Through The Never

När filmen är slut vet jag fortfarande inte vad Metallica vill. Eller varför. Konsertdelen – den dominerande – är en Metallicakronologi inte bara i hårdrockshits utan även i bilder, med gamla specialeffekter som statyn av Fru Justitia som faller sönder och scenarbetare som, just det, faller. Med gruppen på en scen i arenans mitt används 3D-formatet inte för spektakulära effekter, utan för närhet. Och så här nära är svårt att komma på en riktig konsert.

Men musiken bryts av ett slags handling. Det börjar kul, visar prov på självhumor. En ung roadie (Dane DeHaan) ser James Hetfield köra en specialgjord bil, Kirk Hammett koncentrerat spela gitarr och Rob Trujillo krabbgå med basen samt blir blängd på av en tuggande Lars Ulrich. Han får i uppdrag att hämta något som är viktigt för bandet. Där startar förvirringen med apokalyptiska scener; hetsande kravallpoliser, en maskerad mobb, en av apokalypsens ryttare. Inte ens symboliskt sett – hårdrockarens klassiska utanförskap och underläge – lyfter det musiken. Mest förbryllar det .

Som konsertfilm är Through the never däremot enastående, och inte bara för att Metallica är en högklassig liveakt. Efter One höjer jag till och med händerna för att applådera innan jag minns att jag sitter i en biostol.

Bella Stenberg

Konsertfilm

Metallica: Through the never

Regi: Nimród Antal

USA, 2013 (94 min)

Betyg: ***

Premiär 7 oktober 2013

Filmrecension publicerad i Göteborgs-Posten 131004.

You're Gonna Miss Me

Vad gör egentligen en artist som debuterade på sextiotalet värd vår uppmärksamhet nu? Det finns mycket att överväga. Vad artisten har åstadkommit tidigare jämfört med vad hen gör nu. Hur själva materialet låter – och står sig – på egen hand jämfört med hur det har kanske påverkat andra; samtida och efterföljare. I det här fallet är det enkelt att höra likheterna mellan kultfiguren Roky Erickson – hans band 13th Floor Elevators har kallats det första psykedeliska rockbandet, med The Aliens utforskade han skräckteman – och nutida garagerock.

Det är nästan så att det går att se just det sista i publiken. Den längtande, förlåtande och närapå dyrkande publiken.

När Roky lufsar in på scenen utbryter jubel direkt. Men scennärvaro och kontakt är inte hans grej. Snacket – inte mycket mer än ett par tack – får basisten sköta. Mellan varje låt backar Roky, får efter vad det ser ut som instruktioner om vad som ska spelas härnäst. Han ser om inte hjälplös så åtminstone hjälpsökande ut. Inte riktigt i fas. Några gånger missar han mikrofonen, oftare låter han bli att använda gitarren. Tappar fokus trots att spelningen inte är mer än en timme.

Men det blir ändå inte patetiskt. Att han står där är en slags seger.

Roky Erickson är 65 år, men livet har behandlat honom hårt: en rörig karriär har brutis av bland annat vistelser på mentalsjukhus och elchocker. Framgångarna blev inte de han kunde fått, och följdfrågan är hur stor roll han egentligen spelat för garagerockens utveckling. Sin första turné i Europa gjorde han för sex år sedan. Hans historia innehåller betydligt mer än vad som behövs för att bli en kultfigur.

Men det finns substans också. En rå kraft i musiken. Rösten är naturligt distad, med en taggtrådsheshet som får Motörheads Lemmy att framstå mjuk som ett lamm. Halvdussinet sextiotalslåtar, 13th Floor Elevators alster, är enklare – med väl beprövad mönster – och tunnare i soundet. Fire engine påminner en hel del om Great balls of fire. Konserten blir mer intensiv och intressan när bandet fläskar på med skräcklåtarna från The evil one (från 1981), som Two headed dog (Red temple prayer) och favoriten Night of the vampire. Orgeln är en viktig och stämningsgivande beståndsdel. Men trots allt blir spelningen mer en historielektion än relevant just nu.

You’re gonna miss me är en passande avslutning, Rokys första och enda mindre hit, med 13th Floor Elevators (plats 56 på amerikanska poplistan 1966). Längtan är osläckt, suget efter mer märks hos stora delar av publiken redan när han går av scenen. Medan andra nog är nöjda med att kunna pricka av ännu en omtalad musiker på sin lista.

Konsert
Rock
Roky Erickson
Trädgår’n, 130509
Publik: Runt 500.
Bäst: Night of the vampire.
Sämst: Goodbye sweet dreams låter illa och osynkad.
Betyg: **
 

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130510

The Lion's Roar

Iron Maiden är ett av världens största band. De säljer ut Ullevi på ett kick. Sisådär 55 000 personer. Brewhouse är inte mycket mer än halvfullt (fastän alla som prenumererar på en viss svensk hårdockstidning bjudits in gratis).

Visst, Steve Harris soloplatta låter inte som Iron Maiden. Han spelar inga Maiden-covers. Men han spelar hårdrock. Han är Steve Harris. En av de mest inflytelserika inom genren. Om någon från ett av mina favoritband uppträtt på ett så här litet ställe hade jag dykt upp, oavsett vad hen gjorde. Om inte annat bara för att få komma så här nära.

Iron Maiden-fansen är kända för att vara lojala. Så jag förstår inte.

Stjärnan själv verkar dock inte bry sig. Oavsett om det beror på otaliga års scenvana eller om han på riktigt struntar i den dåliga uppslutningen är han närvarande med energin på topp. Ser genuint nöjd och glad ut efteråt. Svettig.

Harris kallar hellre British Lion för ett band än ett soloprojekt, men det är basisten som dominerar. Trots att gruppen vill vara vanliga grabbar/gubbar som har kul ihop har han helt enkelt så mycket mer pondus. Han rör sig som vanligt – han kan inte springa över scenen men det finns ett trumpodium att hoppa upp på – och sjunger med nästan hela tiden. Däremot säger han inte ett knyst. Inte ens om Clive Burr, Iron Maidens tidigare trummis, som gick bort i tisdags. Burr får dock A world without heaven tillägnad sig.

Att jobba med gamla polare är inte alltid en hit. Plattan som också heter British Lion är medioker. Platt. Men bättre live. Sångaren Richard Taylor jobbar hårt – han har inget val med Harris bredvid sig – och är inte lika mjukröstad. Som en hyllning till influenserna kommer en UFO-cover bland extranumren, Let it roll. En handfull nya låtar presenteras också. De är lika ojämna som albumet.

Så det är inte musiken som är behållningen. Det är närheten. Chansen att kolla in fingrarna på strängarna. Att få chansen att lyssna extra på just basspelet. Och bara en sådan sak som att Harris stämmer basen själv mellan låtarna. För att vara så ordinärt är det ändå speciellt.

Hårdrock
Steve Harris
British Lion
Brewhouse, onsdag 130313
Publik: 500, enligt uppgift.
Bäst: Karma killer.
Sämst: Var är Iron Maiden-fansen?
Betyg: *** 

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130314.

Voodoo Child

Mitt i perioden då det verkar som om all svensk musik är gjord av plast, poser och paljetter är det uppfriskande att det kan komma något genuint även ur de kommersiella popfabrikerna. Amanda Jenssen lyckades behålla sin egen röst under Idol 2007, och med tre album bakom sig har hon fått ett allt starkare personligt uttryck. 

Det innebär inte att hon är ända framme ännu. Men rummet hon inrett på scenen – som om hon flyttat in hos familjen Addams eller i en övergiven plantage utanför New Orleans – är helt rätt. Vägglamporna med skynken som ser ut som spöken, strutsfjäderplymen, dödskallen och de andra dekorationerna förstärker det musikaliska uttrycket. Samtidigt är det här ett mörker som skrapar på ytan snarare än når ett ordentligt djup. Det är mer brustna hjärtan än ond bråd död. Mer mys än rys.

I inledande Ghost liknar Amanda Jenssen en svensk version av Amy Winehouse iklädd en märklig huvudbonad från Lady Gaga. Musiken innehåller mycket retro, jazz och soul, men också vit gospel, som i Lay down, och varieté. I effektfulla Volcano swing spelar hon skräckfilmsinstrumentet theremin. Finstämda For the sun – där såg är ett av instrumenten – visar att äldre material kan växa i takt med hennes utveckling

Sexmannabandet med två blåsare och kontrabas bidrar till stämningen, och soundet är perfekt. Amerikanska södern, en halvsjaskig klubb. Det är synd inte publiken tar tillvara på det dansanta – hitsen Amarula tree, Happyland och Dry my soul är nästan det enda som får igång folk.

Märkligt nog lyckas flera låtar både följa samma inbördes mönster och spreta för mycket: övergångarna från mjukt till fullt ställ och cirkusinspirerat är inte alltid självklara. Dramatiken som finns i musiken syns ännu inte riktigt i artisten. Men Amanda Jenssen kommer att ha mer att berätta än kvällens spökhistorier, och det är värt att släppa fördomarna från Idol och lyssna.

Konsert

Retropop
Amanda Jenssen
Pustervik, lördag
Publik: 500
Bäst: Sound och visuella intryck i en genomtänkt helhet.
Sämst: För lite ögonkontakt med publiken.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130304.

This Is How It Goes

Det första jag tänker på i samband Aimee Mann är hur hon med emfas säger ”Man, I hate playing vampire towns.” Inte i verkligheten – förstås – men som gästartist på stans enda klubb i ett avsnitt av Buffy the vampire slayer. Men på Pusterviks balkong är det inga vampyrslagsmål utan helt tomt. 

Aimee Mann har film och tv att tacka för mycket. Det märks inte minst på publikens gensvar när hon halvvägs genom konserten kör en sekvens låtar från Magnolia: Save me ensam med gitarr, en avskalad Wise up och den suggestiva Harry Nilsson-covern One. Som förväntat är det höjdpunkten.

Sångerskan debuterade som soloartist för 20 år sedan, och plockar låtar från hela karriären. Men det är förra årets album Charmer, hennes första på fyra år, som bär upp spelningen. Mann har ett mainstreamsound med inslag av singersongwriter, pop och rock (och nära till country) som på ett sätt är opersonligt men samtidigt väldigt distinkt. Både hon och hennes avmätta sångsätt är märkligt tidlösa. Skivans bästa spår Living a lie – duettgästen James Mercer från The Shins ersätts live av uppvärmaren Ted Leo – presenteras med en lång utläggning av hur Mann träffade manusförfattaren och tv-producenten Aaron Sorkin och kanske, eventuellt diskuterade ett slags musikalprojekt ihop med honom. Den här låten är ett test hon gjort, en duett mellan två typiska, odrägliga musikerkaraktärer. Det är bara att hoppas att musikalen blir verklighet.

Aimee Mann är både smart och rolig. Snabb med att haka på utrop från publiken men håller ändå distansen och säger inte så mycket. Förra och första gången jag såg henne – på Trädgår’n 2008 – gjorde hon ett rutingig. Även här startar det stelt, men växer och blir varmare. Det är väl bara att acceptera att hon, trots sina förutsättningar, inte är någon sprudlande scenpersonlighet.

Rock

Aimee Mann

Pustervik (Stora klubben), 130116

Publik: Runt 370.

Bäst: Magnoliasekvensen.

Sämst: Att sången nästan inte hörs i Lost in space.

Betyg:***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130117.

Rock The Night

För nästan exakt 30 år sedan vann ett okänt band från Upplands Väsby rock-SM. Resten är, som man säger, historia. Ett sådant jubileum kan man ta sig an på olika vis.

Hos Europe märks det inte alls. Inga speciella låtar, inga nostalgiska återblickar i mellansnacket. Istället är det de två senaste albumen som utgör stommen. Inledningen med de årsfärska Riches to rags, Not supposed to sing the blues och Firebox visar bandets styrka här och nu och att många av 80- och 90-talslåtarna har en helt annan och onödig övertydlighet i kompositionen.

Europe har många sidor att visa. Splittringen för 20 år sedan blev en lååång paus, och när gruppen återkom hade de omskapat sig själva. Nu är de inte längre fluffiga pudlar eller ängsligt och trendkänsligt svansviftande, utan trygga hounddogs som hittat och vill visa upp sina bluesrockiga rötter. Vilket inte är det enklaste att förena med publikens önskemål.

Kvintetten gör sig själva en otjänst genom att inte bjuda på mer ungdomssynder – låtarna håller och det hade inte behövt kännas tillbakablickande för den skull. De äldre låtarna är mer de pliktskyldiga – eller om man så vill, jättehitsen. Kombinationen av hur Carrie och Rock the night lyfts fram och showmannen Joey Tempests halvhjärtade känsla för dem (inte i framförandet men i presentationerna) är märklig. Från debuten spelas inget alls, andraplattan representeras bara av Scream of anger samt Open your heart som väl fyller sin plats i den akustiska delen av showen.

Det akustiska inslaget är den enda överraskningen, och en god sådan: The world keep on turning (Fleetwood Mac) av en ensam John Norum, Drink and a smile där Mic Michaeli plockar fram mandolinen och så Open your heart där Tempests heshet hörs tydligt.

Med tanke på att Europe lockade 50 000 personer till Götaplatsen för några år sedan är det konstigt med så dålig uppslutning nu. När bara halva Scandinaviums yta används försvinner all arenarockskänsla, vilket påverkar stämningen. Bandet kör sin grej och är stabila, men däremot ger de inget av det lilla extra. Det hade behövts.

Hårdrock  
Europe
Scandinavium, lördag  
Publik: 2 279.  
Bäst: Europe är fortfarande ett aktuellt band.
Sämst: De kunde gott bjudit på några fler tidiga låtar.  
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121216.

Gay Messiah

En sann kameleont, en katt bland hermelinerna – eller kanske mer en hermelin bland katterna? Kanadensiske Rufus Wainwright, så att säga född in i musikbranschen, är en unik artist. En originell låtskrivare och personlig textförfattare, en sångare med ovanligt stor värme och skörhet samt en entertainer – med självdistans. Som dessutom rör sig fritt bland olika uttryck, från enkel folk till opera till personlig mainstreampop.

Så givetvis blir det en fantastisk konsert. Och varierad. Från den avskalade inledningen Candles – med fuskstearinljus som enda scenbelysning – till den helt absurda och euforiska avslutningen med Rufus utklädd till guden Apollo, en backanal med dansande publik på scen och en gigantisk sandwich som mimar till Gay Messiah. Bästa extranumren någonsin!

Däremellan bjuds ett enastående musikaliskt hantverk – det apart utseende kompbandet innehåller flera fina vokalister som också får kliva fram med covers av Rufus föräldrar Kate McGarrigle och Loudon Wainwright III – och ett brett känsloregister. Lycka och längtan, olika sorters kärlek. The art teacher med Rufus ensam vid flygeln är bitterljuv, Montauk – med sin personliga men ändå politiska text – är en favorit från senaste plattan, Cigarettes and chocolate milk är dramatik i det lilla och The one you love vacker som alltid.

Som kontrast till musikens skönhet slänger Rufus in skämt och Sverigereferenser. Sammantaget får det mig att le och framför allt skratta mer än jag någonsin gjort på en konsert – extranumren måste ses för att man ska kunna tro det – och gå hem lycklig med ett stort leende på läpparna. Och då har jag ändå sett Rufus Wainwright göra konserter med större dos – eller åtminstone jämnare dos – magi än denna.

Eklektisk pop  
Rufus Wainwright
Trädgår’n, måndag  
Publik: 400, välfyllt.
Bäst: De absurda men euforiska extranumren med grekiskt gudatema.  
Sämst: Onödigt stelt med sittande publik.  
Betyg: ****

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121204.

Folklore

Spelning 159 på turnén, den tredje i Göteborg. Stockholmska Opeth är i stan ofta. Senaste besöket var på Metaltown –  en utomhusmiljö som är raka motsatsen till Nefertitis intimitet. Och med en låtlista som var aningen för soft för att locka storpublik.

Söndagens och måndagens konserter kallas unplugged, men det är falsk marknadsföring. Tur är kanske det. Bandet använder elektriska instrument men fokuserar på sina mjukare, lugnare stycken (vilket man med fog kan hävda att de gjort även vid andra tillfällen). Med senaste skivan Heritage lät de sin fäbless för sjuttiotalets progrock blomma ut helt. Titellåten, som får starta konserten, är som en minipianohyllning till Jazz på svenska.

Musikerna trängs på barstolar på scen. Ännu trängre är det framför. Ovanligt tyst, smått andäktigt. Även sångaren Mikael Åkerfeldt noterar hur tyst det är – publiken kommer nära bandet men också tvärtom, vilket märks på hans kommentarer. Om musiken är samtidigt avancerad och mysig håller sig mellansnacket enbart på mysnivå. Åkerfeldt är som vanligt underhållande, men babblig, håller närapå Nattsudd-nivå emellanåt.

Opeths musik, i grunden progressiv dödsmetal, är uppbyggd kring kontraster och dynamik, men till skillnad från befarat blir det varken enahanda eller segt. Kanske för att förväntningarna är annorlunda. Kanske för att lokalen passar stämningen så väl. Kanske för att covern på Var kommer barnen in? av åttiotalsbandet Hansson de Wolfe United samt Solitude av Black Sabbath räcker som avbrott. Att få höra Opeth på svenska – Åkerfeldt låter lika avslappnad som alltid – och lyfta fram doompionjärernas mer okända folkmusiksida.

Benighted med sin The winner takes it all-likhet blir däremot aningen tunn. Fina Häxprocess (titeln är stulen från Kjell Höglund) bjuder en slags återhållen energi som bubblar under ytan innan den klingar ut i tystnad. Det lågintensiva mörkret kommer fram ännu mer i Demon of the fall, en ren dödslåt i original och helt omarrangerad – av någon anledning tänker jag på 16 Horsepower. Genom att ge sig själva snävare gränser visar Opeth att de kan hitta nya vägar.

PROG
Opeth
Nefertiti, söndag
Publik: Slutsålt.
Bäst: Demon of the fall, helt omarrangerad från death metal-originalet.
Sämst: Sjöng han verkligen ”vart” i stället för ”var” i Var kommer barnen in?
Betyg: ****

Publicerad i Göteborgs-Posten 121203.

Primo Victoria

Trallvänligt med Sabaton

Vissa arenor har en lockelse som är svår att motstå. Scandinavium är en milstolpe, en trofé. Men också ett vågspel, för inte alla klarar av vare sig att fylla arenan med publik eller med sin egen närvaro. För Sabaton, ursprungligen bokade till Lisebergshallen, lönade sig spelet: dubbelt så stor publik. Att det innebär deras största egna gig är inget problem för ett så festivalvant gäng. På g

ott och ont är Sabatons musik enkel, rentav förutsägbar. Men korsningen mellan klämkäck och episk metal har gjort dalakillarna till Sveriges just nu internationellt största band (möjligtvis i konkurrens med Swedish House Mafia). Att de valt Europes The final countdown som intro vittnar om att självförtroendet är på topp. Samtidigt är sångaren Joakim Brodén genuint lycklig över att en barndomsdröm gått i uppfyllelse, och över publikens starka gensvar.

Det är en kontrasterande mjukhet, glädje och faktiskt ödmjukhet som behövs när Sabaton marscherar ut i krig. Skrudade i kamouflagemönstrade byxor ledsagar de publiken över världens slagfält, understödda av eldpuffar, gnistor och rök. Nya låtar som Poltava, den klistriga Carolus Rex och den effektivt pompösa Karolinens bön framförs på svenska, vilket de vinner på.

 Swedish Empire Tour är ett namn som passar väl ihop med imagen och senaste plattan, men som ändå inte ligger helt rätt i munnen. Stormaktsturnén. I dessa dagar när det är så svårt att vara stolt över Sverige. Jag har svårt också för Sabatons krigsfixering och ännu mer den naivitet med vilken de bemöter frågor om den, nu senast vad gäller Israel. Men sådant finns ingen tid att tänka på när kvintetten öser på med sina taktfasta och tralllvänliga alster - stämningen varierar från sentimental till testosteronstinn, men är ständigt på topp. Sabaton har all anledning att vara stolta.

Metal
Sabaton 
Scandinavium, fredag 16 november  
Publik: drygt 6000.  
Bäst: Kul när nye turnétrummisen Snowy Shaw rullas in till avslutande Metal crüe.
Sämst: Det diskantiga ljudet som också minskar pondusen.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121117.

Teutonic Terror

 

Massiv kraft hos Accept

 Det är lätt att inte alltid ta Accept på allvar. Att se tyskarna som en parodi på en viss sorts metal istället för som pionjärer. Att bara minnas den töntiga videon till Balls to the wall och hur musiken är stel, storvulen och överlastad med manliga attribut.

Så det är bra att påminnas om att det finns ett sväng i taktfastheten. Gedigna låtar. En massiv kraft. Och en rejäl spelglädje. Gitarristen Wolf Hoffmanns smittsamma leende lyser upp hela lokalen. Det ger en hel och full närvaro i nuet, och behövs som motvikt. Synkroniserade headbangar och gitarrhugg är en kliché, men den är alltid effektiv.

Accept modell 2012 är pigga och fulla av energi. I den här formen har kvintetten arbetat sedan 2009 (första fröet till gruppen såddes faktiskt redan 1968 även om skivdebuten dröjde till 1979 och de har haft ett av-och-på-förhållande under i stort sett hela sin existens). Att ett band som är så starkt förknippat med sin sångare som Accept med Udo Dirkschneider kan fortsätta utan honom och till och med få en nytändning är inte illa. Amerikanen Mark Tornillo är en utmärkt Udo-imitatör – men också en frontman av egen kraft. Han har så mycket taggtråd och grus i rösten att man nästan får ont i halsen av att lyssna på honom.

 Två ”nya” album har de att plocka från, Blood of the nations och vårens Stalingrad. Att titellåten är skriven ur rysk vinkel är överraskande – å andra sidan kommer texten fram till att alla blir bröder i döden. Faktum är att Stalingrad är en av kvällens höjdpunkter: den är allt som är Accept utan att vara sönderspelad.

 Materialet de spelar har en spännvidd på 31 år. Imponerande enbart för den skull, men också för sitt innehåll. De två timmarna blir förutsägbara ibland - det finns gott om låtar som måste spelas - men sällan trista.

Allra sist kommer Balls to the wall. En av de största metalklassikerna, som nästa år fyller trettio – och vars text om förtryck och frigörelse fortfarande är aktuell. Så förenas ännu tydligare än under resten av kvällen ett stycke hårdrockshistoria med nuet.

Heavy metal  
Accept
Trädgårn, lördag 3 november
Publik: 900
Bäst: Gemenskapen i Princess of the dark.
Sämst: Betoningen på solon som hackar sönder vissa klassiker.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121104.

Once More With Feeling

Fan art är alltid kul. Ibland är det fantastiskt. Att till och med etablerade artister ger sig på det visar vilka intryck och avtryck konst och underhållning kan göra. I onsdags spelade Kate Nash och Emmy The Great igenom hela Buffymusikalen Once More With Feeling på Hackney Picturehouse i London.

 I NME kallar Kate Nash dagen för den bästa i sitt liv - och berättar hur hon och Emmy i somras tittade på Buffy-avsnitt och drömde om att spela Buffylåtarna. Dessutom fick de träffa Nicholas Brendon tidigare i veckan.

Tjejerna och deras medhjälpare ser verkligen ut att ha kul. Jag önskar att jag också varit där. Men eftersom de hoppas på att kunna spela igenom musikalen varje år kommer det kanske fler chanser.

Nästan alla låtarna finns i alla fall att se på Bleeding Cool.

Halloween

 

Fem frågor till Snowy Shaw ... hårdrocksmusikern som gör en Halloween-konsert i Sparbankshallen i Varberg imorgon (3 november). 

Du ska spela favoritlåtar från dina gamla band, berätta?

- Folk frågar jämt efter gamla saker, men jag är inte så sugen på att gå bakåt - och man kan inte göra allting. Så jag sammanfattar, gör mina favoriter och drar dit lite gäster, som Michael Denner och Sharlee D’Angelo. En gemensam nämnare för många av banden är att det är lite skräckbetonat, och det blir förstås större betoning på det nu. Jag vill göra något som jag själv hade velat se.

Du har varit med i King Diamond, Mercyful Fate, Dream Evil, Therion, Illwill, Notre Dame, Opera Diabolicus, Dimmu Borgir… och du spelar trummor, bas, sjunger… Är du ovanligt rastlös?

- Det kan man väl säga. Jag brinner extremt mycket - och sedan brinner jag upp… Jag är rastlös, men jag vill gå vidare, göra nya saker. Om det inte roligt längre förstår jag inte varför jag ska stanna kvar heller.

Varför är en effektfull show så viktigt?

- Jag vill ge 100 procent - eller 200. För både öga och öra. Den totala upplevelsen. Det jag fick en kick av, som när jag såg Kiss när jag var sju. Alice Cooper är en husgud. Många imageband är inte så kul musikaliskt, men jag har hela tiden försökt göra bra musik som är kul att titta på. Det går inte att göra pompös operametal och komma ut på scen i urtvättat och joggingbyxor. Det skulle vara lika trist om det hände på Göteborgsoperan.

Firar du Halloween?

- Jag upptäckte Halloween när jag turnerade med King Diamond, och såg haunted houses i New York. Jag visste inte ens vad det var, det fanns inte alls i Sverige då, 1989. Om man gillar Familjen Addams, Scooby Doo… och det är klart man gillar dödskallar och häxor. Det är ju kul. Jag har inget emot att spöka ut mig.

Så, trick or treat?

- Jag vet inte ens vad det går ut på. Men treat, för jag vill gärna ha godis.

Publicerad i Göteborgs-Posten 121102.

All Stood Still

Någonstans i mitten av åttiotalet gjorde jag min första bekantskap med Ultravox, via videotopplisteprogrammet Bagen. Dancing with tears in my eyes – där världen de facto går under – är fortfarande en av mina starkaste musikvideoupplevelser. Om någon då sagt att bandet skulle vara i god form 2012 hade jag nog varit skeptisk.
l
Men på många sätt är det som om tiden stått still. Musikerna ser visserligen ut som om scenteknikerna blivit kvar vid instrumenten efter att de testat klart ljudet – Ultravox är inget visuellt slående band - men det låter bra. Framför allt Midge Ures röst, som så mycket hänger på. Spelglädjen finns där också, men i det lilla, som Billy Curries segergest efter Vienna, eller Ures leende efter allsången i Hymn.
Det är en rejäl konsert, 26 låtar, men också med en märklig paus mitt i. Ofta verkar det som om åskådarna har blytyngder på både fötter och händer – det här är ju ändå dansant musik.Det vi ser på scen är Ultravox så kallade klassiska sättning – den som hade ett antal hits mellan 1979 och 1986. Under nittiotalet existerade de i lite olika versioner, alla utan Midge Ure, och inte alls under tolv år. Men så, 2008, kom nyheten om en återförening och tidigare i år även en platta, Brilliant. Som om inget hänt sedan sist.
De gamla låtarna framförs ungefär som de lät, de nya – ett bra urval på sex – smälter in fint och undantaget mängden datorer på scen verkar bandet inte intresserade av förnyelse.
Trots det förvånar det att medelåldern på åskådarna är så hög. Gruppen har nog många klassiker för stt förtjäna att en yngre publik har koll på dem. Och, fastän det ibland känns som de är väl trygga i sitt format, en framsynthet i vissa låtar.
l
Men hur mycket jag än uppskattar utflykten till Kraftwerkland i Mr. X, nyromantiken i Reap the wild wind, hårdheten i The thin wall eller modet att inkludera den instrumentala Astradyne är det de melodiska hitsen jag gillar mest. Den långa färden mot slutet som börjar med dramatiska Vienna och fortsätter med Love’s great adventure, Hymn och The voice är lysande.
Det som skulle bli kvällens höjdpunkt blir dock en antiklimax – i just Dancing with tears in my eyes väljer Ure både att lägga rockrasp i rösten och presentera bandet.

Syntpop
Ultravox
Trädgår’n, tisdag
Bäst: Midge Ures varma röst
Sämst: Konstigt med en paus mitt i konserten.
Publik: 850

Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121024.

Huge Hammers

Ikväll får Göteborg finbesök. The Safety Fire, Periphery och Between The Buried And Me spelar på Sticky Fingers.

Between The Buried And Me har precis gett ut sitt sjätte och hyllade album The Parallax II: Future Sequence. Omtalade Periphery släppte sin andra platta Periphery II: This Time It's Personal i juli och The Safety Fire fullängdsdebuterade med Grind The Ocean i april.

Det är onekligen ett hett paket med progressiv och experimentell metal.
Själv ser jag mest fram emot kvällens öppnare, The Safety Fire.
Så här skrev jag om dem i Sweden Rock Magazine # 91 tidigare i år:

The Safety Fire
Grind the ocean
Inside Out
Betyg: 08
 En mänsklig sexåring kan vara både odräglig och ointressant – för ett band kan det däremot vara en av de bättre åldrarna: unga nog att vara hungriga, nyfikna och strunta i regler, gamla nog att ha ”hittat sig själva”. ”Grind the ocean” är Londongängets fullängdsdebut, efter en hyllad ep för tre år sedan, och de utgör definitivt en välbehövlig vitamininjektion på den brittiska metalscenen. Med en blandning av prog, death metal och post-hardcore är plattan fullpackad med allt från massiv Meshuggah-matematik till spröd Mars Volta-melodiskhet. Cynic tycks också vara en stor influens. Innehållsrikedomen är givande, samtidigt försöker kvintetten ibland peta in onödigt mycket på samma ställe. Styrkan finns inte framför allt i variationen och kontrasterna, i Sean McWeeneys breda röstregister eller i att musiken är välspelad och snygg (utan att det blir pretentiöst) utan i att kvintetten hela tiden lyckas hålla en hög energinivå. Det gör mig väldigt sugen på att se vad de kan åstadkomma live.

Honky Tonk Man

Country med startsträcka

Halvsunkiga barer, whiskey och ensamma män. Honky tonk och hillbilly deluxe. Kvinnorna saknas – eller är saknade.

Det är Dwight Yoakams värld. Cowboyhatten är nerdragen så långt att ögonen skuggas, boots, jeans och
jeansjacka obligatorisk klädsel. En knyck på benet eller en stel, långsam Elvisdans är enda ansatsen till showande.

Men rösten räcker. Dwight har en av countryns bästa; sonor,  böjlig, gråtmild men med äkta känslor. Det är lätt att tro på vad han sjunger. Men med över 25 miljoner sålda skivor är han förmodligen inte så olycklig som han ofta låter. Det grötiga mellansnacket – med en karriär även som skådis bor han i Hollywood, men är född i Kentucky – innehåller många småskratt.

I Sverige är vi inte bortskämda med högklassiga countrybesök, och Dwight kompenserar genom att spela hela 135 minuter. Men startsträckan är lång, ljudet inte perfekt, han är aningen hes och lite trött (kanske efter festivalen på High Chaparral kvällen innan), och att publiken är en av de stelaste i mannaminne gör att partyt
aldrig kommer loss ordentligt.

Konserten är tät på covers, och Dwight är en utmärkt omtolkare. Han gör alla låtar till sina egna. Merle Haggards Today I started loving you again bakas in i It won’t hurt, förmodligen kvällens enda lyckliga äktenskap. Sorgens och ensamhetens lovsånger kontrasterar mot den röjiga honkytonken. Av de egna styckena är det många som fattas, men Blame the vain, A thousand miles from nowhere, I’ll be gone och
Fast as you sticker ut.

Som kompositör har 55-åringen delvis omdefinierat modern country, och med sin ko-punk rörde han om ordentligt i grytan på 80-talet. Versionen av Johnny Cashs och June Carter Cashs Ring of fire är rebellisk, släpig och het. I samma anda går Joe Maphis ofta inspelade Dim lights, thick smoke (and loud, loud
music) där Dwight återknyter till Bakersfield.

Tolkningen finns med på skivan som kommer i höst – och det är på tiden, det är sju år sedan sist. Då blir det
upp till bevis om Dwight fortfarande är en artist som skapar tomorrow’s sounds today eller om han lever på sin röst, coolhet och stabila rykte. Något även en ojämn konsert visar att han kan göra resten av
karriären.

country
DWIGHT YOAKAM
Plats: Cirkus, Stockholm, 120617
Publik: 1450
Bäst: It won’t hurt. Och rösten.
Sämst: Den långa startsträckan. Och den gräsliga amerikanska förbandstjejen.

Publicerad i Borås Tidning 120619.

Visar var skåpet ska stå

Det här är fjärde gången Slayer spelar i Sverige på senaste plattan World painted blood. Det blir en handfull låtar därifrån, men som veteraner och proffsunderhållare vet bandet vad det är fansen vill ha.
Hela fem låtar hämtar de från klassikern Reign in blood (under Raining blood badas scenen i rött ljus), därtill spelas andra godbitar som Die by the sword och Hell awaits och nyare klassiker som Seasons in the abyss och Dead skin mask.

Slayer är inget för pynt eller effekter. Kvartetten ställer sig på scen och visar var skåpet ska stå. Nämligen exakt här. Trots att de blivit lite som ett thrashens Status Quo - och rimligtvis borde vara för gamla för att vara så tuffa och låta så elakt - går det att se dem hur många gånger som helst utan att tröttna.

Slayer gör sin grej och de gör den med otrolig pondus. Flytta på dig eller bli överkörd. Och ibland är det rätt skönt att bli överkörd.

Thrash metal
Slayer
Blood stage, lördag
Bäst: Seasons in the abyss svänger skönt.
Sämst: de nya låtarna är ju, tja, nya.
Betyg: ****

Publicerad i Göteborgs-Posten 120617.

Wild Child

Krävande, kompakt, kraftfullt

Festivalens fånigaste krock. Och valet är inte enkelt: Mastodon eller Gojira. Band som båda bär den tunga men progressiva fanan högt, som för genren framåt. Men i nuläget är ändå franska Gojira snäppet mer spännande. I Sverige har vi inte haft lika många tillfällen att se dem, de är yngre och från ett i hårdrocksvärlden mer udda land. Att komma in i ett tält med ordentligt tryck framför scenen är också skönt efter den glesa uppslutning som bitvis varit framför de stora scenerna.

Det är svårt att inte tänka på Mastodon när man ser Gojira, men de har ett öppnare uttryck och tydligare inslag av thrash. På en scen av den här storleken (till skillnad från när de nyligen varit förband till Metallica) kommer de helt till sin rätt. Krävande, kompakt, kraftfullt. Kontrollerat kaos. Men också på något sätt omedelbart i sin attack.

De 45 minuterna försvinner fort, och ger mersmak. Inte minst L’enfant sauvage, titellåten från nya plattan som släpps i månadsskiftet.

Metal/prog
Gojira
Close-Up stage, lördag
Bäst: Så unga och så skickliga.
Sämst: Att de spelar samtidigt som Mastodon.
Betyg: ****


Publicerad i Göteborgs-Posten 120616.

Living In A Box

Det här är fjärde gången för In Flames på Metaltown. Att de är profeter i sin hemstad är redan etablerat, senast på Scandinavium i november. Så egentligen behövs inte all den extra kryddning de slösar på publiken: fyrverkerier åt alla håll, ett gigantiskt gnistregn, ett överflöd av eldpuffar... Sammanlagt sägs det ha varit över tusen pyroeffekter.

Ändå är det inte pyrotekniken som imponerar mest utan öppningslåten Cloud connected – en tidig hit – där det skapas en illusion av att bandmedlemmarna står i varsin luftburen kub och spelar. Riktigt fräckt, oväntat och världsklass på alla sätt.

Om göteborgarna både på Scandinavium och den efterföljande klubbturnén försökt minska på storleken gör de tvärtom den här kvällen. Det är coolt. Och omväxling förnöjer.

Att bandet tillhör världseliten råder ingen tvekan om, men den här gången lyckas de inte visa fram sin allra bästa sida. Det strilande regnet (vilket i strålkastarljuset blir en specialeffekt i sig) och det klena ljudet gör sitt till. Men den ömsesidiga kärleken som var så påtaglig på novemberspelningen känns inte här. Det blir aldrig magiskt. En mellanspelning från In Flames är inte fy skam det heller – det klår en stor andel av festivalens startfält – men samtidigt går det inte att komma ifrån att det som borde varit en triumf därför blir något av en antiklimax.

Att In Flames publik fick Bananpiren och bron att svaja är enligt mytologin en av anledningarna till att Metaltown flyttat utanför stan. När den i mellansnacket något ofokuserade Anders Fridén ber åskådarna att hoppa för att sänka även det här området så att festivalen måste flytta in till centrum igen jublas det visserligen, men hoppen är inte vildare än de brukar vara på Only for the weak. Däremot tycks större delen av festivalbesökarna vara på plats.

In Flames
Blood stage, fredag
Bäst: Cloud connected med oväntade och storslagna effekter.
Sämst: Klent ljud (något som gäller fler band än In Flames).
Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120616.