Folklore

Spelning 159 på turnén, den tredje i Göteborg. Stockholmska Opeth är i stan ofta. Senaste besöket var på Metaltown –  en utomhusmiljö som är raka motsatsen till Nefertitis intimitet. Och med en låtlista som var aningen för soft för att locka storpublik.

Söndagens och måndagens konserter kallas unplugged, men det är falsk marknadsföring. Tur är kanske det. Bandet använder elektriska instrument men fokuserar på sina mjukare, lugnare stycken (vilket man med fog kan hävda att de gjort även vid andra tillfällen). Med senaste skivan Heritage lät de sin fäbless för sjuttiotalets progrock blomma ut helt. Titellåten, som får starta konserten, är som en minipianohyllning till Jazz på svenska.

Musikerna trängs på barstolar på scen. Ännu trängre är det framför. Ovanligt tyst, smått andäktigt. Även sångaren Mikael Åkerfeldt noterar hur tyst det är – publiken kommer nära bandet men också tvärtom, vilket märks på hans kommentarer. Om musiken är samtidigt avancerad och mysig håller sig mellansnacket enbart på mysnivå. Åkerfeldt är som vanligt underhållande, men babblig, håller närapå Nattsudd-nivå emellanåt.

Opeths musik, i grunden progressiv dödsmetal, är uppbyggd kring kontraster och dynamik, men till skillnad från befarat blir det varken enahanda eller segt. Kanske för att förväntningarna är annorlunda. Kanske för att lokalen passar stämningen så väl. Kanske för att covern på Var kommer barnen in? av åttiotalsbandet Hansson de Wolfe United samt Solitude av Black Sabbath räcker som avbrott. Att få höra Opeth på svenska – Åkerfeldt låter lika avslappnad som alltid – och lyfta fram doompionjärernas mer okända folkmusiksida.

Benighted med sin The winner takes it all-likhet blir däremot aningen tunn. Fina Häxprocess (titeln är stulen från Kjell Höglund) bjuder en slags återhållen energi som bubblar under ytan innan den klingar ut i tystnad. Det lågintensiva mörkret kommer fram ännu mer i Demon of the fall, en ren dödslåt i original och helt omarrangerad – av någon anledning tänker jag på 16 Horsepower. Genom att ge sig själva snävare gränser visar Opeth att de kan hitta nya vägar.

PROG
Opeth
Nefertiti, söndag
Publik: Slutsålt.
Bäst: Demon of the fall, helt omarrangerad från death metal-originalet.
Sämst: Sjöng han verkligen ”vart” i stället för ”var” i Var kommer barnen in?
Betyg: ****

Publicerad i Göteborgs-Posten 121203.

Huge Hammers

Ikväll får Göteborg finbesök. The Safety Fire, Periphery och Between The Buried And Me spelar på Sticky Fingers.

Between The Buried And Me har precis gett ut sitt sjätte och hyllade album The Parallax II: Future Sequence. Omtalade Periphery släppte sin andra platta Periphery II: This Time It's Personal i juli och The Safety Fire fullängdsdebuterade med Grind The Ocean i april.

Det är onekligen ett hett paket med progressiv och experimentell metal.
Själv ser jag mest fram emot kvällens öppnare, The Safety Fire.
Så här skrev jag om dem i Sweden Rock Magazine # 91 tidigare i år:

The Safety Fire
Grind the ocean
Inside Out
Betyg: 08
 En mänsklig sexåring kan vara både odräglig och ointressant – för ett band kan det däremot vara en av de bättre åldrarna: unga nog att vara hungriga, nyfikna och strunta i regler, gamla nog att ha ”hittat sig själva”. ”Grind the ocean” är Londongängets fullängdsdebut, efter en hyllad ep för tre år sedan, och de utgör definitivt en välbehövlig vitamininjektion på den brittiska metalscenen. Med en blandning av prog, death metal och post-hardcore är plattan fullpackad med allt från massiv Meshuggah-matematik till spröd Mars Volta-melodiskhet. Cynic tycks också vara en stor influens. Innehållsrikedomen är givande, samtidigt försöker kvintetten ibland peta in onödigt mycket på samma ställe. Styrkan finns inte framför allt i variationen och kontrasterna, i Sean McWeeneys breda röstregister eller i att musiken är välspelad och snygg (utan att det blir pretentiöst) utan i att kvintetten hela tiden lyckas hålla en hög energinivå. Det gör mig väldigt sugen på att se vad de kan åstadkomma live.

The 2nd Law

Muse

The 2nd Law

Warner

****

Den som ännu inte förstått att Muse inte är som alla andra får ännu ett bevis med sjätte skivan, ett variationsrikt alster som vid en första påsyn inte hänger ihop men ändå gör det. I alla nya inslag går det att spåra trådar från engelsmännens förflutna. Så blir det ologiska logiskt, från den i Museversion minimalistiska förstasingeln Madness till countrytwanget i Animals och basistens två, högst personliga låtar. Musikaliskt mest spännande är titeldiptyken Unsustainable och Isolated System, där trion omskapat hård dubstep med organiska instrument.

Att det inte är bandets bästa album blir smått ointressant i ett sammanhang där få lyckas kombinera kommersiell succé med sådan otvungen och obunden experimentlusta. Och storhetsvansinne.

Bella Stenberg

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121003.

Wild Child

Krävande, kompakt, kraftfullt

Festivalens fånigaste krock. Och valet är inte enkelt: Mastodon eller Gojira. Band som båda bär den tunga men progressiva fanan högt, som för genren framåt. Men i nuläget är ändå franska Gojira snäppet mer spännande. I Sverige har vi inte haft lika många tillfällen att se dem, de är yngre och från ett i hårdrocksvärlden mer udda land. Att komma in i ett tält med ordentligt tryck framför scenen är också skönt efter den glesa uppslutning som bitvis varit framför de stora scenerna.

Det är svårt att inte tänka på Mastodon när man ser Gojira, men de har ett öppnare uttryck och tydligare inslag av thrash. På en scen av den här storleken (till skillnad från när de nyligen varit förband till Metallica) kommer de helt till sin rätt. Krävande, kompakt, kraftfullt. Kontrollerat kaos. Men också på något sätt omedelbart i sin attack.

De 45 minuterna försvinner fort, och ger mersmak. Inte minst L’enfant sauvage, titellåten från nya plattan som släpps i månadsskiftet.

Metal/prog
Gojira
Close-Up stage, lördag
Bäst: Så unga och så skickliga.
Sämst: Att de spelar samtidigt som Mastodon.
Betyg: ****


Publicerad i Göteborgs-Posten 120616.

Summer Heritage

Det var enkelt att komma längst fram på Opeth.

Genom åren har Opeth trixat med liveframträdandena – fokuserat på enskilda plattor eller retrospektiv, delat upp i hårt och mjukt. Stockholmarna är ett av de där banden – eller åtminstone en av de där bandledarna – som konstant återuppfinner sig själva.

Men det kan också bli för mycket av just att återuppfinna. Förra årets platta Heritage var en ny riktning för Opeth då de mer eller mindre släppte den extrema metalen till förmån för renodlad prog, så som det lät på sjuttiotalet. Ingen överraskning egentligen, men heller inte en så särpräglad skiva som det borde ha varit.

Styckena från Heritage dominerar. Kanske är det därför det är ganska glest framför scenen – för att det är för soft. Lite för mysigt (eller möjligtvis för krävande) för en metalfestivalpublik.

"Har ni trevligt?" frågar sångaren Mikael Åkerfeldt och det är just vad det är. Självklart också oklanderligt framfört, med värme och uan att bli för inåtvänt, men Opeth behöver starkare kontraster. Nu kommer den 14 år gamla Demon of the fall efter fyra nya låtar som en förlösning, ett efterlängtat utbrott med growl och attack. Ännu bättre blir det i The grand conjuration.

Men som sångare har Åkerfeldt verkligen hittat hem i progen. Och i en mer intim miljö kan det bli riktigt speciellt – till exempel när bandet i december kommer tillbaka för två akustiska spelningar på Nefertiti.
Fast där kan de nog inte få publiken att headbanga utan musik – en lustig syn som också visar att Opeth inte alltid är så mycket allvar som de låter.

Prog
Opeth
Blood stage, fredag

Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120615.

Noctourniquet

The Mars Volta

Noctourniquet

Warner

Betyg: ****

Det är sympatiskt med artister som gör musik för sin egen skull. Det är ofta de som kräver mest av lyssnaren. Som Mars Volta, vars fokus på sjätte plattan inte ligger på det akustiska eller vackra – inledande The whip hand är full av fula skorrande ljud och en nästan skärande falsett. I The malking jewel påminner de om Nick Cave – lätt manisk och obehaglig. Vid andra tillfällen tänker jag på Muse. Som vanligt har Omar Rodriguez-Lopez och Cedric Bixler-Zavala i viss mån återuppfunnit sitt sound, delvis med inspiration från åttiotalet och den mest pretentiösa proggen. Ibland verkar de nästan vilja att lyssnaren ska irra bort sig. Men även om Noctourniquet bitvis drar åt musikalisk galenskap är det helt klart en kontrollerad sådan.

Publicerad i Borås Tidning 120328.