Idag börjar programmet Hela Sverige bakar i TV4. I somras intervjuade jag en av de deltagare som inte nådde hela vägen fram till tv-sändningen, Jenny Hirschfeld. Med tanke på hur fina hennes bakverk är - se själva på Little Cake - så borde det vara hög nivå på de tävlande.
Tårtbak som gav mersmak
- Det roligaste är att få göra någon glad. Och jag tycker att det är roligare att äta något som är snyggt. Man äter ju med ögat också.
Jenny Hirschfeld är en av de sextio bästa i Sverige på att baka. I alla fall enligt TV4.
- Jag känner att jag inte får vara kreativ. Det är därför som jag snurrat in mer och mer mot bakningen, den låter mig försvinna in i min egen lilla värld. Till familjens stora glädje, säger Jenny Hirschfeld.
Det bara två år sedan hon började baka på allvar. I början gjorde hon cupcakes som en vilde, men nu har hon fastnat för tårtor.
- Just det där att få forma, tänka och designa. Och jag ser ju vad som har hänt bara på några månader. Det går fort att lära sig. Som för vem som helst som har en hobby.
Egenföretagare har Jenny varit sedan 2003, men nu byter hon riktning för att få utlopp för kreativiteten. Namnet Little Cake and Kitchen har precis registrerats.
- Att lämna en trygghet, en fast inkomst och ett jobb som jag faktiskt kan gör man ju inte i en handvändning. Men jag har gjort det förut.
Little Cake är också Jennys bakblogg, där det bland annat finns bilder på tårtan hon gjorde när två av medlemmarna i hårdrocksbandet Entombed fyllde år, med alla deras intressen som dekorationer: nitbälten, cigaretter, ölburksringar, spelmarker.
- De var i sockerpasta, alltså formbart socker. De är inte så goda, nu har jag börjat göra mer i marsipan, som bårder och sådant.
Sedan tidiga tonåren har Jenny lyssnat på hårdrock och hon håller fortfarande fast vid umgängeskretsen hon fick då. Sin första tatuering gjorde hon när hon var sjutton, och hon gillar femtiotalsmode och tantiga kakor som mördegssmåkakor och mazariner. Och varför skulle det ligga någon motsägelse i det?
Tidigare i år sökte hon till programmet Hela Sverige bakar som sänds i TV4 i höst. På slutcastingen i Stockholm hamnade hon i en grupp på åtta som alla skulle baka samma sak.
- Man fick smaksätta med det som fanns. Med tanke på att jag är hemmabakare är jag i och för sig väldigt organisatorisk och metodisk, men att baka under press … Du har en timme på dig från att de säger go.
Allas produkter såg väldigt olika ut.
- Det är kul när man får ett recept att följa och det blir åtta olika resultat. Jag gick in för att vara originell. Smakmässigt var det en hit, utseendemässigt inte … hihi.
På uttagningen fick hon träffa en av sina idoler, jurymedlemmen Birgitta Rasmussen, som skrivit klassikern Sju sorters kakor. Men produktionsteamets frågor handlade inte lika mycket om bakning.
- Jag svarade ärligt och gav dem inte det de ville … ”Gråter du lätt?” Vad har det med sockerkaka att göra?!
Av 60 personer gick tolv vidare till själva tävlingen. Jenny blev inte en av dem.
- Jag var sur 45 minuter, sedan släppte det. Det var jätteroligt, och jag är glad för erfarenheten och att jag tog mig så långt. Det ska bli spännande att se vilka det var som slog ut mig. Jag ska så klart titta, men sambon säger att jag borde låta bli för att jag kommer att bli förbannad.
Och en nystart får hon ju i vilket fall.
- Jag fyller 38 nu, jag känner att om jag ska göra en totalvändning i livet … det är aldrig för sent, men det är en bra tid nu. Jag har ett fungerande hemmaliv och en sambo och en son som stöttar mig fullt ut.
Matlagningsintresset finns i familjen - Jenny har fått det från farmor och gammelfarmor, hennes tvillingsyster är utbildad kock och sonen har just gått klart första året på restauranglinjen.
- Jag var tidig med att få ta hand om någon annan, se till någon annans behov. Han har nog hjälpt mig att bli tryggare i mig själv, det gick snabbare.
Samtidigt extrajobbar hon, dels på ett parfymeri, dels på konserter på Scandinavium och Ullevi. Bland annat tillgodoser hon artisternas behov i logerna.
- En artist i höstas hade väldigt specifika instruktioner om växter. Det skulle vara gigantiska palmer, Mer än två meter höga och breda. Det var viktigt med snittblommor också, och storleken på vaserna. Ibland undrar man om de skriver saker för att de inte har något bättre för sig?
Men hon har full förståelse för kraven.
- Det handlar om att det ska vara en fristad för artisten. Logen är det enda som ser likadant ut varje dag, och det kan betyda väldigt mycket om man är borta länge.
Ibland hinner hon ändå koppla av. Då blir det gärna restaurangbesök eller film. Eller en powerwalk i Slottsskogen. Inte, som man kan tro, hembakade mysstunder.
- Nej, jag provsmakar. Om jag ätit allt det jag gör hade jag vägt 400 kilo! Sonen tränar fem dagar i veckan så han håller sig i form, men sambon och jag får passa oss lite …
Jenny Hirschfeld
Ålder: 38.
Yrke: Egenföretagare sedan 2003; ett callcenter där hon också är telefonist. Extrajobb som säljare på parfymeri och som catering- och logeansvarig på stora konserter.
Familj: Tonårsson, sambo och hund.
Bor: Masthugget.
Intressen: Bakning, eldblåsning, att resa - favoritstället är USA.
Publicerad i Göteborgs-Posten 120802.
Visar inlägg med etikett intervju. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett intervju. Visa alla inlägg
torsdag 20 september 2012
fredag 12 augusti 2011
Äntligen på väg
Drömmarna är uppfyllda
Foto: Bella Stenberg
Han läser recensioner, men bara om de är bra. Om han vore enbart hatad skulle han förmodligen sluta göra musik.
– Jag har aldrig sett musiken som något jag ska åldras med, men det verkar som om jag kommer att göra det, säger Håkan Hellström.
Han må vara Håkan med nästan hela svenska folket, men när han ringer upp för att bestämma träff presenterar han sig som Håkan Hellström. Och när det är dags för fotografering vill han, trots att vi är vid turistattraktionen Feskekôrka, gärna gå lite åt sidan så att folk inte ska titta.
– Jag gillar enkel mat, säger han när vi studerar Belugakaviaren i disken där han precis beställt en räksallad i plastlåda.
Hans sommar är en blandning av ledighet med familjen och en rejäl turné, och han erkänner snabbt att han inte har koll på vilket datum han ska spela i Uppsala. Däremot har han gott om minnen från stan.
– Min första referens är att min första tjej flyttade dit, till ett kollektiv. Det var början på slutet… Det finns alltid någon kille med gitarr.
Som det ser ut nu innehåller 2011 hela 51 spelningar.
– Det är nog lite mer än vad det brukar vara… Det är också ett tecken på att skivan tagits emot bättre, att den har sålt bättre. Men jämför med ett dansband – de gör 200 gig på ett år… Jag försöker motsvara sommarens efterfrågan så gott jag kan, sedan ska jag ta det lugnt, inte tjata ut mig själv.
Han fortsätter:– Det vore förmätet att säga att turnélivet är slitsamt, jag vill kalla det lustfullt. Det är klart att jag är rätt trött när jag kommer hem – men det är ju alla människor… Man blir trött av livet!
Sommaren har också innehållit Håkan Hellströms största konsert i eget namn: nästan 20 000 personer på Slottsskogsvallen i Göteborg.
– Jag var lite kallsvettig innan, jag har alltid motsatt mig uppgraderingar… Folk pratar om Ullevi, men jag vill tillbaka till Jazzhuset. Jag är inte den som ska avgöra sådant, men jag har ingen dröm att spela på stora ställen. Det är bara en praktisk sak.
Med så stora framgångar som Håkan Hellströms är det svårt att låta bli att fråga vad han har för framtida drömmar.
– Nä, ingenting. Jag har redan uppfyllt alla drömmar för min del. Nu handlar det om att det ska gå så bra för mina barn som möjligt.
Det låter nästan sorgligt, men han förklarar:
– Mina drömmar är avbockade och passerade med råge. Jag har fått göra det som drömt om sedan jag var tonåring och jag gör det fortfarande. Jag har inga personliga mål kvar. Jag ville resa till New York, det bockade jag av 2009. Och nu har jag köpt en sommarstuga.
Stugan har en av kvällstidningarna samma dag kallat ”miljonhus i skärgården”. Håkan Hellström suckar när han får veta det.
– Det är sådant som följer med när det går bra för en. Det är en Raskensstuga! Så litet och puttinuttigt. Många skulle säkert kalla den rivningsfärdig men för mig är det paradiset.
En annan konsekvens av framgången är att äldsta sonen istället för pappa kallar honom ”Håkan Hellström”.
– Det är lite obehagligt. ”Jag är pappa”, säger jag då.
Dagens sommarväder är Göteborgstypiskt; så ojämnt att Håkan Hellström hinner sätta på en ny Tigerjacka ovanför den blå kavajen – och ta av båda jackorna och sitta i enbart det gröna linnet.
När jag frågar om han är en Göteborgsskildrare nekar han först, men ändrar sig snabbt.
– Varför inte? Det låter väldigt storslaget. Jag tycker ofta illa om folk som ger sig själva sådana epitet. Men alla historier utspelar sig här. Det är platserna som gör det. Det är så jag gör låtar, så jag alltid gjort. Jag är inte säker på vad de handlar om, det är mest kärlek egentligen. Göteborg är scenen för alla historier och verser
En stund innan vi träffas har han bläddrat i en dagbok som han hittat i förrådet, från när han var 17-18 år.
– Jag tänkte att man brann så jävla mycket, en sån eld. Har man kvar det? På ett sätt inte... men på ett annat sätt ja. Nej, jag är inte den orolige som blir kär i folk i korridorer, okontrollerbar. Nu handlar det mer om omsorg, man bryr sig om andra mer än sig själv. I dagboken är det bara jag själv. Jag tror inte att jag skulle skriva kunna en hel sida om mig nu… Nu handlar det om barnen och musiken, och givetvis min älskade. Man skiter i sig själv – det har gått så bra.
Så du är ekonomiskt bortskämd men inte filosofiskt missnöjd?
– Jag har inte fått några svar, men ekonomiskt…
Håkan glider in på att textraden från Dom där jag kommer från anspelar på Union Carbide Productions andra platta Financially dissatisfied philosophically trying (som i sin tur kommer från ett Mick Jagger-citat).
– Jag har vänt på titeln. Det är många passningar i den låten, om ens föregångare i stan. Freddie Wadling, Totta Näslund. Sådant som tar ner en på jorden.
Han läser konsertrecensioner – men bara om de är bra. Han skrattar lite.
– En bra recension alstrar bra energi, ökar självförtroende till nästa kväll. Jag tror på det där om att uppmuntran får folk att göra saker bättre. Så gör jag när vi repar.
Allt beröm har fått honom att förstå att hans musik nått ut, används och lyssnas på, men i nästa andetag erkänner han att han också glömmer beröm oerhört fort.
– På scenen, då är det jag och musiken. Där är det svårt att komma emellan som recensent. Men innan, när beatet börjar, när det är wow, så mycket folk, man vill att det ska bli bra, och man vet att folk letar efter misstag. Jag är noga när vi repar, slumpar inte bort något, slarvar inte med bandet.
Som övervägande hyllad artist håller han inte med dem som säger sig hellre bli sågade än får ljumma omdömen.
– Jag föredrar att bli älskad eller mellanläget. Jag förstår inte de där med att bli hatad, det finns inget positivt med det. Det är nog en försvarsmekanism. Om jag bara var hatad skulle jag inte släppa skivor. Man gör det för någon.
Just nu väntar många på nyheter om nästa platta. Men det finns inga.
– Att skriva musik är en ständig process, men jag är inte så aktiv nu. Jag har ingen stress, ingen tidsplan, ingen idé om hur det ska låta. Jag har inga låtar, bara några melodier.
Håkan Hellström beger sig mot hemmet i Haga, ett par stenkast bort. Fem minuter senare ösregnar det.
Håkan Hellström
Född: 2 april 1974.
Familj: flickvännen Natalie, sönerna Sigge och Julius.
Bor: i Haga, Göteborg.
Lyssnar på: ”Det finns ingen linje… det är Evert Taube, brasilianska grejor – min tjej är halvbrasse.”
Tittar på: Lost, sista säsongen.
Läser: John Ajvide Lindqvists senaste novellsamling.
Diskografi: Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000), Det är så jag säger det (2002), Ett kolikbarns bekännelser (2005), Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (2005), För sent för Edelweiss (2008), 2 steg från paradise (2010).
Aktuell: spelar på Fyrishov i Uppsala 12 augusti.
Publicerad i UNT 110812.
Foto: Bella Stenberg
Han läser recensioner, men bara om de är bra. Om han vore enbart hatad skulle han förmodligen sluta göra musik.
– Jag har aldrig sett musiken som något jag ska åldras med, men det verkar som om jag kommer att göra det, säger Håkan Hellström.
Han må vara Håkan med nästan hela svenska folket, men när han ringer upp för att bestämma träff presenterar han sig som Håkan Hellström. Och när det är dags för fotografering vill han, trots att vi är vid turistattraktionen Feskekôrka, gärna gå lite åt sidan så att folk inte ska titta.
– Jag gillar enkel mat, säger han när vi studerar Belugakaviaren i disken där han precis beställt en räksallad i plastlåda.
Hans sommar är en blandning av ledighet med familjen och en rejäl turné, och han erkänner snabbt att han inte har koll på vilket datum han ska spela i Uppsala. Däremot har han gott om minnen från stan.
– Min första referens är att min första tjej flyttade dit, till ett kollektiv. Det var början på slutet… Det finns alltid någon kille med gitarr.
Som det ser ut nu innehåller 2011 hela 51 spelningar.
– Det är nog lite mer än vad det brukar vara… Det är också ett tecken på att skivan tagits emot bättre, att den har sålt bättre. Men jämför med ett dansband – de gör 200 gig på ett år… Jag försöker motsvara sommarens efterfrågan så gott jag kan, sedan ska jag ta det lugnt, inte tjata ut mig själv.
Han fortsätter:– Det vore förmätet att säga att turnélivet är slitsamt, jag vill kalla det lustfullt. Det är klart att jag är rätt trött när jag kommer hem – men det är ju alla människor… Man blir trött av livet!
Sommaren har också innehållit Håkan Hellströms största konsert i eget namn: nästan 20 000 personer på Slottsskogsvallen i Göteborg.
– Jag var lite kallsvettig innan, jag har alltid motsatt mig uppgraderingar… Folk pratar om Ullevi, men jag vill tillbaka till Jazzhuset. Jag är inte den som ska avgöra sådant, men jag har ingen dröm att spela på stora ställen. Det är bara en praktisk sak.
Med så stora framgångar som Håkan Hellströms är det svårt att låta bli att fråga vad han har för framtida drömmar.
– Nä, ingenting. Jag har redan uppfyllt alla drömmar för min del. Nu handlar det om att det ska gå så bra för mina barn som möjligt.
Det låter nästan sorgligt, men han förklarar:
– Mina drömmar är avbockade och passerade med råge. Jag har fått göra det som drömt om sedan jag var tonåring och jag gör det fortfarande. Jag har inga personliga mål kvar. Jag ville resa till New York, det bockade jag av 2009. Och nu har jag köpt en sommarstuga.
Stugan har en av kvällstidningarna samma dag kallat ”miljonhus i skärgården”. Håkan Hellström suckar när han får veta det.
– Det är sådant som följer med när det går bra för en. Det är en Raskensstuga! Så litet och puttinuttigt. Många skulle säkert kalla den rivningsfärdig men för mig är det paradiset.
En annan konsekvens av framgången är att äldsta sonen istället för pappa kallar honom ”Håkan Hellström”.
– Det är lite obehagligt. ”Jag är pappa”, säger jag då.
Dagens sommarväder är Göteborgstypiskt; så ojämnt att Håkan Hellström hinner sätta på en ny Tigerjacka ovanför den blå kavajen – och ta av båda jackorna och sitta i enbart det gröna linnet.
När jag frågar om han är en Göteborgsskildrare nekar han först, men ändrar sig snabbt.
– Varför inte? Det låter väldigt storslaget. Jag tycker ofta illa om folk som ger sig själva sådana epitet. Men alla historier utspelar sig här. Det är platserna som gör det. Det är så jag gör låtar, så jag alltid gjort. Jag är inte säker på vad de handlar om, det är mest kärlek egentligen. Göteborg är scenen för alla historier och verser
En stund innan vi träffas har han bläddrat i en dagbok som han hittat i förrådet, från när han var 17-18 år.
– Jag tänkte att man brann så jävla mycket, en sån eld. Har man kvar det? På ett sätt inte... men på ett annat sätt ja. Nej, jag är inte den orolige som blir kär i folk i korridorer, okontrollerbar. Nu handlar det mer om omsorg, man bryr sig om andra mer än sig själv. I dagboken är det bara jag själv. Jag tror inte att jag skulle skriva kunna en hel sida om mig nu… Nu handlar det om barnen och musiken, och givetvis min älskade. Man skiter i sig själv – det har gått så bra.
Så du är ekonomiskt bortskämd men inte filosofiskt missnöjd?
– Jag har inte fått några svar, men ekonomiskt…
Håkan glider in på att textraden från Dom där jag kommer från anspelar på Union Carbide Productions andra platta Financially dissatisfied philosophically trying (som i sin tur kommer från ett Mick Jagger-citat).
– Jag har vänt på titeln. Det är många passningar i den låten, om ens föregångare i stan. Freddie Wadling, Totta Näslund. Sådant som tar ner en på jorden.
Han läser konsertrecensioner – men bara om de är bra. Han skrattar lite.
– En bra recension alstrar bra energi, ökar självförtroende till nästa kväll. Jag tror på det där om att uppmuntran får folk att göra saker bättre. Så gör jag när vi repar.
Allt beröm har fått honom att förstå att hans musik nått ut, används och lyssnas på, men i nästa andetag erkänner han att han också glömmer beröm oerhört fort.
– På scenen, då är det jag och musiken. Där är det svårt att komma emellan som recensent. Men innan, när beatet börjar, när det är wow, så mycket folk, man vill att det ska bli bra, och man vet att folk letar efter misstag. Jag är noga när vi repar, slumpar inte bort något, slarvar inte med bandet.
Som övervägande hyllad artist håller han inte med dem som säger sig hellre bli sågade än får ljumma omdömen.
– Jag föredrar att bli älskad eller mellanläget. Jag förstår inte de där med att bli hatad, det finns inget positivt med det. Det är nog en försvarsmekanism. Om jag bara var hatad skulle jag inte släppa skivor. Man gör det för någon.
Just nu väntar många på nyheter om nästa platta. Men det finns inga.
– Att skriva musik är en ständig process, men jag är inte så aktiv nu. Jag har ingen stress, ingen tidsplan, ingen idé om hur det ska låta. Jag har inga låtar, bara några melodier.
Håkan Hellström beger sig mot hemmet i Haga, ett par stenkast bort. Fem minuter senare ösregnar det.
Håkan Hellström
Född: 2 april 1974.
Familj: flickvännen Natalie, sönerna Sigge och Julius.
Bor: i Haga, Göteborg.
Lyssnar på: ”Det finns ingen linje… det är Evert Taube, brasilianska grejor – min tjej är halvbrasse.”
Tittar på: Lost, sista säsongen.
Läser: John Ajvide Lindqvists senaste novellsamling.
Diskografi: Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000), Det är så jag säger det (2002), Ett kolikbarns bekännelser (2005), Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (2005), För sent för Edelweiss (2008), 2 steg från paradise (2010).
Aktuell: spelar på Fyrishov i Uppsala 12 augusti.
Publicerad i UNT 110812.
torsdag 21 oktober 2010
A Scot's Tune
Konserten i lördags i Göteborg ställdes in, men ikväll spelar Biffy Clyro på Debaser Medis i Stockholm.
Senast jag såg skottarna var på Wembley i London i september, som förband till Muse.
För två år sedan intervjuade jag dem när de besökte Hultsfredsfestivalen.
Biffy Clyro vill inte bli nästa U2
- Alla band behöver inte bli nästa U2, säger Simon Neil, sångare i Biffy Clyro. Den skotska trion är nöjda med att fortfarande arbeta sig uppåt.
Förra året släpptes Biffy Clyros fjärde album Puzzle . I Sverige är de inte så kända, men i Storbritannien hamnade skivan på listans andraplats och gav den skotska trion ett kommersiellt genombrott. Det hårda popalbumet med arenarocksound landade dem flera stora förbandsspelningar, till bland andra Muse , The Who , Rolling Stones och Linkin Park .
- Vi har inte spelat så mycket live i Sverige, och har inte kunnat bygga upp vårt rykte. Vi har ett ganska löjligt bandnamn som kan avskräcka, men när folk ser oss förstår de vad vi handlar om, förklarar sångaren och gitarristen Simon Neil.
Han sitter nedklämd i en liten soffan tillsammans med tvillingbröderna James Johnston , bas, och Ben Johnston , trummor. Det är nästan bara de glada ögonen som syns bland allt Simons mörka hår och skägg.
När jag erkänner att jag är en av dem som avskräckts av deras namn skrattar de. Och de skrattar ännu mer när jag säger att jag hört att det lär betyda utedass på skotsk slang.
- Hur visste du det? Ja, det stämmer. Men det är inget vi gillar att prata högt om... Det kan kännas lite löjligt nu när vi är vuxna.
Trion började spela ihop 1995, när de var femton år, och har blivit vuxna tillsammans.
- Jag vet inte om vi har förändrats så mycket. När vi var unga var det mycket party, varje natt - och det kändes okej dagen efter. Nu känner vi att showen är det viktigaste, och vi är mer medvetna om när det passar sig att ha kul. Vi vill inte göra folk besvikna, säger Simon.
Tvillingarna nickar instämmande.
Repar på bondgård
Trion verkar alltjämt jordnära, och till skillnad från många andra artister fortfarande genuint intresserade av att prata med pressen. Simon bor kvar i småstaden Ayr och saknar favoritskivaffären som lagt ner. Repar gör de på en bondgård långt från stan.
- Om vi kommit från en stor stad hade vi varit ute mer och inte bara inte repat när vi startade. Och vi spelade inte för att det var coolt, vi hade inte ens en tanke på det...
Vill se världen
Med tanke på att bandet funnits så länge borde de kanske vara mer kända. Men de är nöjda som det är.
- Jag hoppas att vi blir bättre för varje album. Vi har haft tur, vi hann göra fyra skivor först, innan vi slog igenom stort. Vi har kunnat utvecklas. Vissa band är i full blomning redan från starten, som Arctic Monkeys . Vi började för att det var en kul grej, hade inga storslagna ambitioner, ville inte bli störst i världen, berättar Simon.
Det är fortfarande inte målet. Däremot uppskattar de få se världen och nya platser, som Stockholm och Tokyo, och vill att musiken ska vara det de håller på med resten av livet.
- Men det måste inte vara målet att bli nästa U2 , som vissa band förväntar sig, konstaterar Simon.
Biffy Clyro kanske inte vill bli U2, men de har faktiskt haft dem som förband. Bono och The Edge dök överraskande upp på en välgörenhetsspelning i en liten kyrka i London i november förra året.
Album på gång
- Det var surrealistiskt. Vi skulle göra ett akustiskt gig, jag såg The Edges gitarrer och trodde knappt på det, säger James.
- Bono var förtjusande, och väldigt ursäktande för att de kapade vår konsert, minns Simon.
De senaste månaderna har trion skrivit nya låtar (en av dem spelades live för andra gången någonsin på Hultsfredsfestivalen) så nästa album är på gång.
- Vi lyssnar knappt på Puzzle. Det finns ingen poäng i att tänka på det gamla. Vi vill se bandet utvecklas, säger Simon.
Medlemmar: Simon Neil, sång och gitarr, James Johnston, bas och Ben Johnston, trummor.
Bildades: 1995 i Ayr i Skottland.
Album: Blackened sky 2002, The vertigo of bliss 2003, Infinity land 2004, Puzzle 2007.
Aktuella: Släpper samlingen Singles 2001-2005 den 7 juli. I augusti kommer nya singeln Mountains.
Biffy Clyros skotska favoritartister
Simon: Aerogramme – de är fantastiska, de har funnits jämsides med oss men tyvärr lagt av.
James: Malcolm Middleton från Arab Strap – han gör förkrossande sorgsen musik.
Ben: Mogwai – de är lysande, de är det tyngsta jag har sett live.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar 2008106.)
Senast jag såg skottarna var på Wembley i London i september, som förband till Muse.
För två år sedan intervjuade jag dem när de besökte Hultsfredsfestivalen.
Biffy Clyro vill inte bli nästa U2
- Alla band behöver inte bli nästa U2, säger Simon Neil, sångare i Biffy Clyro. Den skotska trion är nöjda med att fortfarande arbeta sig uppåt.
Förra året släpptes Biffy Clyros fjärde album Puzzle . I Sverige är de inte så kända, men i Storbritannien hamnade skivan på listans andraplats och gav den skotska trion ett kommersiellt genombrott. Det hårda popalbumet med arenarocksound landade dem flera stora förbandsspelningar, till bland andra Muse , The Who , Rolling Stones och Linkin Park .
- Vi har inte spelat så mycket live i Sverige, och har inte kunnat bygga upp vårt rykte. Vi har ett ganska löjligt bandnamn som kan avskräcka, men när folk ser oss förstår de vad vi handlar om, förklarar sångaren och gitarristen Simon Neil.
Han sitter nedklämd i en liten soffan tillsammans med tvillingbröderna James Johnston , bas, och Ben Johnston , trummor. Det är nästan bara de glada ögonen som syns bland allt Simons mörka hår och skägg.
När jag erkänner att jag är en av dem som avskräckts av deras namn skrattar de. Och de skrattar ännu mer när jag säger att jag hört att det lär betyda utedass på skotsk slang.
- Hur visste du det? Ja, det stämmer. Men det är inget vi gillar att prata högt om... Det kan kännas lite löjligt nu när vi är vuxna.
Trion började spela ihop 1995, när de var femton år, och har blivit vuxna tillsammans.
- Jag vet inte om vi har förändrats så mycket. När vi var unga var det mycket party, varje natt - och det kändes okej dagen efter. Nu känner vi att showen är det viktigaste, och vi är mer medvetna om när det passar sig att ha kul. Vi vill inte göra folk besvikna, säger Simon.
Tvillingarna nickar instämmande.
Repar på bondgård
Trion verkar alltjämt jordnära, och till skillnad från många andra artister fortfarande genuint intresserade av att prata med pressen. Simon bor kvar i småstaden Ayr och saknar favoritskivaffären som lagt ner. Repar gör de på en bondgård långt från stan.
- Om vi kommit från en stor stad hade vi varit ute mer och inte bara inte repat när vi startade. Och vi spelade inte för att det var coolt, vi hade inte ens en tanke på det...
Vill se världen
Med tanke på att bandet funnits så länge borde de kanske vara mer kända. Men de är nöjda som det är.
- Jag hoppas att vi blir bättre för varje album. Vi har haft tur, vi hann göra fyra skivor först, innan vi slog igenom stort. Vi har kunnat utvecklas. Vissa band är i full blomning redan från starten, som Arctic Monkeys . Vi började för att det var en kul grej, hade inga storslagna ambitioner, ville inte bli störst i världen, berättar Simon.
Det är fortfarande inte målet. Däremot uppskattar de få se världen och nya platser, som Stockholm och Tokyo, och vill att musiken ska vara det de håller på med resten av livet.
- Men det måste inte vara målet att bli nästa U2 , som vissa band förväntar sig, konstaterar Simon.
Biffy Clyro kanske inte vill bli U2, men de har faktiskt haft dem som förband. Bono och The Edge dök överraskande upp på en välgörenhetsspelning i en liten kyrka i London i november förra året.
Album på gång
- Det var surrealistiskt. Vi skulle göra ett akustiskt gig, jag såg The Edges gitarrer och trodde knappt på det, säger James.
- Bono var förtjusande, och väldigt ursäktande för att de kapade vår konsert, minns Simon.
De senaste månaderna har trion skrivit nya låtar (en av dem spelades live för andra gången någonsin på Hultsfredsfestivalen) så nästa album är på gång.
- Vi lyssnar knappt på Puzzle. Det finns ingen poäng i att tänka på det gamla. Vi vill se bandet utvecklas, säger Simon.
Medlemmar: Simon Neil, sång och gitarr, James Johnston, bas och Ben Johnston, trummor.
Bildades: 1995 i Ayr i Skottland.
Album: Blackened sky 2002, The vertigo of bliss 2003, Infinity land 2004, Puzzle 2007.
Aktuella: Släpper samlingen Singles 2001-2005 den 7 juli. I augusti kommer nya singeln Mountains.
Biffy Clyros skotska favoritartister
Simon: Aerogramme – de är fantastiska, de har funnits jämsides med oss men tyvärr lagt av.
James: Malcolm Middleton från Arab Strap – han gör förkrossande sorgsen musik.
Ben: Mogwai – de är lysande, de är det tyngsta jag har sett live.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar 2008106.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)