The Ruler And The Killer

24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds. Och att titta är obligatoriskt. Det är Hungerspelen.

I boken med samma namn blir tevesändningen där två utvalda tonåringar från varje distrikt tvingas döda varandra ett effektivt medel för diktatorn att kuva befolkningen. En slags förlängning av att övervaka, styra och undanhålla information.

Succétrilogin ligger långt från dagens verklighet men delar av den känns ändå inte alltför verklighetsfrämmande. Att dokusåpor är maktspel mellan individ och grupp gör dem inte mindre populära. Även utan direkt våld finns det tydliga inslag av mobbning, psykisk nedbrytning och ibland fysiska umbäranden. Inget som direkt gör oss till bättre människor. Även utan direkt våld finns det tydliga inslag av mobbning, psykisk nedbrytning och ibland fysiska umbäranden. Inget som direkt gör varken deltagaren eller tittaren till bättre människor.

En annan kamp är den medieskildrade romantiken, som kan vålla offer på vägen men ofta leder till ett ”lyckliga i alla sina dagar”-slut och kan skapa orealistiska behov – eller åtminstone drömmar – hos tittare och läsare.

Det framför allt är kärlekshistorierna som är grunden till de många jämförelserna mellan Hungerspelen och Twilight. Jag hittar likheterna mer i hur känslornas kraft kan förändra och övervinna allt (nästan) än i de faktiska förhållandena. Och i hur serierna framkallar starka reaktioner och ovanligt engagerade fans. De blir en symbol och en flykt, men det är två helt olika världar som lockar. En dröm och en mardröm. Twilight handlar om att hitta det perfekta, men också, på ett sätt, om en kamp och att välja sin egen väg. I Hungerspelen har huvudpersonen på många sätt inte har något val, men gör ändå sitt bästa för att kunna välja. Den dystopiska framtidsvisionen visar att det finns många som har det värre än oss – och att det kan komma att bli ännu hemskare – men framför allt att det finns hopp. Kom bara ihåg vem fienden är.

Det Bella Swan och Katniss Everdeen har gemensamt är nog att de är vanliga men ovanliga människor. Något alla kan aspirera på att vara.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120323.

Dawn Of Love

Så var det dags igen. Debatt om Twilight och Breaking Dawn del 1. Inte åldersgränsen den här gången - det är bra att den blev elva år, men den förälder som går med en sjuåring och tittar på filmen gör inte sitt jobb - utan antifeminism och kvinnobilden. Den finns det förstås en hel del kritiskt att säga om, och det mesta stämmer.

Samtidigt gäller det att tänka på publiken, och vad de ser. Vad som är viktigt. Hittills verkar de flesta fansen älska även den här filmen (de jag pratat med idag förstår dock mina invändningar, inte minst mot Edwards beteende).

Det handlar om kärlek. Inte om abortfrågan och feminism. Det handlar om en tjej som är stark och får sin vilja igenom. Inte om att ifrågasätta att det hon vill egentligen är rätt konservativt och trist. Det handlar om att kanske faktiskt bli styrkt och att ta till sig de rätta sakerna.

Därför är det viktigt att vi recensenter och tyckare inte "kidnappar" Twilightfilmerna och talar om för fansen vad de ska tycka och hur det är. Däremot kan det vara nyttigt att visa hur man som tittare också kan tolka vissa saker. Och att tala om att det finns fantastiska och feministiska vampyr- och kärleksberättelser, som Buffy The Vampire Slayer. Men ibland, och för många, är en kärlekshistoria inte mer än just det.

Jag ser Twilight mer som en kärlekshistoria än en vampyrberättelse. Utifrån det kan jag inte låta bli en favorit i repris:

The Twilight Saga: Breaking Dawn – del 1
Vampyrfilm, USA, 2011

Regi: Bill Condon

Manus: Melissa Rosenberg (romanförlaga Stephenie Meyer)
Medverkande: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Billy Burke, Nikki Reed, Michael Sheen m fl
Distributör: Nordisk film
Längd: 117 minuter

Svensk biopremiär 2011-11-16

Det är svårt att förhålla sig till Breaking Dawn del 1 som bara en film, utan att blanda in allt runtomkring. Framför allt tänker jag på debatten kring åldersgränsen – som vettigt nog sänktes av Kammarrätten till elva år dagen före premiären – och vikten av att hålla på någon av ”drömkillarna”: Team Jacob eller Team Edward.

”Varför är det ingen som håller på Team Bella?” tänker jag när jag ser den fjärde men inte sista Twilight-filmen. Den sista boken, Så länge vi båda andas, har delats upp i två filmer. Det är onödigt på många sätt.

Det börjar med bröllop. Ett riktigt drömbröllop, men inte för just den här bruden. Bella Swan (Kristen Stewart) tvekar inte om att hon vill gifta sig med sin drömkille, själsfrände, love of her life, vampyren Edward Cullen (Robert Pattinson), men hon är inte lika förtjust i skyhöga klackar, påkostad klänning, gigantisk tårta och massor av romantiska dekorationer. Å andra sidan kan man tycka att hon får skylla sig själv när hon överlåtit planeringen åt sin blivande svägerska Alice.

Trots att det är ett romantiskt, vackert bröllop försöker regissören inte ens skapa en odelad känsla av lycka. Något lurar i bakgrunden. Och det är inte enbart vampyrernas arvfiender, indianstammens unga män som kan förvandla sig till jättevargar. Redan här blir det också tydligt att för att förstå filmen bör man antingen ha sett de tidigare tre eller läst romanförlagorna. Och helst bådadera.

Efter bröllop följer sig som bör smekmånad. Bella och Edward ensamma på en paradisö utanför Brasiliens kust. Och de gör det där som par gör på smekmånaden, trots att han är vampyr och hon är människa. Allt går bra. Och allt borde vara fantastiskt. Men Edward bestämmer sig som vanligt för att han vet bäst och att Bella måste beskyddas.

Och så går allt i kras. Trots att det borde vara omöjligt blir Bella gravid. Fostret växer oroväckande snabbt, äter på henne inifrån. Återigen bestämmer Edward, den här gången flankerad av sin familj, att den där ”saken” måste bort ur henne. Men fostret har en egen vilja och det går inte. Som vanligt är det ingen som lyssnar på Bella, som trots allt framhärdar i sitt beslut att behålla barnet. Envishet är en av hennes bästa grenar. Trots allt och trots att det är enkelt att ifrågasätta så många av hennes beslut är hon en stark och modig person.

Med graviditeten byter filmen skepnad. Äntligen förs det in lite spänning. Men framför allt ångest. Bella ser ut att lida av grav anorexi, bitvis blir det ren skräckfilm stämningsmässigt och förlossningsscenen är blodig och obehaglig. Mer obehagligt tycker jag ändå att det är hur liten hänsyn alla tar till Bellas egen vilja. Alla vill bestämma och tror sig veta bättre. Undantaget är möjligtvis vännen Jacob (Taylor Lautner), som insett att han aldrig kunnat påverka Bellas val tidigare och därför knappast kan det nu heller.

Barnet, som utgör ett hot på många sätt (ingen vet ju heller vad det egentligen är som växer i Bellas mage), ger också upphov till öppna fientligheter mellan vampyrerna och hamnbytarna, och även inom vargflocken. Där finns några av filmens mer känslomässigt berörande scener. Det blir tydligt hur mycket Stephenie Meyer använder sig av traditioner, hierarkier och mönster som sällan ifrågasätts och inte får brytas, och som ofta framställs som något gott. Möjligtvis kan jag se den starka lojaliteten mot familj och vänner som positivt.

Låter jag negativ? Breaking Dawn del 1 är den tristaste Twilight-filmen hittills. Den hade behövt ett rappare tempo, bättre balans, mer action, mer humor, (bröllopstalen samt ett par repliker och sneda leenden från Jake räcker inte) och framför allt mer förståelse från regissörens sida. Var finns magin?

Som filmen ser ut nu borde inte ens de mest inbitna Team Edward-fans kunna undgå att se hur jobbig han är, och hur det får Bella att må.

Som vanligt är det också Kristen Stewarts Bella som är behållningen i filmen. Hon tar i alla fall Bella på allvar, och det ska bli intressant att se hur hon spelar sitt nya jag i Breaking Dawn del 2. Som den här filmen framför allt känns som en enda lång transportsträcka fram till. Den cliffhanger som del ett slutar med känns mest som att bli snuvad på konfekten. För det är ju då det äntligen ska börja hända saker.

Publicerad i Kulturdelen 111116.

Gryningstid

Alldeles strax ska jag vara med i Brunchrapporten i P3 och diskutera Twilight: Breaking Dawn och feminism.
Min recension kommer senare idag att finnas på Kulturdelen, men låt mig redan nu säga att det är den tristaste av filmerna.

Little 15

Förmodligen kommer Breaking Dawn att behålla femtonårsgränsen på bio i Sverige. Det är trist för de unga fans som blir snuvade på en storslagen upplevelse de sett fram emot i flera år.

Det är också ett bevis på att lagstiftningen om åldersgränser på film, även om den uppdaterats, fortfarande är föråldrad och inte har hängt med i samhällsutvecklingen. De fans som inte får se Breaking Dawn på bio kommer istället att ladda ner den (olagligt) och dessutom se den under mindre kontrollerade former än vad ett biobesök skulle innebära. Om innehållet nu kan "vara till skada för välbefinnandet för barn i den aktuella åldersgruppen" missar lagstiftningen målet i en tid där allting finns på internet, det är gott om våldsamheter på tv och filmer som fått femtonårsgräns kan hyras eller visas på svenskt tv. Det är något vi borde samtala mer om.
Och, för att raljera lite, om något skadar välbefinnandet och skapar ångest hos Twilight-fansen just nu, så är det ju att de inte får se filmen på bio.

Vad jag tycker är viktigare i Twilight-debatten är att Statens Medieråd eventuellt bedömer filmer olika beroende på deras målgrupp. Efter att ha tittat på vad olika filmer får för åldersgräns och läst flera av de, visserligen korta, förklaringar som finns på internet är jag inte helt säker på att det inte är så. Kanske är det så att rådet i något slags missriktat försök att skydda dem bedömer filmer som de tror riktar sig till unga tjejer hårdare. Kanske är det inte så - men att det ens finns en misstanke om det är ett problem.

Om Harry Potter och dödsrelikerna, som fått elvaårsgräns, står det till exempel "Framställningen präglas av en mörk och ofta dramatisk stämning, men har samtidigt en utpräglad sagokaraktär med begränsade identifikationsmöjligheter."´

X-Men: First Class har också elvaårsgräns: "Framställningen innehåller ett flertal våldsamma slagsmål och strider mellan personer med övernaturliga förmågor, ett antal nedskjutningar och nedslagningar, samt en scen där en kvinna skjuts ihjäl inför sin son. Dessa inslag förmildras dock av filmens övernaturliga inslag och dess orealistiska handling, vilket bedöms minska möjligheterna till identifikation med det som skildras."

Breaking Dawn - jag har ju bara läst boken ännu - är full av orealistiska och övernaturliga inslag som borde minska möjligheterna till identifikation. Något som de tolvåriga fansen som medverkade i Debatt igår också påpekade flera gånger. De tycker inte heller att boken är värre eller blodigare än de andra i serien. En av tjejerna sa till och med att hon inte ens tänkt på att hon skulle kunna få ångest av filmerna förrän alla vuxna började tjata om det.

Alla tre Sagan om ringen-filmerna har elvaårsgräns. Detta trots alla ångesfyllda inslag i Sagan om de två tornen. Ett helt folk utplånas i princip. Det är väl ångestskapande om något?
Att Peter Jacksons tidiga splatterfilmer har femtonårsgräns är både bra och självklart, men hur kommer det sig att Flickan från ovan och Svarta änglar, som båda handlar om tonårsflickor i svåra situationer, fått femtonårsgräns?

Visst kan det vara jobbigt att se ångest på tv - den ångestfyllda tematiken i Breaking Dawn är en av anledningarna till femtonårsgränsen - men å andra sidan bör inte vuxenvärlden dölja allt för sina ungdomar. Den som själv har ångest kan må bättre av att se att andra också har det, särskilt någon de ser upp till. En svår graviditet är också värt att ta upp, särskilt som problemet är så tydligt övernaturligt.
Skildringar i fiktionen är ett sätt att nå fram till stora känslor, och ta upp dem i samtal.

Tomorrow When The War Began, baserad på John Marsdens fina ungdomsromaner, fick femtonårsgräns i Sverige. Trots att det borde vara en ungdomsfilm. En av anledningarna var en scen "där en tonårsflicka mejar ned soldater med automatvapen." Och då undrar jag varför det är viktigt och relevant att det är en tonårsflicka och inte en tonåring. Det är inte bara bedömningarna utan även sådana ordval som ökar misstanken om att filmgranskarna faktiskt ser så kallade killfilmer och tjejfilmer på olika sätt. Faktum är att språket både befäster och för vidare våra åsikter, och det här är ett exempel på att någon tagit fasta på - åtminstone omedvetet - att det är värre att en tonårsflicka tar till vapen än att en tonåring gör det.

Efter direktsändningen av Debatt igår sa i alla fall Anki Dahlin, direktör på Statens Medieråd, att just den formuleringen ska ses över. Det är ett litet steg framåt.

Idag bedömer Statens Medieråd på en mer färdig version av Breaking Dawn. Förmodligen kommer det inte att ändra beslutet. Filmen har premiär 16 november.

Debatt och Eftersnack finns att titta på här.

Breaking Dawn

Breaking Dawn Part 1, den fjärde Twilight-filmen, har fått femtonårsgräns. Det krossar förstås hjärtat på massvis av unga tjejer. Men är det rimligt?
Förra filmen Eclipse fick femtonårsgräns, men efter ett överklagande till Kammarrätten sänktes gränsen till elva år. Helt rätt.

I Debatt på SVT ikväll diskuteras åldersgränsen på Breaking Dawn. Jag är en av gästerna.

Bark At The Moon

Hittade precis min recension av New Moon på Borås Tidnings hemsida (tyvärr utan de väl valda tankstrecken jag använt...).
Annars håller jag på att fila på listan över årets bästa skivor. Förhoppningsvis går den att läsa här innan året är slut.

Host

Imorgon är det premiär för New Moon, den andra filmen i Twilight-sagan. Jag har sett den, så mer om det senare.

Vad jag däremot inte vill ha mer av är Stephenie Meyers nya bokserie, Genom dina ögon (The Host), som också är hennes första vuxenroman.
Varför framgår i min recension i Göteborgs-Posten.

You know, being stalked is not really a big turn on for girls

Twilight-sagan är en märklig historia. Vilket jag tidigare skrivit om i Göteborgs-Posten.
Böckerna är lättlästa, underhållande och löjligt populära, men med könsroller som cementeras i gamla, tråkiga mönster - det är ganska vanligt i vampyrlitteratur - och med en huvudperson som kan vara ganska irriterande.
Visserligen kämpar Bella Swann hårt för sitt val, den stora, alluppslukande kärleken, men samtidigt är hon vek, onödigt självuppoffrande, med låga tankar om sig själv. Att "få" sin man är verkligen det enda hon tänker på.
Vampyrpojkvännen Edward är den perfekte beskyddaren, uppenbarligen mångas dröm. Han är inte bara starkast, han bestämmer och vet bäst. Snarare än romantiskt blir det tjatigt, ibland obehagligt.
Just det har Rebellious Pixels tagit fasta på i sin välgjorda och genomtänkta remix Buffy vs Edward. När Edward dyker upp i Sunnydale med en crush på Buffy vinklas det som i Twilight ska ses som gulligt enkelt till något sjukt. Väl värt för alla Twilight-fans att fundera på.
Buffy har dessutom fått flera fantastiska oneliners, som man önskar att Bella hade haft modet att säga (fast hon var ju kär). Hennes ansiktsuttryck är dessutom fantastiskt uppgivna och trötta. Bored now?!