Sister, Sister

"Melodi nummer tre, text och musik Klara och Johanna Söderberg: Hard believer". Det senaste året har First Aid Kit varit allas älsklingar, från kritiker till skivköpare, från Svensktoppslyssnare till hipsters. Den här kvällen är det Klara som skämtar om att Göteborgspubliken missar Melodifestivalen, och med helt rätt tonfall presenterar låten. Det skulle vara intressant att se hur det hade gått.

Systrarna spelade i stan två gånger förra året (och värmer upp för Patti Smith i sommar), ändå är det fullsatt. De har nu förstärkning av en smålänning på trummor och en engelsman på mandolin och pedal steel. Alldeles lagom, även om det särskilt i inledande In the morning och Blue känns som om musiken inkräktar på sången. Ghost town, som spelas helt o-elektriskt, är riktigt fin och bitterljuv.

Bland det bästa med First Aid Kit är de får allt att verka så enkelt. Humorn och ödmjukheten. Låtarna är vackra, men aldrig väna. Man kan tycka att de kanske inte är så unika, rent musikaliskt och melodiskt. Men när allt stämmer, från röster till utstrålning, spelar just det liten roll. Vad gäller stämsången konkurrerar systrarna med det amerikanska toppskiktet.

Det årsgamla albumet The lion’s roar är nästan sönderspelat och sönderälskat så det är uppfriskande med stadigt countrylunkande Marianne's son och de två helt nya, Heaven knows och en odöpt. Däremot hade jag hellre hört andra covers än på Simon & Garfunkel och Bob Dylan. Som tajta syskon och med litet band borde det finnas utrymme för spontanitet (att de tappar bort sig och börjar om med Wolf räknas inte).

De är så unga och redan så mytomspunna. Det har har nästan blivit ett mantra hur duon fått Patti Smith att fälla tårar och så vidare. Nu senast var det Kim Gordon – från Sonic Youth – som twittrade om systrarnas mamma när de vann Nordic music prize och låten Emmylou som spelades hippa tv-serien Nashville.

Det finns liksom ingen ände på lovorden. Det känns helt rättvist. Och självklart att det blir slutsålt igen.

Konsert

Countryfolkpop

First Aid Kit

Konserthuset, Stora salen,130216

Publik: Utsålt.

Bäst: The lion's roar där Johannas rörelser och vilda headbangande dessutom förkroppsligar låtens mörker och intensitet.

Sämst: Det blir stelt med sittande publik.

Betyg:****

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130217.

Red

Redan 2008 när 18-åriga Taylor Swift framförde sin Love story på Country Music Awards var det uppenbart att något stort var på gång. Hon är en begåvad låtskrivare och – om än ibland väldigt amerikanskt helylle – textförfattare. Här särskilt med färganvändningen i Red och den lågmälda nystarten i Begin again.
Swifts fjärde album handlar om den drabbande unga kärleken, den som inte slutade lyckligt. Hon är en ung kvinna som upptäcker och utforskar. Och säger nej, som i attitydstinna We are never ever getting back together (som hon skrivit med Max Martin). Musikaliskt är det gediget men lättsmält. Pop med tydliga countryrötter. Men tyvärr aldrig lika mycket country som på de bitterljuva låtarna hon gjorde till Hungerspelen-soundtracket.

Taylor Swift
Red
Universal
Genre: Country/pop
Betyg: ****

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121024.

Burning Memories

Kitty Wells 30 augusti 1919 - 16 juli 2012.
Jon Lord 9 juni 1941 - 16 juli 2012.

The Big Black & The Blue

Sommar: Klara och Johanna Söderberg

I början av året hyllades plötsligt First Aid Kit överallt. Då är det lätt att bli skeptisk. Men Klara och Johanna Söderbergs musik är värd alla lovord.

Man glömmer snabbt vem som är vem, men systrarna har ett naturligt talflöde. Framför allt pratar de om musik. Att lyssna, att spela, att nå ut till andra – och de lyckas förmedla den glädje och passion de själva hittat. Hela vägen från en kassettinspelning från 2000 då de lekte radio och popstjärnor, till USA-turnéer och hatkärleken till landet och det märkliga i att få träffa sina idoler – Bright Eyes, Fleet Foxes, Patti Smith – och kanske även få spela med dem.

2000 var också året de såg filmen O brother, where art thou, hörde bluegrass och sjöng i stämmor för första gången. Programmet innehåller en hel del sympatisk musikhistoria, där det personliga förenas med bildning.

Ännu viktigare var kanske när mamman förklarade för sexåriga Johanna och åttaåriga Klara vad feminism är. Att de kan se ut hur som helst och göra vad de vill – något de däremot inte alltid upplevt i mötet med media.

Sista meningen: Wherever I have gone the blues are all the same (duon framför Blues run the game). 

Musik: Inspirationsmusik, mest country och folk. Patti Smith, Gram Parsons & Emmylou Harris, The Carter Family, Buffy Sainte-Marie, Fleet Foxes, Loretta Lynn.

Nästa sommarvärd: Daniel Sjölin.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120709.

Lyssna på Sommar här och på First Aid Kit här.

Honky Tonk Man

Country med startsträcka

Halvsunkiga barer, whiskey och ensamma män. Honky tonk och hillbilly deluxe. Kvinnorna saknas – eller är saknade.

Det är Dwight Yoakams värld. Cowboyhatten är nerdragen så långt att ögonen skuggas, boots, jeans och
jeansjacka obligatorisk klädsel. En knyck på benet eller en stel, långsam Elvisdans är enda ansatsen till showande.

Men rösten räcker. Dwight har en av countryns bästa; sonor,  böjlig, gråtmild men med äkta känslor. Det är lätt att tro på vad han sjunger. Men med över 25 miljoner sålda skivor är han förmodligen inte så olycklig som han ofta låter. Det grötiga mellansnacket – med en karriär även som skådis bor han i Hollywood, men är född i Kentucky – innehåller många småskratt.

I Sverige är vi inte bortskämda med högklassiga countrybesök, och Dwight kompenserar genom att spela hela 135 minuter. Men startsträckan är lång, ljudet inte perfekt, han är aningen hes och lite trött (kanske efter festivalen på High Chaparral kvällen innan), och att publiken är en av de stelaste i mannaminne gör att partyt
aldrig kommer loss ordentligt.

Konserten är tät på covers, och Dwight är en utmärkt omtolkare. Han gör alla låtar till sina egna. Merle Haggards Today I started loving you again bakas in i It won’t hurt, förmodligen kvällens enda lyckliga äktenskap. Sorgens och ensamhetens lovsånger kontrasterar mot den röjiga honkytonken. Av de egna styckena är det många som fattas, men Blame the vain, A thousand miles from nowhere, I’ll be gone och
Fast as you sticker ut.

Som kompositör har 55-åringen delvis omdefinierat modern country, och med sin ko-punk rörde han om ordentligt i grytan på 80-talet. Versionen av Johnny Cashs och June Carter Cashs Ring of fire är rebellisk, släpig och het. I samma anda går Joe Maphis ofta inspelade Dim lights, thick smoke (and loud, loud
music) där Dwight återknyter till Bakersfield.

Tolkningen finns med på skivan som kommer i höst – och det är på tiden, det är sju år sedan sist. Då blir det
upp till bevis om Dwight fortfarande är en artist som skapar tomorrow’s sounds today eller om han lever på sin röst, coolhet och stabila rykte. Något även en ojämn konsert visar att han kan göra resten av
karriären.

country
DWIGHT YOAKAM
Plats: Cirkus, Stockholm, 120617
Publik: 1450
Bäst: It won’t hurt. Och rösten.
Sämst: Den långa startsträckan. Och den gräsliga amerikanska förbandstjejen.

Publicerad i Borås Tidning 120619.

Safe And Sound

Började läsa om Hungerspelen i söndags kväll. Skulle bara titta lite och friska upp minnet inför artikelskrivande, men plötsligt hade jag läst halva boken. Nu känns det som om jag måste läsa hela serien igen...

Men först: filmpremiären. Och inte minst, musiken. Musikvalet verkar genomtänkt, både gällande score och de sparsmakade och countryinfluerade låtarna på Songs From District 12 And Beyond (som släpptes igår). Bara en sådan sak som att Neko Case är med. Katniss är ju allt annat än Safe And Sound, men Taylor Swift visar upp en ny och mer melankolisk sida.

My Number One - 2011

Nu är det den tiden på året... då man ska lista de bästa sakerna inom olika kategorier. För min del har det mest handlat om skivor. För Sweden Rock Magazine har jag listat de tio bästa plattorna med "Sweden Rock-musik", och för Borås Tidning de fem bästa albumen inom alla kategorier och gjort en Spotifylista med bra låtar och allt som inte fick plats bland de fem (och som finns på Spotify), som Lucinda Williams, Tori Amos, Jonny, Gruff Rhys...

BT:s musikrecensent Bella Stenberg listar de fem bästa skivorna från 2011

1. FAIR TO MIDLAND
Arrows & Anchors
Metal eller inte? Spelar det någon roll? Eftersom texanerna blandar prog och alternative metal med en stor dos popkänsla blir det en platta som nästan har ”allt”. Som alltid blir jag förtjust i band som är oförutsägbara, som byter stil och stämning oavsett om det är med mjuka övergångar, eskalationer eller tvära kast.

2. PJ HARVEY
Let England Shake
Överraskande, oväntat – och samtidigt självklart. PJ Harvey som samtidsanalytiker, krigskorrespondent och utforskare av ett nytt uttryckssätt, kanske till och med skapare av en ny genre. Både text och musik är fascinerande, och förstärker varandra. På ett sätt är det årets hårdaste och mörkaste album.

3. DIR EN GREY
Dum Spiro Spero
Japanerna trotsar som alltid definition. Och anser sig sällan ha ett behov av vare sig det eller att blidka fansen. Dum Spiro Spero är snarast ett steg åt sidan, och med tvära kast och stor bredd blir den som ett sammelsurium av de känslor och den naturens urkraft som drabbade Japan i våras. Utmanande och spännande.

4. KITTIE
I’ve Failed You
Med tanke på hur mycket nu-metal Kittie har i sig borde jag inte gilla dem så mycket som jag gör – men som alltid förförs jag av samspelet mellan råhet och melodier, och inte minst hur väl kanadensiskorna använder Morgan Landers förmåga att variera mellan growl och vanlig sång. Hennes röst gör Kittie speciella.

5. GILLIAN WELCH
The Harrow & The Harvest
Bara det att det gått åtta år sedan Welchs senaste album tyder på storverk – men det handlade om skrivkramp. Resultatet är dock utmärkt, med Welch, kompad av trogna parhästen David Rawlings, som en klart lysande americana-stjärna. Allt är som det ska; varmt, nära, men också fyllt av mörker och smärta.

Bellas bästa låtar 2011
Att lista årets fem bästa album är nästan en omöjlighet – det är alldeles för få skivor! Att göra en Spotifylista med låtar från året som gått är lika omöjligt – här är ju urvalet obegränsat.
Först på min lista – för att försöka vara lyssnarvänlig – kommer låtar från de tio bästa hårda albumen (alla tio fanns faktiskt på Spotify). Sedan kommer ett mer slumpmässigt urval bra musik från först metal och sedan andra genrer, inte i en strikt ”vi var bäst”-ordning utan mer i en ordning som slingrar sig fram mellan stilar och länder, från eftertänksamt till rakt på, från mörker till ljus (fast det är en tydlig övervikt av mörker), från Mali och Wales till den amerikanska södern och storstädernas dansgolv.
Säkert har jag missat en massa, men någonstans måste man säga stopp.

Lyssna på Bellas Spotifylista

Publicerad i Borås Tidning 111228.


Årets tio bästa i Sweden Rock Magazine

1 Fair To Midland: Arrows & Anchors
2. Dir En Grey: Dum Spiro Spero
3. Kittie: I've Failed You
4. Mastodon: The Hunter
5. Arkan: Salam
6. Djerv: Djerv
7. In Flames: Sounds of a Playground Fading
8. KPYCK: Nizhe
9. Hank III: Attention Deficit Domination
10. Within Temptation: The Unforgiving

Publicerad i Sweden Rock Magazine nummer 88 december 2011.

Islands In The Stream

Lika bra att fortsätta med countrytemat!

Country Is As Country Does

Att se Dolly Parton är alltid fantastiskt roligt. Hon imponerar med sin humor och självironi, sin instrumentskicklighet och röst, och har alltid ett mycket duktigt band med sig. Den musikaliska kvaliten är hög. Så även i Göteborg igår.
Däremot har hon inte alltid den bästa smaken vad gäller att välja låtar, särskilt covers... eller kläder - men det sista är väl en del av grejen.
Att se försäljningen av rosa cowboyhattar med blinkande lampor och en affisch där Dolly mjölkar en ko är också underhållning.
Nedan är i alla fall min recension.

Underhållande men ojämnt

Dolly Parton är full av motsägelser, yttre och inre, och hon vet om det själv. Och använder sig hela tiden av det.
Motsägelserna finns även i musiken (man kan också kalla det bredd). Följaktligen bjuder Dolly på en typisk Dollykonsert, med stunder av perfektion - avslutande I will always love you är magisk - och en del som gränsar till pinsamt. River deep mountain high där hon dansar runt i vit dräkt med pärlhäng är smått bisarr.Det blir country, bluegrass, pop, modern gospel, blandningar därav och till och med rap, och jag tappar räkningen på hur många instrument hon spelar. Ingen annan skulle kunna ta ett så snabbt steg mellan att finstämd dulcimer och autoharpa i My Tennessee mountain home och Coat of many colors till att grabba en saxofon och köra Son of a preacher man.

Som tur är får de fina stunderna snabbt de andra att blekna. Och Dolly själv är så rolig - oftast på sin egen bekostnad - att man bara smälter. Hon kommer undan med så mycket som ingen annan skulle lyckas med. Att många av skämten är återanvända gör inget - det är lika roligt tredje gången man hör dem. Och så har hon ju sin enastående röst.

Med nya plattan Better day vill Dolly skänka alla lite glädje och hopp, och bjuder in i sin rosaglittrande värld av regnbågar och fjärilar. Det är för poppolerat - särskilt nyinspelningen av Together you and I - men tanken är god och och självrannsakande The sacrifice är bra. Dolly får oss i alla fall att tro att vi kommer henne nära. Gospeln från hennes kommande film Joyful noise är svårare att ta till sig. Men hon kommer undan med den självironiska rappen.

Dolly Parton är 65 år och en glittrande superstjärna, men det är ändå i avskalad form, med ett enkelt bluegrassband i första setet som hon gör sig allra bäst. Och i Little sparrow som bärs helt av hennes röst.

Som musikalisk upplevelse är de två timmarna ojämna, men som underhållning är det svårslaget. Och Dolly bevisar än en gång att hon är unik.

Country
Dolly Parton
Scandinavium, söndag 28 augusti
Publik: 7350.
Bäst: Rösten är fantastisk, kanske allra mest i à capellaversionen av Little sparrow.
Sämst: För många covers.
Betyg: 4

Publicerad i Göteborgs-Posten 110829.

American Saturday Night

En helt äkta stjärna

Sex av hans åtta album har legat etta på countrylistan (och högt på vanliga Billboard), förra året vann han Entertainer of the year på Country Music Awards (som han också varit värd för i fyra år). Kort sagt: Brad Paisley är en av de största inom modern country i USA – men i Europa, där den sortens country inte är kreddig, är han nästan okänd. I alla fall utanför den blandade och entusiastiska skara som släpper loss när han för första gången spelar här.
Det visar sig snabbt att Brad Paisley är en stjärna. En äkta amerikansk sådan. Med stor bildskärm, ramp ut i publiken och fyra mikrofoner att röra sig mellan. Säker i sin roll som underhållare, laddad men avslappnad, skämtsam och ödmjuk.
Dessutom är han en stilsäker och känslig gitarrist, som använder instrumentet väl både i solon och som förstärkare av mellansnacket.
Paisley hamnar nära vanlig rock ibland men korsar aldrig gränsen, med god hjälp av bandet The Drama Kings. Men allra närmast når han ensam med akustisk gitarr.
Det amerikanska blir mastigt att sätta i sig ibland, men Paisley navigerar trovärdigt mellan ämnen som att vilja plocka fästingar från sin käresta, leriga däck, dagens kändiskultur och fejkade internetidentiteter, utan att något av det känns fel. I This is country music lägger han sig på metanivå och hyllar genren samtidigt som han kärleksfullt kommenterar allt som gör den fel och ohipp.
Sammantaget blir det samtidscountry förankrad i traditionen, kommersiell men äkta, sentimental och humoristisk. Och en lyckad och väldigt amerikansk lördagskväll.

Country
Brad PaisleyLisbergshallen, lördag 27 augusti
Publik: Inte slutsålt, men nästan fullt.
Bäst: Paisley ensam med gitarr i Whiskey lullaby; ännu vackrare med publikens hjälp.
Sämst: I’m still a guy är rätt fånig.
Betyg: 4

Publicerad i Göteborgs-Posten 110828.

Long Hot Summer

Summer Glau. I videon till Long Hot Summer. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är skojigt på flera plan.
I övrigt är Keith Urbans nya låt högst ordinär och lättsmält popcountry med inslag av solsken.

Red Dirt Girl

Fortfarande lika fängslande

Emmylou Harris har skämt bort världen med otaliga fina musikupplevelser, med en röst ren och klar som en stjärnfylld natt. Numera är den raspigare, men fortfarande lika fängslande att lyssna till.
Färska plattan Hard bargain lämnade inga djupare avtryck, men live växer låtarna. The road snarare tack vare att hon beskriver den som ett tack till universum och Gram Parsons – texten är trovärdig och från hjärtat medan själva musiken bara lunkar förbi. My name is Emmett Till, som sällar sig till folktraditionens stillsamt berättade protester, blir oväntat nog en av konsertens höjdpunkter. Emmylou Harris har släppt skivor i 42 år och gör fortfarande sånger som är relevanta och berör. Det är imponerande.

Imponerande är också säkerheten med vilken hon växlar mellan sorgsna ballader (eller för all del sentimentala, som Together again, där instrumenten nästan gråter), klassisk country, eller utstickande låtar som storslaget ödsliga och ödesmättade Goin’ back to Harlan och snabba rökaren Luxury liner. Kompbandet Red Dirt Boys är givetvis säkra på stämsång, samspelta och i toppklass, men ändå inte alltid lyhörda för vad låtarnas behov. Till exempel blir Wheels för onyanserad, och det hade varit trevligt med fler intima stunder med enbart röst och gitarr.

Emmylou Harris är en god berättare även mellan sångerna, och jag hade hoppats på fler anekdoter och minnen än de hon delar med sig av. Kanske är det för att hon håller en viss distans som magin inte är ständigt närvarande. Det där outsägligt sorgsna når inte riktigt fram på samma sätt som jag tidigare upplevt. Dessutom: som så ofta med en sittande publik i en miljö som inte uppmuntrar till att släppa loss blir responsen stel – tills det nästan är slut och de stående ovationerna plötsligt är öronbedövande.

Emmylou Harris imponerar även som uttolkare, och som extranummer bjuder hon på George Jones One of these days – och berättar att när hon började studera countrymusik så skaffade hon snabbt alla hans album – och Townes van Zandts berättelse Pancho & Lefty. Då närmar tiden sig två timmar, och trots allt hade hon gärna fått fortsätta en stund till.

Country
Emmylou Harris
Konserthuset
Publik: Utsålt, cirka 1200.
Bäst: Going back to Harlan.
Sämst: Magin finns där, men inte tillräckligt ofta.
Betyg: 3

Coal Miner's Daughter

Född fattig i ett fattigt kolgruveområde 1934. Näst äldst av åtta syskon. Gift vid tretton års ålder. Fyra barn vid nitton års ålder och därefter tvillingar. En make som dricker och är otrogen.
Inget bra utgångsläge, eller hur?

Inte många skulle med det här i bagaget lyckas med samma sak som Loretta Lynn: Att skriva över 160 sånger, släppa 70 album, få tio albumettor och 16 singelettor på countrylistor, fyra Grammys och massa andra priser.
Hon var dessutom den första inom countryn som skrev sånger med feministisk vinkel. Det är inte konstigt att Jack White kallat henne sin favoritvokalist och att Neko Case gjort en cover på Rated X.

Ikväll - i natt - klockan 2.10 kommer den biografiska filmen Loretta på TV3. Den är sevärd. Och musiken hörvärd.