The Lion's Roar

Iron Maiden är ett av världens största band. De säljer ut Ullevi på ett kick. Sisådär 55 000 personer. Brewhouse är inte mycket mer än halvfullt (fastän alla som prenumererar på en viss svensk hårdockstidning bjudits in gratis).

Visst, Steve Harris soloplatta låter inte som Iron Maiden. Han spelar inga Maiden-covers. Men han spelar hårdrock. Han är Steve Harris. En av de mest inflytelserika inom genren. Om någon från ett av mina favoritband uppträtt på ett så här litet ställe hade jag dykt upp, oavsett vad hen gjorde. Om inte annat bara för att få komma så här nära.

Iron Maiden-fansen är kända för att vara lojala. Så jag förstår inte.

Stjärnan själv verkar dock inte bry sig. Oavsett om det beror på otaliga års scenvana eller om han på riktigt struntar i den dåliga uppslutningen är han närvarande med energin på topp. Ser genuint nöjd och glad ut efteråt. Svettig.

Harris kallar hellre British Lion för ett band än ett soloprojekt, men det är basisten som dominerar. Trots att gruppen vill vara vanliga grabbar/gubbar som har kul ihop har han helt enkelt så mycket mer pondus. Han rör sig som vanligt – han kan inte springa över scenen men det finns ett trumpodium att hoppa upp på – och sjunger med nästan hela tiden. Däremot säger han inte ett knyst. Inte ens om Clive Burr, Iron Maidens tidigare trummis, som gick bort i tisdags. Burr får dock A world without heaven tillägnad sig.

Att jobba med gamla polare är inte alltid en hit. Plattan som också heter British Lion är medioker. Platt. Men bättre live. Sångaren Richard Taylor jobbar hårt – han har inget val med Harris bredvid sig – och är inte lika mjukröstad. Som en hyllning till influenserna kommer en UFO-cover bland extranumren, Let it roll. En handfull nya låtar presenteras också. De är lika ojämna som albumet.

Så det är inte musiken som är behållningen. Det är närheten. Chansen att kolla in fingrarna på strängarna. Att få chansen att lyssna extra på just basspelet. Och bara en sådan sak som att Harris stämmer basen själv mellan låtarna. För att vara så ordinärt är det ändå speciellt.

Hårdrock
Steve Harris
British Lion
Brewhouse, onsdag 130313
Publik: 500, enligt uppgift.
Bäst: Karma killer.
Sämst: Var är Iron Maiden-fansen?
Betyg: *** 

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130314.

Blood Brothers

Som vanligt, men ändå inte

På ett sätt är allt som vanligt, men ändå inte. Iron Maiden har triumfatoriskt sålt ut Ullevi på ett kick – sångaren Bruce Dickinson förkunnar att de nu spelat inför 165 000 personer på den här arenan – men själva konserten är inte den vanliga orgien i hits och publikglädje.
Medan de andra bandmedlemmarna gör vad de brukar får Dickinson jobba hårt för att få igång åskådarmassan, men ändå går det inte. Eller tar i alla fall väldigt lång tid. Till stor del beror det på låtvalet.

Det snart 36 år gamla engelska bandet har nämligen bestämt sig för att göra som vanliga band; turnera på sin nya platta istället för, som de gjort på senare år, med sin hårdrockshitkavalkad. Satellite 15... The Final Frontier är till exempel ingen särskilt bra inledning och en stor andel av låtarna är långsamma, halvstorslagna utan att vara episka, som Coming Home och Dance Of Death (med en Janick Gers som skuttar så vilt att tankarna går till Riverdance). Det funkar, det skapas en skön stämning, men det tänder inte publiken ordentligt. Till det krävs en 2 Minutes to Midnight eller en The Trooper. Nostalgi, helt enkelt. Och tempo. Det är när Dickinson i den sjunde låten tar på sig den röda soldatjackan och vevar med den brittiska flaggan som konserten vänder och växer.

I The Evil That Men Do överraskar en gående Eddie med Eddievision - en kamera som gör att vi får se hur små musikerna är från hans synvinkel. Fast det är inte förrän i Fear Of The Dark, kvällens mäktigaste stund, givetvis med publiksångens hjälp, som det blir riktigt, riktigt gåshudsbra. Med sådant stöd finns ingen anledning att vara mörkrädd.

I sista ordinarie låten Iron Maiden sticker en stor, elak Eddie upp sina mansstora fingar och jättehuvud och med extranumren kommer de andra höjdpunkterna; alltid hörvärda The Number Of The Beast och den mäktiga Hallowed Be Thy Name.

Till sist allt visar Iron Maiden att de fixar en helt "vanlig" konsert med äran i behåll. Och Dickinson lovar att turnén, trots namnet The Final Frontier Tour, inte bandets sista runda. De kommer garanterat att vara sevärda även nästa gång.

Konsert
Iron Maiden
Ullevi, Göteborg, 1 juli
Publik: 56 245
Betyg: 3

Låtlista
Satellite 15... The Final Frontier
El Dorado
2 Minutes to Midnight
The Talisman
Coming Home
Dance of Death
The Trooper
The Wicker Man
Blood Brothers
When the Wild Wind Blows
The Evil That Men Do
Fear of the Dark
Iron Maiden
Extranummer
The Number of the Beast
Hallowed Be Thy Name
Running Free

Publicerad i Norrköpings Tidningar, www.nt.se 110702.

The Ides Of March

Dagen till ära...