Islands In The Stream

Lika bra att fortsätta med countrytemat!

Country Is As Country Does

Att se Dolly Parton är alltid fantastiskt roligt. Hon imponerar med sin humor och självironi, sin instrumentskicklighet och röst, och har alltid ett mycket duktigt band med sig. Den musikaliska kvaliten är hög. Så även i Göteborg igår.
Däremot har hon inte alltid den bästa smaken vad gäller att välja låtar, särskilt covers... eller kläder - men det sista är väl en del av grejen.
Att se försäljningen av rosa cowboyhattar med blinkande lampor och en affisch där Dolly mjölkar en ko är också underhållning.
Nedan är i alla fall min recension.

Underhållande men ojämnt

Dolly Parton är full av motsägelser, yttre och inre, och hon vet om det själv. Och använder sig hela tiden av det.
Motsägelserna finns även i musiken (man kan också kalla det bredd). Följaktligen bjuder Dolly på en typisk Dollykonsert, med stunder av perfektion - avslutande I will always love you är magisk - och en del som gränsar till pinsamt. River deep mountain high där hon dansar runt i vit dräkt med pärlhäng är smått bisarr.Det blir country, bluegrass, pop, modern gospel, blandningar därav och till och med rap, och jag tappar räkningen på hur många instrument hon spelar. Ingen annan skulle kunna ta ett så snabbt steg mellan att finstämd dulcimer och autoharpa i My Tennessee mountain home och Coat of many colors till att grabba en saxofon och köra Son of a preacher man.

Som tur är får de fina stunderna snabbt de andra att blekna. Och Dolly själv är så rolig - oftast på sin egen bekostnad - att man bara smälter. Hon kommer undan med så mycket som ingen annan skulle lyckas med. Att många av skämten är återanvända gör inget - det är lika roligt tredje gången man hör dem. Och så har hon ju sin enastående röst.

Med nya plattan Better day vill Dolly skänka alla lite glädje och hopp, och bjuder in i sin rosaglittrande värld av regnbågar och fjärilar. Det är för poppolerat - särskilt nyinspelningen av Together you and I - men tanken är god och och självrannsakande The sacrifice är bra. Dolly får oss i alla fall att tro att vi kommer henne nära. Gospeln från hennes kommande film Joyful noise är svårare att ta till sig. Men hon kommer undan med den självironiska rappen.

Dolly Parton är 65 år och en glittrande superstjärna, men det är ändå i avskalad form, med ett enkelt bluegrassband i första setet som hon gör sig allra bäst. Och i Little sparrow som bärs helt av hennes röst.

Som musikalisk upplevelse är de två timmarna ojämna, men som underhållning är det svårslaget. Och Dolly bevisar än en gång att hon är unik.

Country
Dolly Parton
Scandinavium, söndag 28 augusti
Publik: 7350.
Bäst: Rösten är fantastisk, kanske allra mest i à capellaversionen av Little sparrow.
Sämst: För många covers.
Betyg: 4

Publicerad i Göteborgs-Posten 110829.

Something Special

Skriver förhandsartikel (nej, tyvärr ingen intervju) och blir ruskigt peppad inför söndagens konsert på Scandinavium.
Oj, vad många bra låtar hon har.

Jag är min egen Dolly Parton

Dolly Partons musiksystrar i en
varm och närgången dokumentär

Dokumentär: Jag är min egen Dolly Parton
Regi: Jessica Nettelbladt
Med: Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson och Gudrun Hauksdóttir
Sverige, 2011 (90 min)
Hagabion
Betyg: 3 av 5

En hyllningskonsert till Dolly Parton – man behöver inte skrapa särskilt mycket på den välsminkade ytan för att inse att countrystjärnan är begåvad, smart och rolig – förde samman musikerna Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén och Helena Josefsson och producenten Gudrun Hauksdóttir. Filmaren Jessica Nettelbladt följer dem under en längre period, och kommer dem nära. Nära nog för att visa att inte ens kreativa, lyckade musiker alltid tror på sig själva.

Här syns brist på självförtroende, nästan självförakt, behov av bekräftelse, rädsla för att höja sin röst. Persson, vars karriär med The Cardigans snabbt tog fart, berättar hur hon sögs in i en svart spiral och nästan förlorade sig själv och sin själ på vägen, de andra öppet och ärligt om föräldrar som inte varit närvarande, alkoholism i familjen, en ständig osäkerhet för den egna föräldrarollen.

Men lite är det som om Nettelbladt blir rädd för att komma för nära. När det verkligen bränner till byter hon fokus, lämnar för en annan person eller naturbilder.

Filmen avslöjar också något om hur det är att vara kvinna i musikbranschen, och hur det stora maskineriet fungerar – det är Nina Persson ensam som får lov att snabbt träffa Dolly Parton (och som står och trampar som vilket nervöst fan som helst innan, och pryds av ett brett leende efteråt).

Musiken är väl vald, och filmen innehåller värme och humor, inte minst från Persson. Kontrasterna mellan glädjen musikerna finner under sina hyllningskonserter (och i kläderna, dansen, perukerna, att förstora brösten med nedknycklat papper) och deras djupare gemenskap och allvarliga samtal blir stora. Men det är ju så livet är. Alla behöver lära sig att tro på sig själva, att titta framåt. Att vara sin egen Dolly Parton, sin egen inspirations- och kraftkälla.

Titeln är förresten lysande. Den skulle nog Dolly ha gillat.

Bella Stenberg

Publicerad i Göteborgs-Posten 110311.

Filmen har premiär 11 mars i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Uppsala, Västerås, Norrköping, Helsingborg, Trelleborg, Båstad, Höör, Svalöv och Landskrona.

Just Because I'm A Woman

Jag borde skrivit något klokt igår. Det var ju trots allt internationella kvinnodagen och många uppmärksammade det på ett bra sätt (och andra på ett mindre bra). Men jag orkade helt enkelt inte. För det borde inte behöva finnas en sådan dag fortfarande.

Som Nemi sa i gårdagens seriestrip i GP när bartentern önskade henne och Cyan ett grattis på kvinnodagen: "Vi hinner ta några drinkar innan dom nästa 364 mansdagarna.”