, gäckande, oavslutad, sorglig. Emellanåt nördigt lockande. Och problematisk, på så många nivåer. Ibland blir jag obehaglig till mods. Fyhr drar alla kritiker och deras kunskaper över en trubbig kam – och ger sedan själv Kandre lika svepande kritik: Bestiarium är 100 sidor för lång. Han rasar över hur hon kategoriserades och behandlades i media, framför allt över de feministiska tolkningarna, men vill också själv bestämt fösa in hennes litteratur i ett fack. Järnstaketet runt fållan är ornamenterat, högt och spetsigt: hon ska läsas gotiskt. Och han hävdar bestämt att Kandre skulle gillat hans bok – hon menade ju själv att litteraturen och livet var ett. Vill en författare med ett sådant originellt och poetiskt och drabbande språk för den skull offentliggöra sina mail, fyllda av slarvfel och särskrivningar? Geniet avdramatiseras till vem som helst av oss.

Tanken slår mig: det är jag som inte är tillräckligt smart. Att det finns en metanivå någonstans. Men nej. Skitigt vackert mörker säger faktiskt mer om honom än henne. Och det är hon som förtjänar fler läsare.

Bella Stenberg är kritiker och kulturskribent och läser gärna Mare Kandre – feministiskt, gotiskt och på flera andra sätt.

Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121009.

Bloggfotnot: Mare Kandres böcker finns numera lättåtkomliga i pocket, till exempel på Bokus. Rekommenderas starkt!

My Humps

Så här kan man göra: Men man kan också göra så här:

No Country For Old Men

Förra veckan diskuterades både Madonnas konsert och hur den bevakas - och i förlängningen hur musikjournalister gör kön med sina texter.

Det är kul att det verkar ha kommit igång en debatt om ämnet i flera tidningar och på andra ställen, men sorgligt att det fortfarande ska behövas.

I dag publicerades några av mina tankar om saken i Göteborgs-Posten, under namnet Rockfarbröder har tolkningsföreträde.

Kampen fortsätter

Jenny Diski. Kate Atkinson. Annie Proulx. Joyce Carol Oates. Ursula Le Guin. Elfrida Andrée. Frida Kahlo. Fanny Mendehlsson. Patti Smith. Melissa Auf Der Maur.
Soraya Bonaly. Jutta Kleinschmidt. Jessica Kürten. Sarah Michelle Gellar. Eliza Dushku. Joni Mitchell. Alanis Morissette. Shakira. Loretta Lynn. Margaret Atwood.
Jo Bench. Mary Shelley. Jane Austen. Clara Schuman. Buffy Sainte-Marie. Nawal El Saadawi. Hildegard av Bingen. Marit Bergman. Artemisia Gentileschi. Lo Kauppi.
Neko Case. Patsy Cline. Courtney Love. Doris Lessing. Annie Leibovitz. Nina Simone. Tegan. Sara. Aretha Franklin. Emmylou Harris.
Kate Bush. Tori Amos. Joan Baez. Wanda Jackson. Joan Jett. Missy Elliott. Lucinda Williams. PJ Harvey. Mary J Blige. Nico.
Anne Frank. Toni Morrison. Isabel Allende. Ella Fitzgerald. Sylvia Plath. Simone de Beauvoir. Nelly Sachs. Virginia Woolf. Emily Dickinson. Emily Brontë.
Fredrika Bremer. Chimamanda Ngozi Adichie. Djuna Barnes. Assia Djebar. Mary Wollstonecraft. Helen Zahawi. Diana Wynne Jones. Doro Pesch. Amelia Earhart. Arundhati Roy.
Alison Moorer. Maria Anissina. Nina Björk. Rosa Parks. Linn Fernström. Karin Boye. Jane Espenson. Amber Benson. Alyson Hannigan. Mare Kandre.
Asia Argento. Jodi Foster. Sofia Coppola. Julianna Margulies. Sally Potter. Tina Fey. Yvonne Hirdman. Dolly Parton. Meera Syal. Zadie Smith.
Sara Granér. Malalai Joya. Bessie Smith. Christine de Pizan. Janet Frame. Lady Gaga. Alison Bechdel. Cate Blanchett. Rokia Traoré. Liv Strömquist.

Fyll gärna på!

Dawn Of Love

Så var det dags igen. Debatt om Twilight och Breaking Dawn del 1. Inte åldersgränsen den här gången - det är bra att den blev elva år, men den förälder som går med en sjuåring och tittar på filmen gör inte sitt jobb - utan antifeminism och kvinnobilden. Den finns det förstås en hel del kritiskt att säga om, och det mesta stämmer.

Samtidigt gäller det att tänka på publiken, och vad de ser. Vad som är viktigt. Hittills verkar de flesta fansen älska även den här filmen (de jag pratat med idag förstår dock mina invändningar, inte minst mot Edwards beteende).

Det handlar om kärlek. Inte om abortfrågan och feminism. Det handlar om en tjej som är stark och får sin vilja igenom. Inte om att ifrågasätta att det hon vill egentligen är rätt konservativt och trist. Det handlar om att kanske faktiskt bli styrkt och att ta till sig de rätta sakerna.

Därför är det viktigt att vi recensenter och tyckare inte "kidnappar" Twilightfilmerna och talar om för fansen vad de ska tycka och hur det är. Däremot kan det vara nyttigt att visa hur man som tittare också kan tolka vissa saker. Och att tala om att det finns fantastiska och feministiska vampyr- och kärleksberättelser, som Buffy The Vampire Slayer. Men ibland, och för många, är en kärlekshistoria inte mer än just det.

Jag ser Twilight mer som en kärlekshistoria än en vampyrberättelse. Utifrån det kan jag inte låta bli en favorit i repris:

The Twilight Saga: Breaking Dawn – del 1
Vampyrfilm, USA, 2011

Regi: Bill Condon

Manus: Melissa Rosenberg (romanförlaga Stephenie Meyer)
Medverkande: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Billy Burke, Nikki Reed, Michael Sheen m fl
Distributör: Nordisk film
Längd: 117 minuter

Svensk biopremiär 2011-11-16

Det är svårt att förhålla sig till Breaking Dawn del 1 som bara en film, utan att blanda in allt runtomkring. Framför allt tänker jag på debatten kring åldersgränsen – som vettigt nog sänktes av Kammarrätten till elva år dagen före premiären – och vikten av att hålla på någon av ”drömkillarna”: Team Jacob eller Team Edward.

”Varför är det ingen som håller på Team Bella?” tänker jag när jag ser den fjärde men inte sista Twilight-filmen. Den sista boken, Så länge vi båda andas, har delats upp i två filmer. Det är onödigt på många sätt.

Det börjar med bröllop. Ett riktigt drömbröllop, men inte för just den här bruden. Bella Swan (Kristen Stewart) tvekar inte om att hon vill gifta sig med sin drömkille, själsfrände, love of her life, vampyren Edward Cullen (Robert Pattinson), men hon är inte lika förtjust i skyhöga klackar, påkostad klänning, gigantisk tårta och massor av romantiska dekorationer. Å andra sidan kan man tycka att hon får skylla sig själv när hon överlåtit planeringen åt sin blivande svägerska Alice.

Trots att det är ett romantiskt, vackert bröllop försöker regissören inte ens skapa en odelad känsla av lycka. Något lurar i bakgrunden. Och det är inte enbart vampyrernas arvfiender, indianstammens unga män som kan förvandla sig till jättevargar. Redan här blir det också tydligt att för att förstå filmen bör man antingen ha sett de tidigare tre eller läst romanförlagorna. Och helst bådadera.

Efter bröllop följer sig som bör smekmånad. Bella och Edward ensamma på en paradisö utanför Brasiliens kust. Och de gör det där som par gör på smekmånaden, trots att han är vampyr och hon är människa. Allt går bra. Och allt borde vara fantastiskt. Men Edward bestämmer sig som vanligt för att han vet bäst och att Bella måste beskyddas.

Och så går allt i kras. Trots att det borde vara omöjligt blir Bella gravid. Fostret växer oroväckande snabbt, äter på henne inifrån. Återigen bestämmer Edward, den här gången flankerad av sin familj, att den där ”saken” måste bort ur henne. Men fostret har en egen vilja och det går inte. Som vanligt är det ingen som lyssnar på Bella, som trots allt framhärdar i sitt beslut att behålla barnet. Envishet är en av hennes bästa grenar. Trots allt och trots att det är enkelt att ifrågasätta så många av hennes beslut är hon en stark och modig person.

Med graviditeten byter filmen skepnad. Äntligen förs det in lite spänning. Men framför allt ångest. Bella ser ut att lida av grav anorexi, bitvis blir det ren skräckfilm stämningsmässigt och förlossningsscenen är blodig och obehaglig. Mer obehagligt tycker jag ändå att det är hur liten hänsyn alla tar till Bellas egen vilja. Alla vill bestämma och tror sig veta bättre. Undantaget är möjligtvis vännen Jacob (Taylor Lautner), som insett att han aldrig kunnat påverka Bellas val tidigare och därför knappast kan det nu heller.

Barnet, som utgör ett hot på många sätt (ingen vet ju heller vad det egentligen är som växer i Bellas mage), ger också upphov till öppna fientligheter mellan vampyrerna och hamnbytarna, och även inom vargflocken. Där finns några av filmens mer känslomässigt berörande scener. Det blir tydligt hur mycket Stephenie Meyer använder sig av traditioner, hierarkier och mönster som sällan ifrågasätts och inte får brytas, och som ofta framställs som något gott. Möjligtvis kan jag se den starka lojaliteten mot familj och vänner som positivt.

Låter jag negativ? Breaking Dawn del 1 är den tristaste Twilight-filmen hittills. Den hade behövt ett rappare tempo, bättre balans, mer action, mer humor, (bröllopstalen samt ett par repliker och sneda leenden från Jake räcker inte) och framför allt mer förståelse från regissörens sida. Var finns magin?

Som filmen ser ut nu borde inte ens de mest inbitna Team Edward-fans kunna undgå att se hur jobbig han är, och hur det får Bella att må.

Som vanligt är det också Kristen Stewarts Bella som är behållningen i filmen. Hon tar i alla fall Bella på allvar, och det ska bli intressant att se hur hon spelar sitt nya jag i Breaking Dawn del 2. Som den här filmen framför allt känns som en enda lång transportsträcka fram till. Den cliffhanger som del ett slutar med känns mest som att bli snuvad på konfekten. För det är ju då det äntligen ska börja hända saker.

Publicerad i Kulturdelen 111116.

Gryningstid

Alldeles strax ska jag vara med i Brunchrapporten i P3 och diskutera Twilight: Breaking Dawn och feminism.
Min recension kommer senare idag att finnas på Kulturdelen, men låt mig redan nu säga att det är den tristaste av filmerna.

Coal Miner's Daughter

Född fattig i ett fattigt kolgruveområde 1934. Näst äldst av åtta syskon. Gift vid tretton års ålder. Fyra barn vid nitton års ålder och därefter tvillingar. En make som dricker och är otrogen.
Inget bra utgångsläge, eller hur?

Inte många skulle med det här i bagaget lyckas med samma sak som Loretta Lynn: Att skriva över 160 sånger, släppa 70 album, få tio albumettor och 16 singelettor på countrylistor, fyra Grammys och massa andra priser.
Hon var dessutom den första inom countryn som skrev sånger med feministisk vinkel. Det är inte konstigt att Jack White kallat henne sin favoritvokalist och att Neko Case gjort en cover på Rated X.

Ikväll - i natt - klockan 2.10 kommer den biografiska filmen Loretta på TV3. Den är sevärd. Och musiken hörvärd.

Tusen gånger starkare

Det finns en könsmaktordning, även om många förnekar det. Så är det även i skolan, något filmen Tusen gånger starkare (premiär idag) tydligt visar. Det är ett upprop till kamp, och den är överdriven - men det måste den kanske vara för att få fram sin poäng.
Filmen är baserad på Christina Herrströms roman med samma namn. Jag har skrivit om filmen på Kulturdelen, och rekommenderar den starkt. Särskilt till alla som har något med skolan att göra.

Den stulna romanen

I våras träffade jag författaren Nawal el Saadawi. Nu är hon tillbaka i Sverige för att besöka bokmässan i Göteborg.
Den som inte har tillfälle att se henne där kan läsa om några av hennes tankar i min intervju nedan.


Hoppet håller Nawal el Saadawi levande

Hon var en av de första som uppmärksammade världen på kvinnlig könsstympning. Hon har suttit fängslad och levt i landsflykt. Vi mötte den frispråkiga egyptiskan Nawal el Saadawi, aktuell med Den stulna romanen.

- Jag gillar inte uppdelningar som ung och gammal. Jag känner mig ung! Jag är förtjust i att bryta ner barriärer, som mellan global och lokal, feminism och islam. Vi måste bryta ... barriärerna mellan politik, ekonomi, religion - allt hänger ihop. Där andra vill separera hittar jag hellre länkar. Men kvinnor är ojämlika och förtryckta i alla religioner. Det är därför man måste särskilja religion och politik! .
Jag har precis frågat Nawal el Saadawi vad hon, som ofta kallas feministikon, känner när hon ser yngre kvinnor möta samma svårigheter, och genast fått en tillrättavisning eftersom jag nämnt åldern.
- Alla är fria att välja sin gud i det privata. Men vi måste ha sekulära lagar. Vi måste ha en sekulär sexualitet också. I Egypten gör man till och med sexlivet religiöst! Gud kommer emellan i min säng. Vad var din fråga nu igen?
I stället för att svara hänvisar Saadawi till sin uppväxt.
- När jag var en flicka - och jag har muslimsk bakgrund - sa min far aldrig åt mig att bära slöja. Jag gick på läkarutbildning ihop med män på 50-talet. Jag hade manliga vänner och nattjänst. Det var ingen som frågade om något eller brydde sig. Så ser det inte ut i Egypten nu. Det är kolonialismen som uppmuntrat splittringen.
Hon är i Göteborg i samband med Internationella kvinnodagen, som gäst på en konferens som stöder kvinnorörelsen i Iran. Hon lyssnar engagerat på de andra talarna - och grimaserar tydligt när kulturrelativism nämns - och har många fans som vill få en autograf eller ta ett foto. När vi ska prata om hennes nya roman, den sjätte som översatts till svenska, kommer hon snabbt in på politik.
- Den här boken är väldigt annorlunda i stil och i innehåll, jag utvecklas ju. Jag relaterar också till nutida samhällsproblem, som korruption och fundamentalism.
Den stulna romanen utspelar sig i Kairo, handlar om gatubarn, om en kvinna, som föraktar sitt liv, och hennes två döttrar, en inom och en utom äktenskapet. Titeln är bokstavlig och symbolisk.
- Bodour är en hycklare som lever med en man som också är en hycklare. Hon skriver en roman för att förverkliga sig själv, och för att göra något för sin utomäktenskapliga dotter, Zina. Det är ett slags psykologisk självbehandling. Men det är maken som blir berömd för något hon gjort, han som sätter sitt namn på hennes arbete. Det är vanligt, att maken stjäl hela äran! Det är patriarkatet igen ... I romanen återkommer inte bara teman som patriarkat, religion och sexualitet, utan specifika saker som utomäktenskapliga döttrar och gamla män som smyger sig på unga, sovande flickor.
- Det finns två miljoner utomäktenskapliga barn i Egypten. Vi är invaderade av religiösa fundamentalister, kristendom och islam ... Som jag sa, neokolonialismen uppmuntrar det. Men slöjan och omskärelsen är ett universellt problem. Män blir aggressiva och våldtar. Och lämnar.
I Egypten måste barn ha sina fäders namn, något Nawal och hennes dotter Mona Helmy, poet och författare, startade en kampanj för att ändra. De anklagades för hädelse, men vann 2008 målet som också lett till en ny lag.
- Nu har regeringen tagit ett litet steg - en ogift mor kan ge barnet sitt namn. Men hon måste adoptera en påhittad manlig fader och skriva hans namn på födelsecertifikatet. Kvinnlig könsstympning har blivit bannlyst också! Men 97 procent av alla kvinnor är omskurna. Jag är emot manlig omskärelse också, och mot att man ska skära i barn.
Nawal har beskrivit sig som en häst som hoppar över hinder efter hinder trots att de aldrig tar slut. Vad får henne att fortsätta?
- Hoppet! Hopp är makt. Utan det dör man. Det håller mig stark och ung.
En man från Iran blandar sig i samtalet och berättar att han för runt 30 år sedan hade en studiecirkel, läste hennes böcker och senare blev gripen och torterad. Nawal griper tag, först i hans arm och sedan i min.
- Du måste skriva ner det här! Det är på grund av sådant här som jag har hoppet kvar! Folket erkänner mig överallt, det är därför jag känner mig hemma överallt. Nationalitet, än sen då? Jag är emot allt som separerar människor från varandra. Det är sinnets slöja som är den farligaste.
Nawal el Saadawi är van att styra showen och vill lika gärna fråga ut mig, till exempel om jag anser att Nobelpriset är politiskt eftersom hon inte fått det, hur översättningen av den nya boken är, eller vilken av hennes romaner jag föredrar och varför.
- Tycker du att Imamens fall var hade mer aggressiv ton? Den nya ses som väldigt aggressiv, mot män och mot religion, många upprörs. Men jag är inte emot alla män.
Den stulna romanen är förbjuden i Egypten. I hemlandet har hon utsatts för dödshot, suttit fängslad och tvingats gå i landsflykt. Under 2000-talet har hon råkat ut för advokater som försökt tvångsskilja henne från maken och frånta henne medborgarskapet. Trots allt bor hon i Kairo igen.
- Jag blir kvar där tills jag dör! Men om jag känner mig trygg? Nej! Ingenstans, inte någonstans, inte ens i USA känner jag mig trygg. Jag har blivit censurerad där också, jag är dissident och undervisar om det.
Nästa år fyller Nawal el Saadawi 80 år. Något hon flera gånger nämner med pigga ögon och viss fascination - "80 år, åtta noll!" - men hon har flera projekt på gång, så skilda saker som den nya egyptiska rörelsen Tadamon (Solidaritet) som försöker få islam avskaffad som statsreligion och deltagande i en konferens för kvinnors rättigheter i Kairo i december. Och så skriver hon på en roman.
- Jag skriver på boken som ska berätta allt. Det är min sista bok. Jag hoppas att jag blir klar innan jag dör.

Nawal el Saadawi

Författare, läkare och feministikon.
Föddes 1931 i Egypten. Bor i Kairo.
Har suttit fängslad i Egypten och levt i exil i USA.
Gift med Sherif Hetata, läkare och författare. Har två barn.
Har skrivit 47 böcker, både romaner och facklitteratur.
Var en av de första som tog upp ämnet kvinnlig könsstympning.
På svenska finns romanerna Röst ur djupet (1983), Och tiden står stilla vid Nilen (1987), Imamens fall (1988), Törst (1990) och Livets källa (1994). Är aktuell med Den stulna romanen. Besöker Bokmässan i september.

(Publicerad i Göteborgs-Posten 100313)