Halloween

 

Fem frågor till Snowy Shaw ... hårdrocksmusikern som gör en Halloween-konsert i Sparbankshallen i Varberg imorgon (3 november). 

Du ska spela favoritlåtar från dina gamla band, berätta?

- Folk frågar jämt efter gamla saker, men jag är inte så sugen på att gå bakåt - och man kan inte göra allting. Så jag sammanfattar, gör mina favoriter och drar dit lite gäster, som Michael Denner och Sharlee D’Angelo. En gemensam nämnare för många av banden är att det är lite skräckbetonat, och det blir förstås större betoning på det nu. Jag vill göra något som jag själv hade velat se.

Du har varit med i King Diamond, Mercyful Fate, Dream Evil, Therion, Illwill, Notre Dame, Opera Diabolicus, Dimmu Borgir… och du spelar trummor, bas, sjunger… Är du ovanligt rastlös?

- Det kan man väl säga. Jag brinner extremt mycket - och sedan brinner jag upp… Jag är rastlös, men jag vill gå vidare, göra nya saker. Om det inte roligt längre förstår jag inte varför jag ska stanna kvar heller.

Varför är en effektfull show så viktigt?

- Jag vill ge 100 procent - eller 200. För både öga och öra. Den totala upplevelsen. Det jag fick en kick av, som när jag såg Kiss när jag var sju. Alice Cooper är en husgud. Många imageband är inte så kul musikaliskt, men jag har hela tiden försökt göra bra musik som är kul att titta på. Det går inte att göra pompös operametal och komma ut på scen i urtvättat och joggingbyxor. Det skulle vara lika trist om det hände på Göteborgsoperan.

Firar du Halloween?

- Jag upptäckte Halloween när jag turnerade med King Diamond, och såg haunted houses i New York. Jag visste inte ens vad det var, det fanns inte alls i Sverige då, 1989. Om man gillar Familjen Addams, Scooby Doo… och det är klart man gillar dödskallar och häxor. Det är ju kul. Jag har inget emot att spöka ut mig.

Så, trick or treat?

- Jag vet inte ens vad det går ut på. Men treat, för jag vill gärna ha godis.

Publicerad i Göteborgs-Posten 121102.

Iron Man

Ozzy Osbourne är klar för Sweden Rock Festival nästa sommar. Det kan nog locka folk.



Delvis kan man säga att Ozzys nuvarande gitarrist Gus G startade sin karriär i Göteborg. Här är en gammal intervju med Dream Evil, ett av banden han spelat med.

Tung producent debuterar hårt

Fredrik Nordström är Sveriges mest framgångsrika hårdrocksproducent. Nu släpper han sin första egna skiva med bandet Dream Evil. - Vi har helt klart ridit på klichéer, säger han.

Många av Sveriges mest framgångsrika och välrenommerade hårdrocksexporter kommer från Göteborg. Fredrik Nordström har jobbat med Hammerfall, At The Gates och många andra band, även från länder som USA och Mexiko. Han har minst 120 titlar på sitt samvete.
- Många hör en skiva med sitt favoritband och tror att de kan låta likadant om de spelar in i samma studio. Men kan de inte spela så kan de inte. Man kan inte gräva guld ur gråsten, säger Fredrik.
I tolv år har han haft sin studioverksamhet som bara växer och växer. Just nu byggs det ett tredje inspelningsrum i Studio Fredman. Tankarna på att ge ut en egen metalskiva har funnits lika länge.
- Det är mycket tack vare Hammerfall som det här går att göra. När deras första skiva kom trodde ingen på det, men plötsligt var det många skivor sålda, säger Fredrik.
Bredvid honom i soffan lyssnar gitarristen Gus G uppmärksamt. När Fredrik påstår att han hittade Gus på stranden i Grekland iklädd massor av guldkedjor skrattar Gus. Men sant är att de träffades i Grekland när Fredrik var där på semester 1999.
- Vi började snacka och märkte att vi hade mycket gemensamt. Så jag tog en tripp till Sverige för att prova, och när vi började skriva låtar fanns det en kemi mellan oss, berättar Gus på engelska. Sedan dess har han pendlat mellan Sverige och Grekland och till och med börjat vänja sig vid det märkliga vårvädret med 15 grader plus på dagen och minusgrader på natten.
- Jag kanske är lite galen, men jag vill spela musik. Jag åkte till USA när jag var 16 år för att gå på Berkeley, och nu är jag här. Sverige är mitt andra hem.
En sak som är bra jämfört med Grekland är att det finns en musikindustri här, säger Gus.
Sin sångare hittade duon i Niklas Isfeldt, som körat åt Hammerfall. Hans krav för att sjunga på demon var att det INTE skulle leda till skivkontrakt eller turnéer. Han ändrade sig, och värvade vännen Peter Stålfors som basist. Trummis blev välkände Snowy Shaw. Men hela gruppen träffades inte förrän plattan var klar och det var dags för promotionfotografier.
- Alla har så mycket att göra, så vi spelade in när vi var lediga. Men nu är vi ett band, förklarar Fredrik.
Debuten Dragonslayer, där Göteborgssymfonikerna medverkar på tre spår, släpps nästa vecka, men har legat klar i ett år. Albumet spelades in innan det fanns kontrakt.
- Det var inte svårt att få kontrakt, men det tog en jävla tid att förhandla. Se hur det går för boxare - de blir sönderslagna och tjänar ingenting, medan managern tar allt. Så kan det vara i musiken också, säger Fredrik, som lärt sig av sina kunders misstag.
Att spela in i den egna studion var ingen självklart val. Och det var inte lätt för Fredrik.
- Det var svårt att hålla avståndet. Att vara både bandmedlem, låtskrivare - och den som ska tala om för sig själv att det finns saker som kan bli bättre. Man är mer respektlös när man jobbar med band. Nu vågade jag inte röra någonting på tre dagar när vi skulle mixa. Jag funderar allvarligt på att anlita någon annan nästa gång.

Bella Stenberg

(Publicerad i Göteborgs-Posten 020409)