Through The Never

När filmen är slut vet jag fortfarande inte vad Metallica vill. Eller varför. Konsertdelen – den dominerande – är en Metallicakronologi inte bara i hårdrockshits utan även i bilder, med gamla specialeffekter som statyn av Fru Justitia som faller sönder och scenarbetare som, just det, faller. Med gruppen på en scen i arenans mitt används 3D-formatet inte för spektakulära effekter, utan för närhet. Och så här nära är svårt att komma på en riktig konsert.

Men musiken bryts av ett slags handling. Det börjar kul, visar prov på självhumor. En ung roadie (Dane DeHaan) ser James Hetfield köra en specialgjord bil, Kirk Hammett koncentrerat spela gitarr och Rob Trujillo krabbgå med basen samt blir blängd på av en tuggande Lars Ulrich. Han får i uppdrag att hämta något som är viktigt för bandet. Där startar förvirringen med apokalyptiska scener; hetsande kravallpoliser, en maskerad mobb, en av apokalypsens ryttare. Inte ens symboliskt sett – hårdrockarens klassiska utanförskap och underläge – lyfter det musiken. Mest förbryllar det .

Som konsertfilm är Through the never däremot enastående, och inte bara för att Metallica är en högklassig liveakt. Efter One höjer jag till och med händerna för att applådera innan jag minns att jag sitter i en biostol.

Bella Stenberg

Konsertfilm

Metallica: Through the never

Regi: Nimród Antal

USA, 2013 (94 min)

Betyg: ***

Premiär 7 oktober 2013

Filmrecension publicerad i Göteborgs-Posten 131004.

Staden Göteborg

Snart drar Gothenburg Sound Festival igång - tio metalband från Göteborg som spelar på Trädgårn ikväll och imorgon samt utställning om genren (Gothenburg sound, alltså) och talkshow på Storan.

Gammalt och nytt möts, eller återförenas. Som Ceremonial Oath ikväll. Dem recenserade jag redan 1992 i Borås Tidning. Gamla synder, eller vad kallas det? Efter det har det blivit många recensioner av Göteborgsband, men också ett antal artiklar och krönikor om fenomenet. 

Så det är kul med en festival som hyllar stadens musik. Och på tiden. Det tyckte Matt Heafy från Trivium också, när jag pratade med honom inför festivalen.



Ett riktigt stort dragplåster saknas, men det finns gott om intressanta band ändå.

Fredag:

• 18.00-18.30  Deals Death
• 19.00-19.30  DeathDestruction
• 20.00-20.45  Snowy Shaw
• 21.15-22.15  Ceremonial Oath
• 22.45-00.00  Engel

Lördag:

• 18.00-18.30  Minora
• 19.00-19.30  The Resistance
• 20.00-20.45  Nightrage
• 21.15-22.15  Gardenian
• 22.45-00.00  Dream Evil

Primo Victoria

Trallvänligt med Sabaton

Vissa arenor har en lockelse som är svår att motstå. Scandinavium är en milstolpe, en trofé. Men också ett vågspel, för inte alla klarar av vare sig att fylla arenan med publik eller med sin egen närvaro. För Sabaton, ursprungligen bokade till Lisebergshallen, lönade sig spelet: dubbelt så stor publik. Att det innebär deras största egna gig är inget problem för ett så festivalvant gäng. På g

ott och ont är Sabatons musik enkel, rentav förutsägbar. Men korsningen mellan klämkäck och episk metal har gjort dalakillarna till Sveriges just nu internationellt största band (möjligtvis i konkurrens med Swedish House Mafia). Att de valt Europes The final countdown som intro vittnar om att självförtroendet är på topp. Samtidigt är sångaren Joakim Brodén genuint lycklig över att en barndomsdröm gått i uppfyllelse, och över publikens starka gensvar.

Det är en kontrasterande mjukhet, glädje och faktiskt ödmjukhet som behövs när Sabaton marscherar ut i krig. Skrudade i kamouflagemönstrade byxor ledsagar de publiken över världens slagfält, understödda av eldpuffar, gnistor och rök. Nya låtar som Poltava, den klistriga Carolus Rex och den effektivt pompösa Karolinens bön framförs på svenska, vilket de vinner på.

 Swedish Empire Tour är ett namn som passar väl ihop med imagen och senaste plattan, men som ändå inte ligger helt rätt i munnen. Stormaktsturnén. I dessa dagar när det är så svårt att vara stolt över Sverige. Jag har svårt också för Sabatons krigsfixering och ännu mer den naivitet med vilken de bemöter frågor om den, nu senast vad gäller Israel. Men sådant finns ingen tid att tänka på när kvintetten öser på med sina taktfasta och tralllvänliga alster - stämningen varierar från sentimental till testosteronstinn, men är ständigt på topp. Sabaton har all anledning att vara stolta.

Metal
Sabaton 
Scandinavium, fredag 16 november  
Publik: drygt 6000.  
Bäst: Kul när nye turnétrummisen Snowy Shaw rullas in till avslutande Metal crüe.
Sämst: Det diskantiga ljudet som också minskar pondusen.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121117.

Metal Baby

J-pop plus gotisk lolita plus j-horror: möt Babymetal. Ett nytt tillskott på den japanska musikscenen (egentligen är de en subgrupp till populära idolgruppen Sakura Gakuin vars medlemmar är unga tonårstjejer).

Headbangeeeeerrrrr!!!!! är en ny låt, Doki Doki☆Morning den första de släppte.

Teutonic Terror

 

Massiv kraft hos Accept

 Det är lätt att inte alltid ta Accept på allvar. Att se tyskarna som en parodi på en viss sorts metal istället för som pionjärer. Att bara minnas den töntiga videon till Balls to the wall och hur musiken är stel, storvulen och överlastad med manliga attribut.

Så det är bra att påminnas om att det finns ett sväng i taktfastheten. Gedigna låtar. En massiv kraft. Och en rejäl spelglädje. Gitarristen Wolf Hoffmanns smittsamma leende lyser upp hela lokalen. Det ger en hel och full närvaro i nuet, och behövs som motvikt. Synkroniserade headbangar och gitarrhugg är en kliché, men den är alltid effektiv.

Accept modell 2012 är pigga och fulla av energi. I den här formen har kvintetten arbetat sedan 2009 (första fröet till gruppen såddes faktiskt redan 1968 även om skivdebuten dröjde till 1979 och de har haft ett av-och-på-förhållande under i stort sett hela sin existens). Att ett band som är så starkt förknippat med sin sångare som Accept med Udo Dirkschneider kan fortsätta utan honom och till och med få en nytändning är inte illa. Amerikanen Mark Tornillo är en utmärkt Udo-imitatör – men också en frontman av egen kraft. Han har så mycket taggtråd och grus i rösten att man nästan får ont i halsen av att lyssna på honom.

 Två ”nya” album har de att plocka från, Blood of the nations och vårens Stalingrad. Att titellåten är skriven ur rysk vinkel är överraskande – å andra sidan kommer texten fram till att alla blir bröder i döden. Faktum är att Stalingrad är en av kvällens höjdpunkter: den är allt som är Accept utan att vara sönderspelad.

 Materialet de spelar har en spännvidd på 31 år. Imponerande enbart för den skull, men också för sitt innehåll. De två timmarna blir förutsägbara ibland - det finns gott om låtar som måste spelas - men sällan trista.

Allra sist kommer Balls to the wall. En av de största metalklassikerna, som nästa år fyller trettio – och vars text om förtryck och frigörelse fortfarande är aktuell. Så förenas ännu tydligare än under resten av kvällen ett stycke hårdrockshistoria med nuet.

Heavy metal  
Accept
Trädgårn, lördag 3 november
Publik: 900
Bäst: Gemenskapen i Princess of the dark.
Sämst: Betoningen på solon som hackar sönder vissa klassiker.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121104.

Halloween

 

Fem frågor till Snowy Shaw ... hårdrocksmusikern som gör en Halloween-konsert i Sparbankshallen i Varberg imorgon (3 november). 

Du ska spela favoritlåtar från dina gamla band, berätta?

- Folk frågar jämt efter gamla saker, men jag är inte så sugen på att gå bakåt - och man kan inte göra allting. Så jag sammanfattar, gör mina favoriter och drar dit lite gäster, som Michael Denner och Sharlee D’Angelo. En gemensam nämnare för många av banden är att det är lite skräckbetonat, och det blir förstås större betoning på det nu. Jag vill göra något som jag själv hade velat se.

Du har varit med i King Diamond, Mercyful Fate, Dream Evil, Therion, Illwill, Notre Dame, Opera Diabolicus, Dimmu Borgir… och du spelar trummor, bas, sjunger… Är du ovanligt rastlös?

- Det kan man väl säga. Jag brinner extremt mycket - och sedan brinner jag upp… Jag är rastlös, men jag vill gå vidare, göra nya saker. Om det inte roligt längre förstår jag inte varför jag ska stanna kvar heller.

Varför är en effektfull show så viktigt?

- Jag vill ge 100 procent - eller 200. För både öga och öra. Den totala upplevelsen. Det jag fick en kick av, som när jag såg Kiss när jag var sju. Alice Cooper är en husgud. Många imageband är inte så kul musikaliskt, men jag har hela tiden försökt göra bra musik som är kul att titta på. Det går inte att göra pompös operametal och komma ut på scen i urtvättat och joggingbyxor. Det skulle vara lika trist om det hände på Göteborgsoperan.

Firar du Halloween?

- Jag upptäckte Halloween när jag turnerade med King Diamond, och såg haunted houses i New York. Jag visste inte ens vad det var, det fanns inte alls i Sverige då, 1989. Om man gillar Familjen Addams, Scooby Doo… och det är klart man gillar dödskallar och häxor. Det är ju kul. Jag har inget emot att spöka ut mig.

Så, trick or treat?

- Jag vet inte ens vad det går ut på. Men treat, för jag vill gärna ha godis.

Publicerad i Göteborgs-Posten 121102.

As I Lay Dying

 

Evig natt och kyla i vinterland

Doom and gloom heter Rolling Stones färska singel, men de har uppenbarligen aldrig hört sina landsmän My Dying Bride.

Beträffande undergångsstämning och tungsinne är de svåröverträffade. Enligt gitarristen är bandets elfte album en platta som smular sönder allt hopp. Väl beskrivet. Det är som vanligt en långsam historia, stilfull, melankolisk och ack så mörk. Det genomtänkta och sparsmakade soundet är tryfferat med inslag av growl, tal och en genomgående sorgsen violin – de gånger farten och tyngden ökas blir det en tydlig effekt.

Någonstans i titelspåret sjunger Aaron Stainthorpe om vargar vilket leder mina tankar till fantasyserien Game of thrones och landet Westeros. Winter’s coming. Evig natt och kyla. Ungefär så låter det.

My Dying Bride
A map of all our failures 
Peaceville/Playground
* * * *

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121017.

Huge Hammers

Ikväll får Göteborg finbesök. The Safety Fire, Periphery och Between The Buried And Me spelar på Sticky Fingers.

Between The Buried And Me har precis gett ut sitt sjätte och hyllade album The Parallax II: Future Sequence. Omtalade Periphery släppte sin andra platta Periphery II: This Time It's Personal i juli och The Safety Fire fullängdsdebuterade med Grind The Ocean i april.

Det är onekligen ett hett paket med progressiv och experimentell metal.
Själv ser jag mest fram emot kvällens öppnare, The Safety Fire.
Så här skrev jag om dem i Sweden Rock Magazine # 91 tidigare i år:

The Safety Fire
Grind the ocean
Inside Out
Betyg: 08
 En mänsklig sexåring kan vara både odräglig och ointressant – för ett band kan det däremot vara en av de bättre åldrarna: unga nog att vara hungriga, nyfikna och strunta i regler, gamla nog att ha ”hittat sig själva”. ”Grind the ocean” är Londongängets fullängdsdebut, efter en hyllad ep för tre år sedan, och de utgör definitivt en välbehövlig vitamininjektion på den brittiska metalscenen. Med en blandning av prog, death metal och post-hardcore är plattan fullpackad med allt från massiv Meshuggah-matematik till spröd Mars Volta-melodiskhet. Cynic tycks också vara en stor influens. Innehållsrikedomen är givande, samtidigt försöker kvintetten ibland peta in onödigt mycket på samma ställe. Styrkan finns inte framför allt i variationen och kontrasterna, i Sean McWeeneys breda röstregister eller i att musiken är välspelad och snygg (utan att det blir pretentiöst) utan i att kvintetten hela tiden lyckas hålla en hög energinivå. Det gör mig väldigt sugen på att se vad de kan åstadkomma live.

Visar var skåpet ska stå

Det här är fjärde gången Slayer spelar i Sverige på senaste plattan World painted blood. Det blir en handfull låtar därifrån, men som veteraner och proffsunderhållare vet bandet vad det är fansen vill ha.
Hela fem låtar hämtar de från klassikern Reign in blood (under Raining blood badas scenen i rött ljus), därtill spelas andra godbitar som Die by the sword och Hell awaits och nyare klassiker som Seasons in the abyss och Dead skin mask.

Slayer är inget för pynt eller effekter. Kvartetten ställer sig på scen och visar var skåpet ska stå. Nämligen exakt här. Trots att de blivit lite som ett thrashens Status Quo - och rimligtvis borde vara för gamla för att vara så tuffa och låta så elakt - går det att se dem hur många gånger som helst utan att tröttna.

Slayer gör sin grej och de gör den med otrolig pondus. Flytta på dig eller bli överkörd. Och ibland är det rätt skönt att bli överkörd.

Thrash metal
Slayer
Blood stage, lördag
Bäst: Seasons in the abyss svänger skönt.
Sämst: de nya låtarna är ju, tja, nya.
Betyg: ****

Publicerad i Göteborgs-Posten 120617.

Wild Child

Krävande, kompakt, kraftfullt

Festivalens fånigaste krock. Och valet är inte enkelt: Mastodon eller Gojira. Band som båda bär den tunga men progressiva fanan högt, som för genren framåt. Men i nuläget är ändå franska Gojira snäppet mer spännande. I Sverige har vi inte haft lika många tillfällen att se dem, de är yngre och från ett i hårdrocksvärlden mer udda land. Att komma in i ett tält med ordentligt tryck framför scenen är också skönt efter den glesa uppslutning som bitvis varit framför de stora scenerna.

Det är svårt att inte tänka på Mastodon när man ser Gojira, men de har ett öppnare uttryck och tydligare inslag av thrash. På en scen av den här storleken (till skillnad från när de nyligen varit förband till Metallica) kommer de helt till sin rätt. Krävande, kompakt, kraftfullt. Kontrollerat kaos. Men också på något sätt omedelbart i sin attack.

De 45 minuterna försvinner fort, och ger mersmak. Inte minst L’enfant sauvage, titellåten från nya plattan som släpps i månadsskiftet.

Metal/prog
Gojira
Close-Up stage, lördag
Bäst: Så unga och så skickliga.
Sämst: Att de spelar samtidigt som Mastodon.
Betyg: ****


Publicerad i Göteborgs-Posten 120616.

This Machine

På nittiotalet var Machine Head ett av de tongivande nya metalbanden. Att de live fokuserar så hårt på material från 2000-talet skulle kunna vara märkligt, men känns helt rätt. Det här är en grupp – och framför allt en sångare – som genomgått en resa. På förra årets platta Unto the locust har Robb Flynn knutit samman det mesta som är Machine Head.

I am hell är en tuff öppning, Locust en nästan proggig förening av det bandtypiska och softa med Flynn i sitt esse som sångare. Annars är det oväntade inte kvartettens starka sida.

Amerikanerna funkar bra på festival och publikuppslutningen är stor, det uppstår till och med en rätt rejäl circle pit. Men en del av detaljerna går förlorade och under bar himmel blir det ännu tydligare hur torftigt Flynns mellansnack är efter 21 år.

De röda och illande gröna ljuslyktorna skapar en misstanke om spännande effekter i mörker men på dagen är de bortkastade. Nu behöver inte Machine Head sådana effekter – musiken talar för sig. Inte minst när de till sist går tillbaka till begynnelsen och släpper loss i Davidian.

Nittiotalsmetal
Machine Head | Metaltown
Fire stage, fredag
Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120615.

Summer Heritage

Det var enkelt att komma längst fram på Opeth.

Genom åren har Opeth trixat med liveframträdandena – fokuserat på enskilda plattor eller retrospektiv, delat upp i hårt och mjukt. Stockholmarna är ett av de där banden – eller åtminstone en av de där bandledarna – som konstant återuppfinner sig själva.

Men det kan också bli för mycket av just att återuppfinna. Förra årets platta Heritage var en ny riktning för Opeth då de mer eller mindre släppte den extrema metalen till förmån för renodlad prog, så som det lät på sjuttiotalet. Ingen överraskning egentligen, men heller inte en så särpräglad skiva som det borde ha varit.

Styckena från Heritage dominerar. Kanske är det därför det är ganska glest framför scenen – för att det är för soft. Lite för mysigt (eller möjligtvis för krävande) för en metalfestivalpublik.

"Har ni trevligt?" frågar sångaren Mikael Åkerfeldt och det är just vad det är. Självklart också oklanderligt framfört, med värme och uan att bli för inåtvänt, men Opeth behöver starkare kontraster. Nu kommer den 14 år gamla Demon of the fall efter fyra nya låtar som en förlösning, ett efterlängtat utbrott med growl och attack. Ännu bättre blir det i The grand conjuration.

Men som sångare har Åkerfeldt verkligen hittat hem i progen. Och i en mer intim miljö kan det bli riktigt speciellt – till exempel när bandet i december kommer tillbaka för två akustiska spelningar på Nefertiti.
Fast där kan de nog inte få publiken att headbanga utan musik – en lustig syn som också visar att Opeth inte alltid är så mycket allvar som de låter.

Prog
Opeth
Blood stage, fredag

Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120615.

Metal Party

Obegriplig krock på genrefestivalen

När Tori Amos, Slayer och Kraftwerk krockade på Roskildefestivalen 1998 fick man liksom skylla sig själv om man ville se alla tre. Lite samma sak var det på årets Sweden Rock, med King Diamond och Slade bredvid varandra. En bred musiksmak lönar sig inte alltid.

Det är särskilt svårt med krockarna på en genrefestival. Inte minst för en festival med relativt ensidig modern metalinriktning, som Metaltown. Att tvingas missa sista kvarten av Dark Tranquillity för att se Slayer är trist, liksom krocken mellan dödsmetallarna Vader och Hypocrisy. Det må vara hänt. Men en av krockarna på årets Metaltown har till och med genererat protestlistor på internet. Det är svårt att förstå hur en arrangör med fingertoppskänsla kan lägga Mastodon och Gojira samtidigt. Två band som har turnerat tillsammans, som båda har en progressiv inriktning och utvecklar såväl sig själva som genren. Som lockar samma publik och är kända för att vara riktiga monster live. Franska Gojira har dessutom inte varit i Sverige på ett tag och debuterar på festivalen.

Återväxten börjar nämligen bli något att tänka på även för Metaltown: många av årets artister har uppträtt tidigare, inklusive toppnamnen Slayer (2007), Marilyn Manson (2009) och In Flames (premiäråret 2004 samt 2008 och 2010). Så länge banden levererar behöver det inte vara ett problem, och bland de 51 artisterna finns flera säkra kort och tillräcklig variation (bortsett från könet förstås). Ett trevligt inslag är en helt ny scen med fokus på den riktigt hårda och mörka musiken.

Logistik och transporter tänker jag däremot inte bekymra mig om. Gratis bussar utlovas, camping och parkering har utökats. Efter förra årets kaos kan jag inte tänka mig att arrangörerna vågar annat än att lösa det.

Och det är en lyx att ha en högklassig metalfestival så nära stan. Att få se världsartister och inte minst svenska världsartister. Hur man än vrider och vänder på det är det stort att ett Göteborgsband toppar festivalen.

Missar inte:
Fredag: Within Temptation
Lördag: Dark Tranquillity

Publicerad i Göteborgs-Posten 120614.

Paradise Found

Gothmetal med ögonkontakt

På de första arton åren lyckades Paradise Lost inte med att bli ett bra liveband – kanske var det när de fyllde 20 som det släppte? För inte kan det väl vara den svenske trummisen Adrian Erlandsson (känd från Göteborgsbanden At The Gates och The Haunted och medlem sedan 2009) som inneburit en så stor förändring?

Något har i alla fall hänt sedan jag såg engelsmännen sist. Musiken är lika svart och melankolisk som alltid, men det finns mer harmoni hos musikerna. Gitarristen Aaron Eady ser riktigt lycklig ut, är helt inne i musiken och sjunger med, men framför allt märks det på Nick Holmes. Sångaren har ögonkontakt med åskådarna, pratar med oss, uppmuntrar, till och med ler och – kors i taket – skämtar. Torrt, men effektivt. Och publiken är lättflörtad – från Erased och framåt är det händer i luften vid nästan varje låt.

Konserten blir en slags uppräkning av hits från 1992 (tredje plattan) och in i nuet. As I die, Forever failure, Pity the sadness, One second, Say just words… En blandning av barskt och melodiskt, där de låtar som är laddade med elektroniska effekter nästan är populärast.

Paradise Lost har utvecklats sedan dödsmetalldebuten, och det var länge sedan det hördes något av den. De har förändrat och förfinat och periodvis även tappat bort sitt sound under karriären. Nu har de lyckats förena de flesta bitarna, även på scen. Låtarna från den färska skivan Tragic idol – den trettonde – passar in fint. In this we dwell sticker ut på ett positivt sätt med riff som ibland drar åt heavy metal och ett rejält gitarrsolo.

Det finns fortfarande en viss stelhet – det är ju inbyggt i gothmusiken – och Nick Holmes levererar en del sura toner, men jag har faktiskt aldrig sett Paradise Lost så här bra och avslappnade. Eller så här svängiga.

Metal/goth

Paradise Lost

Sticky Fingers, tisdag 120515

Publik: 320.

Bäst: De tre låtarna från One second.

Sämst: 75 minuter är lite snålt – och även att Adrian Erlandsson inte säger något.

Betyg: ****

Publicerad i Göteborgs-Posten 120516.

Koloss

Meshuggah

Koloss

Nuclear Blast/ Ada Nordic

Betyg: ***

Metal

Om man är matematiken som många andra baserar sina byggen på, vad gör man då? 25-årsjubilerande Meshuggah ändrar i det lilla – i riktning mot ett mer organiskt sound och större groove. Att skivan är svenskarnas minst komplexa sedan nittiotalet märks mest i jämförelse med dem själva. Koloss – en välvald titel – låter omisskännligen Meshuggah, från den första helfrontsattacken via otaliga taktbyten till den stillsamma instrumentala ödesvisan.

Gruppen rör sig i gränslandet mellan extrem metal, frijazz och modern konstmusik, och visar sedvanlig massiv kraft men är faktiskt aningen mer lättillgängliga. På gott och ont – för jag har ännu inte hittat kroken som drar in mig i låtarna och får mig att stanna där. Och den behövs.

Publicerad i Borås Tidning 120404.

Liket Lever

Visuella Behemoth klart bäst

Full of hate är ett passande namn för paketturnén, och det är en massiv måltid att sätta i sig. Sex band (från fem olika länder) med Nexus Inferis, Suicidal Angels, Misery Index och Legion Of The Damned som uppvärmare för huvudnamnen Behemoth och Cannibal Corpse.

Polska Behemoth jobbar hårt med det visuella. Rök och ljus, mikrofoner prydda av stora septagram och kobrahuvuden och inte minst scenkläder och smink, som är kusligt effektivt. Sångaren Adam ”Nergal” Darskis ansikte blir en dödsmask i spelet av ljus och skuggor. Inledningen med Ov fire and the void, Demigod, som med hjälp av blåsinstrument kallar till strid, och 18 år gamla Moonspell rites är imponerande. Farlig och lockande. Som om ett gäng orcher står på scen. Sedan går Nergal ur rollen som ondsint domptör. Att sångaren, som trots bandets kontroversiella framtoning och religionskritik varit en av coacherna i polska The Voice, vill hylla fansen och inte kan låta bli att säga att det känns fantastiskt att leva (han har övervunnit leukemi) är sympatiskt, men bryter magin.

Amerikanska Cannibal Corpse handlar mest om blod och död, om full fart och att kötta på. Med 24 år som band är de äldre än många av konsertbesökarna, men de känns aldrig trötta eller gubbiga. I mars släpper de sitt tolfte album Torture, och två sånger bjuds därifrån. Demented aggression förklarar bra hur hela bandet låter och Scourge of iron sticker ut genom ett långsammare tempo.

Spelskicklighetsmässigt är musiken imponerande, och som en hård stöt genom hela kroppen, men live har Cannibal Corpse aldrig varit särskilt spännande. Kontrasten blir stor: här handlar det om musiker som bara drar på sig en bandtröja och ställer sig och spelar. Förvisso är det underhållande med sångaren George ”Corpsegrinder” Fishers tjocka nacke och snurrheadbangningar, inte minst när han ber publiken att försöka hänga med i hans tempo och konstaterar att alla kommer att misslyckas, men det är inte förvånande att det glesnar bland åskådarna.

Death metal
Behemoth, Cannibal Corpse
Trädgår’n, tisdag 120228
Publik: Utsålt.
Bäst: Behemoth.
Sämst: Önskar att de haft ett köttigare ljud.
Betyg: 3

Publicerad i Göteborgs-Posten 110301.

My Number One - 2011

Nu är det den tiden på året... då man ska lista de bästa sakerna inom olika kategorier. För min del har det mest handlat om skivor. För Sweden Rock Magazine har jag listat de tio bästa plattorna med "Sweden Rock-musik", och för Borås Tidning de fem bästa albumen inom alla kategorier och gjort en Spotifylista med bra låtar och allt som inte fick plats bland de fem (och som finns på Spotify), som Lucinda Williams, Tori Amos, Jonny, Gruff Rhys...

BT:s musikrecensent Bella Stenberg listar de fem bästa skivorna från 2011

1. FAIR TO MIDLAND
Arrows & Anchors
Metal eller inte? Spelar det någon roll? Eftersom texanerna blandar prog och alternative metal med en stor dos popkänsla blir det en platta som nästan har ”allt”. Som alltid blir jag förtjust i band som är oförutsägbara, som byter stil och stämning oavsett om det är med mjuka övergångar, eskalationer eller tvära kast.

2. PJ HARVEY
Let England Shake
Överraskande, oväntat – och samtidigt självklart. PJ Harvey som samtidsanalytiker, krigskorrespondent och utforskare av ett nytt uttryckssätt, kanske till och med skapare av en ny genre. Både text och musik är fascinerande, och förstärker varandra. På ett sätt är det årets hårdaste och mörkaste album.

3. DIR EN GREY
Dum Spiro Spero
Japanerna trotsar som alltid definition. Och anser sig sällan ha ett behov av vare sig det eller att blidka fansen. Dum Spiro Spero är snarast ett steg åt sidan, och med tvära kast och stor bredd blir den som ett sammelsurium av de känslor och den naturens urkraft som drabbade Japan i våras. Utmanande och spännande.

4. KITTIE
I’ve Failed You
Med tanke på hur mycket nu-metal Kittie har i sig borde jag inte gilla dem så mycket som jag gör – men som alltid förförs jag av samspelet mellan råhet och melodier, och inte minst hur väl kanadensiskorna använder Morgan Landers förmåga att variera mellan growl och vanlig sång. Hennes röst gör Kittie speciella.

5. GILLIAN WELCH
The Harrow & The Harvest
Bara det att det gått åtta år sedan Welchs senaste album tyder på storverk – men det handlade om skrivkramp. Resultatet är dock utmärkt, med Welch, kompad av trogna parhästen David Rawlings, som en klart lysande americana-stjärna. Allt är som det ska; varmt, nära, men också fyllt av mörker och smärta.

Bellas bästa låtar 2011
Att lista årets fem bästa album är nästan en omöjlighet – det är alldeles för få skivor! Att göra en Spotifylista med låtar från året som gått är lika omöjligt – här är ju urvalet obegränsat.
Först på min lista – för att försöka vara lyssnarvänlig – kommer låtar från de tio bästa hårda albumen (alla tio fanns faktiskt på Spotify). Sedan kommer ett mer slumpmässigt urval bra musik från först metal och sedan andra genrer, inte i en strikt ”vi var bäst”-ordning utan mer i en ordning som slingrar sig fram mellan stilar och länder, från eftertänksamt till rakt på, från mörker till ljus (fast det är en tydlig övervikt av mörker), från Mali och Wales till den amerikanska södern och storstädernas dansgolv.
Säkert har jag missat en massa, men någonstans måste man säga stopp.

Lyssna på Bellas Spotifylista

Publicerad i Borås Tidning 111228.


Årets tio bästa i Sweden Rock Magazine

1 Fair To Midland: Arrows & Anchors
2. Dir En Grey: Dum Spiro Spero
3. Kittie: I've Failed You
4. Mastodon: The Hunter
5. Arkan: Salam
6. Djerv: Djerv
7. In Flames: Sounds of a Playground Fading
8. KPYCK: Nizhe
9. Hank III: Attention Deficit Domination
10. Within Temptation: The Unforgiving

Publicerad i Sweden Rock Magazine nummer 88 december 2011.

Love Is In The Air

Stolta. Glada. Peppade. Så kan jag tänka mig att de fem killarna i In Flames kände sig på Scandinaviums scen i lördags. Och förhoppningsvis lite ödmjuka. För så kände jag när jag såg dem.
Det är inte ofta man möter sådan kärlek.

Skynket faller till tonerna av Sounds Of A Playground Fading. Här behövs ingen startsträcka. Publiken är med på noterna direkt, genom likaledes nya Deliver Us och All For Me.
Med enkla medel skapas en snygg inramning – ljusriggen hänger så lågt att det nästan ser ut som om musikerna ska slå huvudet i den. Som en klubbscen i en arenalokal. Så småningom lyfts ljusriggen upp, arrangeras om, lyser i olika färger för olika låtar.
Nuförtiden behöver man inte oroa sig för om In Flames ska leverera. Det blir bra låtar, en snygg och genomtänkt show. Så ska det vara för ett band med en mer än tjugoårig karriär, men för den som följt dem från de små scenerna i Göteborg uppför framgångsstegen – och sett både fantastiska spelningar och tja, ofokuserade – blir det extra speciellt. Göteborgarna är flitig turnerande och har byggt sin karriär med hårt arbete, och vinner– näthat och tjat om att de ”sålt sig” till trots – fortfarande ny publik. Det märks på responsen på nya plattans låtar, som är många. Kvällen tycks speciell för alla. In Flames har besegrat allt motstånd.

Till och med den typiskt så kallat väloljade turnémaskinen som kvintetten blivit lättar på masken och blir tydligt tagna av publikens hängivenhet. Anders Fridén, som tar stor plats som frontman och levererar en hel del oneliners, skämtar i början om att gruppen bara skrivit hits, och särskilt mot slutet av konserten är det svårt att säga emot honom.

Efter The Quiet Place – responsen är raka motsatsen till titeln – sätter sig sångaren med benen i kors längst fram på scenen för att insupa atmosfären, får sällskap av de andra, men lyckas inte få åskådarna att vara lika tysta och vördnadsfulla. Den stora vändningen sker i Come Clarity, där publikens mobiltelefoner lyser upp Scandinavium som små stjärnor, där de tar över sista refrängen helt och får Fridén att tacka och applådera fansen flera gånger. ”Hade jag inte varit så tuff hade jag börjat gråta”, säger han. När hjärtat är med på ett annat sätt lyfter konserten ännu mer.

Till och med klichéerna fungerar: Fridéns marknadsundersökning av var den bästa metalpubliken finns gör alla som galna, och att Only For The Weak filmas för Youtube får i stort sett hela Scandinavium att hoppa. Det är en mäktig vy – och känslosam. Avslutningen med Delight And Angers, Cloud Connected, The Mirror’s Truth och den hårda, ilskna Take This Life där det bjuds både eld, gnistsprutor och fyrverkerier tar bort all tvekan. In Flames är inte landets största metalband – plocka bort epitetet och de klår alla andra band ändå.

Det är ingen tvekan om att det är In Flames som lockat publiken, trots hela fyra uppvärmare. Sveriges hemligaste band Ghost (det ihärdigaste ryktet säger Repugnant) uppträder i munkkåpor, sångaren i rödfodrad biskopsdräkt, men det är svårt att ta dem på allvar som ondskans utsända. Det blir för mycket varietésatanism, och även om de fångar uppmärksamheten med medryckande Elizabeth och Ritual hinner jag också tänka på hur varmt det måste bli under kåporna och hur trist det måste vara att turnera och vara så hemliga att de aldrig kan gå ut efteråt. Amerikanska Trivium – som toppar paketet i Storbritannien – har vuxit ifrån både valpighet och arrogans och tar sin roll att få publiken ”nice and warm” för huvudakten på allvar. De skapar bra drag, får till och med igång en moshpit i Throes Of Perdition, men det märks också tydligt vilka band som är deras influenser. Mest jubel får de när Matt Heafy säger att Trivium inte ens skulle ha funnits utan In Flames.
Så mycket har In Flames och Göteborgssoundet faktiskt gjort för hårdrocken.

Band: In Flames
Plats: Scandinavium lördag 19 november
Publik: 8380.
Bäst: Come Clarity och känslorna den släpper loss framför och på scenen.
Sämst: Melodifestivalsaktiga Liberation funkar inte riktigt.

Publicerad i Borås Tidning 111121.

The Last Dance

Upptäckte en otippad länk mellan de två senaste konserterna jag sett: syntbandet VNV Nation har gjort en remix på en låt av hårdrocksbandet Within Temptation.
Discodansant blir ännu mer discodansant. Men frågan är hur fria händer VNV Nation egentligen fick?

Revolution Begins

Arch Enemy får ovanligt sällskap

Svenska hårdrockarna Arch Enemy har ett ovanligt sällskap med på konserten i Göteborg ikväll: människorättsorganisationen Amnesty.
-Folk inser inte hur lite de behöver göra. Många tror att de inte kan göra någon skillnad, men om alla gör lite får det en omfattande inverkan, säger vokalisten Angela Gossow.

Varför tar ni med Amnesty international på turné?
-Vi jobbade med dem första gången i USA förra hösten. Vi var oroliga för några av våra fans i Kina, och bestämde oss för att göra något förebyggande. Amnesty kan nå andra människor via oss, och det är jättebra att de är så öppna att de kan samarbeta med ett extremt metal-band.
Du kallar Arch Enemy ett politiskt band?
- Ja, och det är vi! Jag tror att många är rädda för att välja sida, för att någon ska hata dem. Det är det som får världen att dö. Alla går mitt i gatan, är varken fågel eller fisk. Som världen ser ut nu är det tydligt att vi måste ha åsikter, välja sida, slåss för något. Vi dör av kompromisser. Det är så långtråkigt – särskilt inom metal! Metal ska gå emot mainstream, vara provokativt, slåss för revolution. Nu är det underhållning, barnfamiljer går på Iron Maiden…
Ni stöder också djurrättsorganisationer, och du är vegan. Men allt läder då?
-Haha, allt läder är fejk! Det är bara bomull på scen. Alla i bandet är vegetarianer. I vissa länder förstår arrangörerna det inte alls, det serveras mycket potatis. Jag äter så mycket potatis och morötter att jag tror att jag blir orange snart!
Varför tror du att så många artister inte tar tillvara på möjligheten att ta ställning?
-Jag tror att de är rädda att förlora fans. Alla slåss om kakan, om att tjäna pengar. Yngre band är mer försiktiga, men vi är anarkister.
Hur kommer det sig att just du gör det?
-Min familj åt naturlig mat redan på sjuttiotalet, min mamma var med i De gröna och aktiv i Greenpeace. Många människor kan inte tänka längre än sin egen tröskel, men genom min uppväxt har jag alltid vetat att det finns svält och diskriminering. Nu har jag en möjlighet att slåss, och en publik. Det är ett ansvar som jag anammar och omfamnar.
Arch Enemy har spelat i Dubai och Kina. Är det något land ni inte kan tänka er att åka till?
-Just nu blir vi kritiserade för att vi ska spela i Israel för första gången, och vi håller förstås inte med om politiken. Men vi ska inte spela för regeringen, vi ska spela för fansen. De unga som förstår, som vill förändra världen. Vi vill visa vårt stöd, hjälpa dem att slåss för sina rättigheter. I Kina var vi tvungna att skicka in en lista på låtar – och sedan spelade vi något helt annat! Vi spelade Revolution begins… Musik är ett bra sätt att kommunicera.

Publicerad i Göteborgs-Posten 111111.
Arch Enemy spelar på Trädgår'n lördag 111112.