En gång i tiden fanns det inte så många tv-kanaler. Då tittade man på det som bjöds. Som Mot alla vindar, med Jon English i huvudrollen.
Serien om straffångar som försöker skapa sig ett liv i Australien har inte åldrats väl, men den vemodiga kärlekssången Six Ribbons blev en klassiker.
I sommar ska Jon English spela den på Sweden Rock Festival. Det kunde man aldrig tro.
Visar inlägg med etikett tv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tv. Visa alla inlägg
lördag 3 november 2012
torsdag 20 september 2012
Hela Sverige bakar
Idag börjar programmet Hela Sverige bakar i TV4. I somras intervjuade jag en av de deltagare som inte nådde hela vägen fram till tv-sändningen, Jenny Hirschfeld. Med tanke på hur fina hennes bakverk är - se själva på Little Cake - så borde det vara hög nivå på de tävlande.
Tårtbak som gav mersmak
- Det roligaste är att få göra någon glad. Och jag tycker att det är roligare att äta något som är snyggt. Man äter ju med ögat också.
Jenny Hirschfeld är en av de sextio bästa i Sverige på att baka. I alla fall enligt TV4.
- Jag känner att jag inte får vara kreativ. Det är därför som jag snurrat in mer och mer mot bakningen, den låter mig försvinna in i min egen lilla värld. Till familjens stora glädje, säger Jenny Hirschfeld.
Det bara två år sedan hon började baka på allvar. I början gjorde hon cupcakes som en vilde, men nu har hon fastnat för tårtor.
- Just det där att få forma, tänka och designa. Och jag ser ju vad som har hänt bara på några månader. Det går fort att lära sig. Som för vem som helst som har en hobby.
Egenföretagare har Jenny varit sedan 2003, men nu byter hon riktning för att få utlopp för kreativiteten. Namnet Little Cake and Kitchen har precis registrerats.
- Att lämna en trygghet, en fast inkomst och ett jobb som jag faktiskt kan gör man ju inte i en handvändning. Men jag har gjort det förut.
Little Cake är också Jennys bakblogg, där det bland annat finns bilder på tårtan hon gjorde när två av medlemmarna i hårdrocksbandet Entombed fyllde år, med alla deras intressen som dekorationer: nitbälten, cigaretter, ölburksringar, spelmarker.
- De var i sockerpasta, alltså formbart socker. De är inte så goda, nu har jag börjat göra mer i marsipan, som bårder och sådant.
Sedan tidiga tonåren har Jenny lyssnat på hårdrock och hon håller fortfarande fast vid umgängeskretsen hon fick då. Sin första tatuering gjorde hon när hon var sjutton, och hon gillar femtiotalsmode och tantiga kakor som mördegssmåkakor och mazariner. Och varför skulle det ligga någon motsägelse i det?
Tidigare i år sökte hon till programmet Hela Sverige bakar som sänds i TV4 i höst. På slutcastingen i Stockholm hamnade hon i en grupp på åtta som alla skulle baka samma sak.
- Man fick smaksätta med det som fanns. Med tanke på att jag är hemmabakare är jag i och för sig väldigt organisatorisk och metodisk, men att baka under press … Du har en timme på dig från att de säger go.
Allas produkter såg väldigt olika ut.
- Det är kul när man får ett recept att följa och det blir åtta olika resultat. Jag gick in för att vara originell. Smakmässigt var det en hit, utseendemässigt inte … hihi.
På uttagningen fick hon träffa en av sina idoler, jurymedlemmen Birgitta Rasmussen, som skrivit klassikern Sju sorters kakor. Men produktionsteamets frågor handlade inte lika mycket om bakning.
- Jag svarade ärligt och gav dem inte det de ville … ”Gråter du lätt?” Vad har det med sockerkaka att göra?! Av 60 personer gick tolv vidare till själva tävlingen. Jenny blev inte en av dem.
- Jag var sur 45 minuter, sedan släppte det. Det var jätteroligt, och jag är glad för erfarenheten och att jag tog mig så långt. Det ska bli spännande att se vilka det var som slog ut mig. Jag ska så klart titta, men sambon säger att jag borde låta bli för att jag kommer att bli förbannad.
Och en nystart får hon ju i vilket fall.
- Jag fyller 38 nu, jag känner att om jag ska göra en totalvändning i livet … det är aldrig för sent, men det är en bra tid nu. Jag har ett fungerande hemmaliv och en sambo och en son som stöttar mig fullt ut.
Matlagningsintresset finns i familjen - Jenny har fått det från farmor och gammelfarmor, hennes tvillingsyster är utbildad kock och sonen har just gått klart första året på restauranglinjen.
- Jag var tidig med att få ta hand om någon annan, se till någon annans behov. Han har nog hjälpt mig att bli tryggare i mig själv, det gick snabbare.
Samtidigt extrajobbar hon, dels på ett parfymeri, dels på konserter på Scandinavium och Ullevi. Bland annat tillgodoser hon artisternas behov i logerna.
- En artist i höstas hade väldigt specifika instruktioner om växter. Det skulle vara gigantiska palmer, Mer än två meter höga och breda. Det var viktigt med snittblommor också, och storleken på vaserna. Ibland undrar man om de skriver saker för att de inte har något bättre för sig?
Men hon har full förståelse för kraven.
- Det handlar om att det ska vara en fristad för artisten. Logen är det enda som ser likadant ut varje dag, och det kan betyda väldigt mycket om man är borta länge.
Ibland hinner hon ändå koppla av. Då blir det gärna restaurangbesök eller film. Eller en powerwalk i Slottsskogen. Inte, som man kan tro, hembakade mysstunder.
- Nej, jag provsmakar. Om jag ätit allt det jag gör hade jag vägt 400 kilo! Sonen tränar fem dagar i veckan så han håller sig i form, men sambon och jag får passa oss lite …
Jenny Hirschfeld
Ålder: 38.
Yrke: Egenföretagare sedan 2003; ett callcenter där hon också är telefonist. Extrajobb som säljare på parfymeri och som catering- och logeansvarig på stora konserter.
Familj: Tonårsson, sambo och hund.
Bor: Masthugget.
Intressen: Bakning, eldblåsning, att resa - favoritstället är USA.
Publicerad i Göteborgs-Posten 120802.
Tårtbak som gav mersmak
- Det roligaste är att få göra någon glad. Och jag tycker att det är roligare att äta något som är snyggt. Man äter ju med ögat också.
Jenny Hirschfeld är en av de sextio bästa i Sverige på att baka. I alla fall enligt TV4.
- Jag känner att jag inte får vara kreativ. Det är därför som jag snurrat in mer och mer mot bakningen, den låter mig försvinna in i min egen lilla värld. Till familjens stora glädje, säger Jenny Hirschfeld.
Det bara två år sedan hon började baka på allvar. I början gjorde hon cupcakes som en vilde, men nu har hon fastnat för tårtor.
- Just det där att få forma, tänka och designa. Och jag ser ju vad som har hänt bara på några månader. Det går fort att lära sig. Som för vem som helst som har en hobby.
Egenföretagare har Jenny varit sedan 2003, men nu byter hon riktning för att få utlopp för kreativiteten. Namnet Little Cake and Kitchen har precis registrerats.
- Att lämna en trygghet, en fast inkomst och ett jobb som jag faktiskt kan gör man ju inte i en handvändning. Men jag har gjort det förut.
Little Cake är också Jennys bakblogg, där det bland annat finns bilder på tårtan hon gjorde när två av medlemmarna i hårdrocksbandet Entombed fyllde år, med alla deras intressen som dekorationer: nitbälten, cigaretter, ölburksringar, spelmarker.
- De var i sockerpasta, alltså formbart socker. De är inte så goda, nu har jag börjat göra mer i marsipan, som bårder och sådant.
Sedan tidiga tonåren har Jenny lyssnat på hårdrock och hon håller fortfarande fast vid umgängeskretsen hon fick då. Sin första tatuering gjorde hon när hon var sjutton, och hon gillar femtiotalsmode och tantiga kakor som mördegssmåkakor och mazariner. Och varför skulle det ligga någon motsägelse i det?
Tidigare i år sökte hon till programmet Hela Sverige bakar som sänds i TV4 i höst. På slutcastingen i Stockholm hamnade hon i en grupp på åtta som alla skulle baka samma sak.
- Man fick smaksätta med det som fanns. Med tanke på att jag är hemmabakare är jag i och för sig väldigt organisatorisk och metodisk, men att baka under press … Du har en timme på dig från att de säger go.
Allas produkter såg väldigt olika ut.
- Det är kul när man får ett recept att följa och det blir åtta olika resultat. Jag gick in för att vara originell. Smakmässigt var det en hit, utseendemässigt inte … hihi.
På uttagningen fick hon träffa en av sina idoler, jurymedlemmen Birgitta Rasmussen, som skrivit klassikern Sju sorters kakor. Men produktionsteamets frågor handlade inte lika mycket om bakning.
- Jag svarade ärligt och gav dem inte det de ville … ”Gråter du lätt?” Vad har det med sockerkaka att göra?! Av 60 personer gick tolv vidare till själva tävlingen. Jenny blev inte en av dem.
- Jag var sur 45 minuter, sedan släppte det. Det var jätteroligt, och jag är glad för erfarenheten och att jag tog mig så långt. Det ska bli spännande att se vilka det var som slog ut mig. Jag ska så klart titta, men sambon säger att jag borde låta bli för att jag kommer att bli förbannad.
Och en nystart får hon ju i vilket fall.
- Jag fyller 38 nu, jag känner att om jag ska göra en totalvändning i livet … det är aldrig för sent, men det är en bra tid nu. Jag har ett fungerande hemmaliv och en sambo och en son som stöttar mig fullt ut.
Matlagningsintresset finns i familjen - Jenny har fått det från farmor och gammelfarmor, hennes tvillingsyster är utbildad kock och sonen har just gått klart första året på restauranglinjen.
- Jag var tidig med att få ta hand om någon annan, se till någon annans behov. Han har nog hjälpt mig att bli tryggare i mig själv, det gick snabbare.
Samtidigt extrajobbar hon, dels på ett parfymeri, dels på konserter på Scandinavium och Ullevi. Bland annat tillgodoser hon artisternas behov i logerna.
- En artist i höstas hade väldigt specifika instruktioner om växter. Det skulle vara gigantiska palmer, Mer än två meter höga och breda. Det var viktigt med snittblommor också, och storleken på vaserna. Ibland undrar man om de skriver saker för att de inte har något bättre för sig?
Men hon har full förståelse för kraven.
- Det handlar om att det ska vara en fristad för artisten. Logen är det enda som ser likadant ut varje dag, och det kan betyda väldigt mycket om man är borta länge.
Ibland hinner hon ändå koppla av. Då blir det gärna restaurangbesök eller film. Eller en powerwalk i Slottsskogen. Inte, som man kan tro, hembakade mysstunder.
- Nej, jag provsmakar. Om jag ätit allt det jag gör hade jag vägt 400 kilo! Sonen tränar fem dagar i veckan så han håller sig i form, men sambon och jag får passa oss lite …
Jenny Hirschfeld
Ålder: 38.
Yrke: Egenföretagare sedan 2003; ett callcenter där hon också är telefonist. Extrajobb som säljare på parfymeri och som catering- och logeansvarig på stora konserter.
Familj: Tonårsson, sambo och hund.
Bor: Masthugget.
Intressen: Bakning, eldblåsning, att resa - favoritstället är USA.
Publicerad i Göteborgs-Posten 120802.
torsdag 1 mars 2012
The Ringer
Kritiken har varit blandad och storyn är på intet sätt självklar: Bridget, en nykter alkoholist/strippa är på flykt och under FBI-skydd eftersom hon ska vittna mot en mördare. Hon flyr till New York och sin tvillingsyster Siobhan, som inte berättat för sin familj att hon ens har en syster. När Siobhan begår självmord (eller gör hon?) tar Bridget över hennes identitet, och försöker passa in i hennes överklassliv. Som om inte det är svårt nog visar det sig att någon är ute även efter Siobhan...
Men eftersom Bridget - och Siobhan -spelas av Sarah Michelle Gellar, så kommer jag att titta. I dubbla roller hoppas jag att hon får tillfälle att visa all sin talang. Och trailern gör mig nyfiken och förhoppningsfull.
The Ringer har svensk premiär på TV11 klockan 20 ikväll.
Men eftersom Bridget - och Siobhan -spelas av Sarah Michelle Gellar, så kommer jag att titta. I dubbla roller hoppas jag att hon får tillfälle att visa all sin talang. Och trailern gör mig nyfiken och förhoppningsfull.
The Ringer har svensk premiär på TV11 klockan 20 ikväll.
torsdag 2 juni 2011
Miracle Day
Hittade precis en trailer för den fjärde säsongen av Torchwood, där teamet befinner sig i USA istället för i Wales. Slutrepliken var alldeles särskilt rolig.
Förra, bara fem avsnitt långa säsongen Children Of Earth var briljant, och även Miracle Day ser spännande ut. Inte minst premisserna: Death count 0000000,00000000. Hur ska det då gå för människan?
Och så är ju Jane Espenson med och skriver.
Som om inte det är nog blir det en webbserie också, Web Of Lies, där det ryktas att Eliza Dushku ska vara med.
"We have faith in Torchwood: Web of Lies. It's tru; there's an echo of my past work in this spinoff" har Jane Espenson sagt till Digital Spy.
Första avsnittet har premiär 7 augusti.
Förra, bara fem avsnitt långa säsongen Children Of Earth var briljant, och även Miracle Day ser spännande ut. Inte minst premisserna: Death count 0000000,00000000. Hur ska det då gå för människan?
Och så är ju Jane Espenson med och skriver.
Som om inte det är nog blir det en webbserie också, Web Of Lies, där det ryktas att Eliza Dushku ska vara med.
"We have faith in Torchwood: Web of Lies. It's tru; there's an echo of my past work in this spinoff" har Jane Espenson sagt till Digital Spy.
Första avsnittet har premiär 7 augusti.
fredag 4 februari 2011
A Study In Scarlet
Elementärt, min käre Watson. Eller hur det nu var Sherlock Holmes sa eller inte sa.
Sevärd är den i alla fall, den moderniserade och BBC-producerade Sherlock som SVT1 nu visar. Snyggt genomförd, smart och humoristisk. Martin Freeman och den för mig tidigare okände Benedict Cumberbatch passar väl i rollerna.
På söndag klockan 21 visas del två, Den blinde bankiren. Del ett, En studie i rosa, finns på SVT Play fram till midnatt imorgon.
Tredje avsnittet heter The Great Game och sänds nästa helg, och verkar inte ha fått något svenskt namn ännu.
torsdag 27 januari 2011
Outrageous
Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om Glee. Om den är för töntig och musiknumren outhärdliga, eller om jag gillar det. Oavsett vilket är det ett skolexempel på en populärkulturellt smart tv-serie.
Om det och om det begåvade avsnittet där Britney Spears gästspelar som sig själv (sändes på svenska TV11 igår) har jag skrivit en krönika i GP, Glee - smart och töntig.
Om det och om det begåvade avsnittet där Britney Spears gästspelar som sig själv (sändes på svenska TV11 igår) har jag skrivit en krönika i GP, Glee - smart och töntig.
torsdag 23 december 2010
Trolltyg I Tomteskogen
Imorgon är det upp till bevis, är Trolltyg i Tomteskogen lika rolig som vi sjuttiotalister minns den?
Filmen, som visades på SVT varje år mellan 1980 och 1989, är i alla fall betydligt kortare än vad jag trodde att den var, och att den innehåller massa sånger hade jag lyckats glömma bort. Förtränga, heter det kanske.
Så insnöad att jag tänkt köpa dvd:n är jag inte, men klockan 13.05 imorgon kommer jag att titta på SVT1.
Filmen, som visades på SVT varje år mellan 1980 och 1989, är i alla fall betydligt kortare än vad jag trodde att den var, och att den innehåller massa sånger hade jag lyckats glömma bort. Förtränga, heter det kanske.
Så insnöad att jag tänkt köpa dvd:n är jag inte, men klockan 13.05 imorgon kommer jag att titta på SVT1.
fredag 12 november 2010
Coal Miner's Daughter
Född fattig i ett fattigt kolgruveområde 1934. Näst äldst av åtta syskon. Gift vid tretton års ålder. Fyra barn vid nitton års ålder och därefter tvillingar. En make som dricker och är otrogen.
Inget bra utgångsläge, eller hur?
Inte många skulle med det här i bagaget lyckas med samma sak som Loretta Lynn: Att skriva över 160 sånger, släppa 70 album, få tio albumettor och 16 singelettor på countrylistor, fyra Grammys och massa andra priser.
Hon var dessutom den första inom countryn som skrev sånger med feministisk vinkel. Det är inte konstigt att Jack White kallat henne sin favoritvokalist och att Neko Case gjort en cover på Rated X.
Ikväll - i natt - klockan 2.10 kommer den biografiska filmen Loretta på TV3. Den är sevärd. Och musiken hörvärd.
Inget bra utgångsläge, eller hur?
Inte många skulle med det här i bagaget lyckas med samma sak som Loretta Lynn: Att skriva över 160 sånger, släppa 70 album, få tio albumettor och 16 singelettor på countrylistor, fyra Grammys och massa andra priser.
Hon var dessutom den första inom countryn som skrev sånger med feministisk vinkel. Det är inte konstigt att Jack White kallat henne sin favoritvokalist och att Neko Case gjort en cover på Rated X.
Ikväll - i natt - klockan 2.10 kommer den biografiska filmen Loretta på TV3. Den är sevärd. Och musiken hörvärd.
måndag 13 september 2010
Pop och politik
I våras var jag i Stockholm för att medverka i ett teveprogram. Ikväll sänds det. Det är ett avsnitt i Anna Charlotta Gunnarsons serie Pop och politik (som även sänds i radio) som handlar om de udda protestgenrerna hårdrock, disco och schlager.
Frågan är helt enkelt vad som är eller kan ses som protest och politik i de genrerna, som ju inte brukar ses som politiska. Jag har inte sett den delen jag själv, tillsammans med Europes trummis Ian Haugland, är med i, men samtalen med Christer Björkman och Anna Sahlene om schlager och Clabbe af Geijerstam och Johanna Olofsson om disco är både kul och intressanta.
Tema: Pop och politik sänds i Kunskapskanalen ikväll 19.30, och repriseras ett par gånger, bland annat i SVT2 imorgon klockan 13.30.
Frågan är helt enkelt vad som är eller kan ses som protest och politik i de genrerna, som ju inte brukar ses som politiska. Jag har inte sett den delen jag själv, tillsammans med Europes trummis Ian Haugland, är med i, men samtalen med Christer Björkman och Anna Sahlene om schlager och Clabbe af Geijerstam och Johanna Olofsson om disco är både kul och intressanta.
Tema: Pop och politik sänds i Kunskapskanalen ikväll 19.30, och repriseras ett par gånger, bland annat i SVT2 imorgon klockan 13.30.
onsdag 1 juli 2009
You know, being stalked is not
really a big turn on for girls
Twilight-sagan är en märklig historia. Vilket jag tidigare skrivit om i Göteborgs-Posten.
Böckerna är lättlästa, underhållande och löjligt populära, men med könsroller som cementeras i gamla, tråkiga mönster - det är ganska vanligt i vampyrlitteratur - och med en huvudperson som kan vara ganska irriterande.
Visserligen kämpar Bella Swann hårt för sitt val, den stora, alluppslukande kärleken, men samtidigt är hon vek, onödigt självuppoffrande, med låga tankar om sig själv. Att "få" sin man är verkligen det enda hon tänker på.
Vampyrpojkvännen Edward är den perfekte beskyddaren, uppenbarligen mångas dröm. Han är inte bara starkast, han bestämmer och vet bäst. Snarare än romantiskt blir det tjatigt, ibland obehagligt.
Just det har Rebellious Pixels tagit fasta på i sin välgjorda och genomtänkta remix Buffy vs Edward. När Edward dyker upp i Sunnydale med en crush på Buffy vinklas det som i Twilight ska ses som gulligt enkelt till något sjukt. Väl värt för alla Twilight-fans att fundera på.
Buffy har dessutom fått flera fantastiska oneliners, som man önskar att Bella hade haft modet att säga (fast hon var ju kär). Hennes ansiktsuttryck är dessutom fantastiskt uppgivna och trötta. Bored now?!
Böckerna är lättlästa, underhållande och löjligt populära, men med könsroller som cementeras i gamla, tråkiga mönster - det är ganska vanligt i vampyrlitteratur - och med en huvudperson som kan vara ganska irriterande.
Visserligen kämpar Bella Swann hårt för sitt val, den stora, alluppslukande kärleken, men samtidigt är hon vek, onödigt självuppoffrande, med låga tankar om sig själv. Att "få" sin man är verkligen det enda hon tänker på.
Vampyrpojkvännen Edward är den perfekte beskyddaren, uppenbarligen mångas dröm. Han är inte bara starkast, han bestämmer och vet bäst. Snarare än romantiskt blir det tjatigt, ibland obehagligt.
Just det har Rebellious Pixels tagit fasta på i sin välgjorda och genomtänkta remix Buffy vs Edward. När Edward dyker upp i Sunnydale med en crush på Buffy vinklas det som i Twilight ska ses som gulligt enkelt till något sjukt. Väl värt för alla Twilight-fans att fundera på.
Buffy har dessutom fått flera fantastiska oneliners, som man önskar att Bella hade haft modet att säga (fast hon var ju kär). Hennes ansiktsuttryck är dessutom fantastiskt uppgivna och trötta. Bored now?!
söndag 21 juni 2009
Un viaje latino
Just det, det kommer ju en till musikalisk resa på SVT ikväll. 23.30 på SVT2 visas reprisen på Juanes: en musikalisk resa.
Colombianske Juanes har sålt ett par miljoner plattor och vunnit ett dussin Latin Grammys. Han har utnämnts till en av världens inflytelserikaste män (och till en av världens sexigaste). Han engagerar sig socialt och ekonomiskt och har texter med budskap; om krig och fred, mot landminor och knark. Men eftersom han säger det på spanska är det många som vägrar att lyssna. Eller inte orkar. Jag har till och med hört en svensk inflytelserik kulturperson kalla Juanes för perifer.
Inför sådan inskränkthet hjälper det inte om orden de rätta. Eller om musiken effektivt används som en emotionell förstärkare.
När jag för några år sedan frågade Juanes själv sa han att det inte är aktuellt att byta språk. Han känner sig mer äkta på spanska, och de som inte förstår hans texter får ta till sig av melodierna istället.
Det första argumentet förstår jag. Det andra är mer luddigt. Det borde ju finnas en mellanväg, till exempel med officiella översättningar av texterna på skivkonvolut eller hemsidor. För även om Juanes har rätt när han kallar musiken för ett universellt språk så tror jag att många icke spansktalande får fel budskap av den glada och dansanta musiken i La Camisa Negra och A Dios Le Pido – den första handlar om ett sprucket förhållande, den andra är en bön till gud om fred.
Men kanske har han ändrat inställning något, eftersom höstens singeln Odio Por Amor innehåller en rad på engelska: ”Es tiempo de cambiar/It’s time to change”.
Y naturalmente, även Juanes har varit hårdrockare – sina första plattor gjorde han med metalbandet Ekhymosis. Som tur är låter det bättre nu.
Colombianske Juanes har sålt ett par miljoner plattor och vunnit ett dussin Latin Grammys. Han har utnämnts till en av världens inflytelserikaste män (och till en av världens sexigaste). Han engagerar sig socialt och ekonomiskt och har texter med budskap; om krig och fred, mot landminor och knark. Men eftersom han säger det på spanska är det många som vägrar att lyssna. Eller inte orkar. Jag har till och med hört en svensk inflytelserik kulturperson kalla Juanes för perifer.
Inför sådan inskränkthet hjälper det inte om orden de rätta. Eller om musiken effektivt används som en emotionell förstärkare.
När jag för några år sedan frågade Juanes själv sa han att det inte är aktuellt att byta språk. Han känner sig mer äkta på spanska, och de som inte förstår hans texter får ta till sig av melodierna istället.
Det första argumentet förstår jag. Det andra är mer luddigt. Det borde ju finnas en mellanväg, till exempel med officiella översättningar av texterna på skivkonvolut eller hemsidor. För även om Juanes har rätt när han kallar musiken för ett universellt språk så tror jag att många icke spansktalande får fel budskap av den glada och dansanta musiken i La Camisa Negra och A Dios Le Pido – den första handlar om ett sprucket förhållande, den andra är en bön till gud om fred.
Men kanske har han ändrat inställning något, eftersom höstens singeln Odio Por Amor innehåller en rad på engelska: ”Es tiempo de cambiar/It’s time to change”.
Y naturalmente, även Juanes har varit hårdrockare – sina första plattor gjorde han med metalbandet Ekhymosis. Som tur är låter det bättre nu.
En hårdrocksresa
Ikväll spelar AC/DC på Ullevi i Göteborg. Det är folkfest, fullsatt, festligt och allt det där. Men det är ingen stor konsertupplevelse, ingen musikalisk resa eller ett inspirerande musikäventyr.
AC/DC sysslar inte med sådant. De sysslar med underhållning, att ge folket vad folket vill ha, att uppfylla förväntningar, rocka klichéerna och att bjuda på party. Och det kan väl vara alldeles tillräckligt?
För alla som ville vara på konserten men inte är det tröstar K Special med Metal – en hårdrocksresa på SVT2 ikväll klockan 21.45. Dokumentären från 2005 är mer känd och omtalad som Metal: A Headbanger’s Journey.
Kanadensarna Sam Dunn och Scot McFadyen ligger också bakom den färska Iron Maiden: Flight 666, och jag hoppas att A Headbanger’s Journey har mindre av ett fanperspektiv. Det finns för få analyser och grävande reportage vad gäller de flesta musikstilar och deras fans.
Dunn själv är antropolog och hårdrockare, två sidor som krockar när han ”upptäcker vissa saker om kulturen som inte ens han kan försvara”. Filmen beskrivs som både en socialdokumentär och hyllning till en missförstådd genre (fast just idag när AC/DC fyller tidningssidorna känns metal inte särskilt underskattat).
måndag 15 juni 2009
Doktorn kan (inte) komma
Stor tevehändelse ikväll: Det allra sista avsnittet av Cityakuten sänds på svensk teve. Jag fastnade inte för ER från början – det gjorde däremot de ambitiösa killarna i min journalisthögskoleklass, de som nu jobbar på Rapport och Aktuellt – men när jag väl fastnade var det rejält.Vad är det då som gjort ER så speciellt? Trovärdigheten, för det första. Även om översättningen blivit sämre med åren har mina läkarvänner påpekat att de inte hittat några medicinska fadäser. Rollfigurerna som aldrig varit perfekta utan mänskliga är ett annat skäl. Serien har tagit upp viktiga ämnen i både stort och smått, som bristerna i den amerikanska sjukförsäkringen, Irakkriget eller den humanitära katastrofen i Kongo Kinshasa och senare Sudan (det var några av de allra starkaste avsnitten). Trots ibland väl tydliga ”nu ska ni känna så här”-inslag har det funnits mycket hjärta, engagemang och humor. Till och med hårdrock, som när de fick ta emot klämskadade åskådare från en Metallicakonsert. Bland det roligaste var när en vägg rasade på ett science fiction-konvent och akuten fick ta emot klingoner och romulaner.
I en dramatisk vardagsmiljö på County General Hospital i Chicago hittade producenterna bredd – alla i samhället måste någon gång söka vård – och skapade spännande dramaturgiska och tekniska lösningar.
Men som med så många serier som sänts i ett stort antal säsonger, femton har det blivit, har kvalitén varierat. Till och med sjunkit rejält. Många av rollfigurerna har försvunnit (utan att räkna efter, så måste det vara en ovanligt stor andel som har dött: Mark Greene, Lucy Knight, Romano, Pratt, Gallant…) och de som är kvar nu är inte långt när lika intressanta som originalläkarna och -sköterskorna. Framför allt har jag saknat syster Carol Hathaway (Julianna Margulies).
Så det känns faktiskt helt okej att det tar slut. Sista säsongen har dessutom varit en enda lång förberedelse för det. Nostalgiska tillbakablickar, hopknutna trådar (och relationer), tid att ta avsked.
Så ska jag titta på TV3 ikväll klockan 21.00? Nej, för jag har inte sett det näst sista avsnittet ännu. Men videon står på inspelning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)