Go West

 Viveca Lärns böcker beskrivs ofta somcharmiga och roliga, med hög trivselfaktor. Underhållning ska inte förkastas. Lärn är dessutom humoristiskt vass i många av sina små vardagsiakttagelser, särskilt insticken och nypen mot samtiden. Men i Väster om Vinga saknas charmen och i viss mån verklighetsförankringen – hon skriver fram karikatyrer snarare än människor. Jag har inget emot osympatiska huvudpersoner och måste inte gilla en romanfigur för att uppskatta boken, men när det handlar om underhållningslitteratur som denna uppstår problem när inte ens författaren verkar gilla sina uppdiktade personer. Särskilt kvinnorna har få sympatiska drag, om ens några.

Ändå finns förutsättningarna, ett lagom udda persongalleri som fösts samman av att de bor i samma hus, öster om Heden. I seriens först bok åkte alla på safari till Kenya efter att ha blivit postkodsmiljonärer. Tobakshandlarbröderna; den extremt stele Åke och den barnslige Holger som fortfarande delar sitt pojkrum trots att de närmar sig pensionsåldern. Lärarparet; den hurtfriske Axel och den alkoholiserade och elaka Margareta. Rikemannen Roger och hans gravida fru, flickkvinnan Samantha. På ett hörn den korrekta damen Karin, som blir allt mer excentrisk (eller senil?) och mest umgås med sin dramaten-vagn Carl-Elmer, samt hennes kulturstreber till son. 

Vad händer då? Inte mer än vad som behövs. Holger flyttar hemifrån och träffar en kvinna. Roger brottas med sitt hemlighetsfulla förflutna. Samantha får bacillskräck och vägrar jobba. Margareta slutar dricka, börjar på akvarellkurs och blir kär i läraren Marcel (Marcel verkar för övrigt också vara kär i Marcel). Axel verkar ha kommit mer till ro med sin bisexualitet. Och så blir det utflykter till Skagen och Vinga.   

Känslan av att Lärn tröttnat förstärks av det emellanåt slarviga språket. Holger rodnar av stolthet flera gånger och även när det inte är meningen orerar många istället för att prata. Göteborg har hon däremot inte tröttnat på och stans miljöer tar rejält med plats. Så mycket att jag får lust att ta en promenad i Trädgårdsföreningen eller på Vasagatan istället för att läsa vidare om Valborgsfirande eller inflyttningsfest.

ROMAN
Viveca Lärn
Väster om Vinga
Wahlström & Widstrand

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130620.

Beloved

Fullt ös hela vägen

Applåderna efter första låten, Chrome, vill aldrig ta slut. Inte bara för att syntpubliken älskar VNV Nation lite mer än andra band, utan för att Göteborgs syntare – för kvällen förstärkt med fans från grannländerna – verkar svältfödda. Det är inte enda gången åskådarna håller på att älska ihjäl bandet. Drygt två timmar senare, efter att Perpetual som alltid avslutat spelningen, fortsätter alla att sjunga. Och sjunga. Och sjunga.

Med tjurnacke och rakad skalle liknar Ronan Harris en engelsk – ja, ja, irländsk – fotbollshuligan. Men när han öppnar munnen är rösten förvånansvärt mild, som en vuxnare Vince Clarke. Sångarens glädje över responsen är genuin och smittsam. Förutom det positiva och självupplyftande budskapet är det till stor del Harris som gör VNV Nation speciella. Inte bara de mjuka och hittiga sångmelodierna, utan hur han springer i sidled framför instrumentalisterna, skämtar, berättar historier. Kommer till och med av sig i några av de mest spelade låtarna, vilket ger en överraskande organisk känsla. Livemusikerna på keyboard, välklippta och välkammade, rör genretypiskt knappt en min, men Mark Jackson showar loss bakom sina digitala trummor.

Med drygt 20 år bakom sig har bandet inga som helst problem att fylla tiden med favoriter. Inte heller med att sy ihop hårdare och plattare äldre låtar med det nya, mer melodiösa och poppiga. I botten finns hela tiden en taktfasthet och ebm-rotad danskänsla, och de blinkande ljusskärmarna är effektfulla, inte minst när ljuset släcks och de stiliga balkongerna från Storan plötsligt syns. Control växer till ett dansmonster av mörker och blinkande ljus, och det är tydligt att publiken inte diskriminerar låtarna från nya Automatic (som faktiskt tog sig in på svenska albumlistan!). Det är fullt ös helt igenom, men Illusion och Beloved sticker kanske ut mest. Och Små grodorna, förstås.

Synt
VNV Nation
Storans klubbscen fredag 111111
Publik: Utsålt.
Bäst: Glädjen och publikkontakten.
Sämst: Harris använder sin raspiga rösten för ofta.
Betyg: 4

Publicerad i Göteborgs-Posten 111113.

Fire And Ice

Bredd, kompetens och kraft

Egentligen skulle Within Temptation ha spelat här i våras – men bara ett par dagar efter att de släppte sin femte platta i mars födde sångerskan Sharon den Adel sitt tredje barn. Fadern är gitarristen Robert Westerholt. Inte konstigt att turnén blev flyttad. Och den som väntar på något gott har i det här fallet inte väntat förgäves.

Holländarna har alltid levererat ett genomtänkt överdåd på scenen. Med The unforgivning som är en ambitiös konceptskiva, ackompanjerad av seriealbum och kortfilmer, är det förvånande att de inte tagit tillfället i akt att utöka det visuella ännu mer. Storbildsskärmen är visserligen flitigt använd, men den enda som numera bär ens i närheten av genomtänkta scenkläder är Sharon den Adel.

Också det rakare och poppigare soundet från The unforgiving får ta stor plats, med nästan hälften av kvällens låtar. Även om Within Temptation ibland haft svårt att hitta balansen mellan det svulstiga och det skira är de starkare när de tar ut svängarna. I jämförelse blir det tydligt att alla nya låtar, på samma sätt som Iron, skulle mått väl av en hårdare och tuffare livebehandling. Inledningen med albumets fyra första sånger blir mjäkig, till och med svajig, vilket säkert också beror på inskolningen av två färska medlemmar. En är svenske gitarristen Stefan Helleblad (som ersätter Westerholt på scen).

Men sedan, när gruppen går tillbaka drygt tio år till Ice queen med sina ljusa, kvittrande sång och befriande hårda The howling lyfter det. Och då lyfter det ordentligt. Uppenbarligen är det inte bara jag som föredrar det storvulna, symfoniska och gotiska metalanslaget. Även om bandet verkar ha valt en ny och på vissare sätt enklare inriktning visar de under resten av konserten upp sin bredd, kompetens, kraft och melodiförmåga. Och en sak är sig lik: det är Sharon den Adel som är stjärnan.

Symfonisk metal
Within Temptation
Trädgår’n
Publik: Utsålt, cirka 1100.
Bäst: The howling.
Sämst: Att inte alla nya låtar fått hårdare skrud live.
Betyg 4

Publicerad i Göteborgs-Posten 111027.

Country Is As Country Does

Att se Dolly Parton är alltid fantastiskt roligt. Hon imponerar med sin humor och självironi, sin instrumentskicklighet och röst, och har alltid ett mycket duktigt band med sig. Den musikaliska kvaliten är hög. Så även i Göteborg igår.
Däremot har hon inte alltid den bästa smaken vad gäller att välja låtar, särskilt covers... eller kläder - men det sista är väl en del av grejen.
Att se försäljningen av rosa cowboyhattar med blinkande lampor och en affisch där Dolly mjölkar en ko är också underhållning.
Nedan är i alla fall min recension.

Underhållande men ojämnt

Dolly Parton är full av motsägelser, yttre och inre, och hon vet om det själv. Och använder sig hela tiden av det.
Motsägelserna finns även i musiken (man kan också kalla det bredd). Följaktligen bjuder Dolly på en typisk Dollykonsert, med stunder av perfektion - avslutande I will always love you är magisk - och en del som gränsar till pinsamt. River deep mountain high där hon dansar runt i vit dräkt med pärlhäng är smått bisarr.Det blir country, bluegrass, pop, modern gospel, blandningar därav och till och med rap, och jag tappar räkningen på hur många instrument hon spelar. Ingen annan skulle kunna ta ett så snabbt steg mellan att finstämd dulcimer och autoharpa i My Tennessee mountain home och Coat of many colors till att grabba en saxofon och köra Son of a preacher man.

Som tur är får de fina stunderna snabbt de andra att blekna. Och Dolly själv är så rolig - oftast på sin egen bekostnad - att man bara smälter. Hon kommer undan med så mycket som ingen annan skulle lyckas med. Att många av skämten är återanvända gör inget - det är lika roligt tredje gången man hör dem. Och så har hon ju sin enastående röst.

Med nya plattan Better day vill Dolly skänka alla lite glädje och hopp, och bjuder in i sin rosaglittrande värld av regnbågar och fjärilar. Det är för poppolerat - särskilt nyinspelningen av Together you and I - men tanken är god och och självrannsakande The sacrifice är bra. Dolly får oss i alla fall att tro att vi kommer henne nära. Gospeln från hennes kommande film Joyful noise är svårare att ta till sig. Men hon kommer undan med den självironiska rappen.

Dolly Parton är 65 år och en glittrande superstjärna, men det är ändå i avskalad form, med ett enkelt bluegrassband i första setet som hon gör sig allra bäst. Och i Little sparrow som bärs helt av hennes röst.

Som musikalisk upplevelse är de två timmarna ojämna, men som underhållning är det svårslaget. Och Dolly bevisar än en gång att hon är unik.

Country
Dolly Parton
Scandinavium, söndag 28 augusti
Publik: 7350.
Bäst: Rösten är fantastisk, kanske allra mest i à capellaversionen av Little sparrow.
Sämst: För många covers.
Betyg: 4

Publicerad i Göteborgs-Posten 110829.

Musik Skall Byggas Utav Glädje

En träffsäker familjefest

Det är live Håkan Hellström kommer till sin fulla rätt. Som en slags glädjekatalysator; en skapare av extas och explosioner av lyckokänslor. Inom sig själv på scenen – och därför som ringar på vattnet hos åskådarna, deltagarna. Det dröjer innan svallvågorna når hela idrottsplatsen – men efter en halvtimme, i Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din gungar faktiskt marken.

Kvällens förutsättningar är perfekta. Det är hemmaplan och solen har skinit över både de i publiken som köat hela dagen och de som flanerat i Håkans Hellströms egna, speciella Göteborg. Stämningen är lite lojt festivalaktig när sångaren och hans mannar nästan smyger in till tonerna av Alf Robertson som hyllar Göteborg. Med inledande Dom där jag kommer från visar Håkan Hellström, i hög, svart hatt och vit jacka, tydligt inte bara varifrån han kommer utan var han hör hemma. Det här är hans stad. Hans publik. Hans ord. Och inte minst, hans känslor, mångfaldigade och tolkade av nästan 20 000 andra.

Längst fram är responsen direkt och kompakt, men längst bak och på läktaren är reaktionerna tama. Andra låten Kom igen Lena! får gensvaret att spridas och många fler att dansa. Nytt och gammalt, vemodigt och dansant integreras väl under konsertens två timmar, men samtidigt som allt tas väl emot råder det ingen tvekan om att det glada går hem bäst.

Håkan Hellström kallar spelningen för en familjefest, vilket är träffsäkert. Även om flera låtar blöder inombords är den dominerande känslan att det är en väldigt trevlig kväll. Trevligast av allt är förstås Håkan själv, en vanlig tjomme som lyckats fånga drömmen men trots alla hyllningar alltjämt är rädd för att mista den. Som vill inkludera alla i publiken, de som varit med från början och de som mest vill gå på en stor konsert. Och som visar sin lycka över att få med Tomas von Brömssen som gäst i Försent för Edelweiss.

Hittills har Håkan Hellström gjort 30 konserter i år – efter den här kvällen har han 19 till inbokade under sommaren. Det är beundransvärt. Nästan ännu mer respektingivande är att han ändå lockat så många till Slottsskogsvallen. Samtidigt som han gör sin grej har han lyckats nästla sig in och blivit folkkär. Det märks på publikblandningen.

Elva år har gått sedan jag första gången såg Håkan Hellström live, runt hörnet från Slottsskogsvallen, på den lilla Embryofestivalen. Jag måste erkänna att jag inte förstod att det var Sveriges blivande popfrälsare som tog sina första vingliga steg. Längst fram i Lisebergshallen några år senare var det lättare att fatta. En kväll som denna kan man bara förundras. Också över hur bra ljudet är. Med tryggheten från sitt lojala band Augustifamiljen, inte bakom sig utan bredvid sig, framstår Håkan Hellström som en ödmjuk och absolut ärlig artist, med ett stort blödande hjärta. Och en lite skev självbild, för inte har han på något sätt slagit underifrån på många år.

Vissa ord används nästan alltid om Håkan-konserter: glädje, rus, eufori. Men det finns en anledning. Han skapar en slags kollektiv konsertlycka, om ändå inte och lite oväntat den här kvällen ingen total masspsykos. Att avsluta med ett fyrverkeri är i alla fall fullständigt logiskt. Men det är synd att slösa bort Nu kan du få mig så lätt när så många redan börjat gå.

Pop
Håkan HellströmSlottsskogsvallen
Publik: 19 842.
Bäst: River en vacker dröm.
Sämst: Covern Båda sidor nu håller inte.
Betyg: 4

Publicerad i Göteborgs-Posten 110605.

Närmare än så här lyckades jag inte komma.

Stranded (Haiti Mon Amour)

Nyttiga känslor på Haiti

Den tropiska skogen sträcker sig nerför bergsslänten och lämnar bara en tunn strandremsa innan det turkosblänkande havet tar vid.
Himlen är oskyldigt blå och vi är så långt man kan komma från bilderna vi är vana vid från Haiti: korruption, katastrof, svält, sjukdom, elände. Paradise Cove gör definitivt skäl för sitt namn.
Egentligen skulle han ha gått på universitetet, berättar guiden med en axelryckning. Han hade precis börjat, men så kom jordbävningen för ett år sedan. Nu finns det inget universitet mer. Så mycket annat måste byggas upp innan man kan tänka på högre utbildning. Minst fem år kommer det att ta, gissar han. Fast det är förstås inget som sägs under rundturen. Där handlar det om medicinalväxter och hur man gör jordnötssmör för hand - inte om att tre fjärdedelar av Haitis invånare saknar elektricitet eller att den närliggande byns befolkning nästan fördubblats efter att så många lämnat huvudstaden efter jordbävningen. Hur avslutar man egentligen ett sådant samtal? Ha en trevlig dag och lycka till med att bygga upp ditt land!?

En vik bort ankrar kryssningsfartyget med drygt 3 200 gäster. En grillad lunch serveras på företagets privata halvö, avspärrad för lokal­befolkningen och nyligen upprustad med faciliteter och turistleksaker för 55 miljoner dollar. Drygt 500 haitier är anställda eller drar in pengar via hantverksmarknaden. Det är uppenbart att turistnäringen handlar om både utsugning och arbetstillfällen. Jag funderar på om jag verkligen kan säga att jag varit på Haiti, samtidigt som det någonstans skaver med all bekvämlighet. Känslan är inte skön, men nyttig.
Att resa är en balansgång, och kan trots goda intentioner innebära en försämrng för andra. Fredrik Sträng, en så kallad äventyrare, skriver i boken K2 på liv och död om en bergsklättringsexpedition; en bland många slående motsägelser är hur mycket skräp klättrarna lämnar efter sig. Äventyrandet blir ett i högsta grad individualistiskt och egoistiskt resande.

En av teserna på Världskultur­museets tankeväckande utställning om resande och flykt är att resande tar kål på fördomar. Men resandet kan precis lika gärna stärka fördomarna och Destination X kunde hetat Dom andra, som museets nyöppnade utställning. Kontrasterna förstärks med foton på ett poolparty bredvid båtflyktingar, med föremål som tappats på flykt mellan Mexiko och USA och en hylla med allt skräp som vi under namnet souvenirer samlar på oss. Kanske är det gemensamma att vi söker något annat, men det är stor skillnad om man är på väg till eller från något.
Kryssningsbåten tar i alla fall med sig allt sitt avfall från Haiti. Inklusive oss passagerare.

Kulturrönika publicerad i Göteborgs-Posten 20 februari 2011.