Folklore

Spelning 159 på turnén, den tredje i Göteborg. Stockholmska Opeth är i stan ofta. Senaste besöket var på Metaltown –  en utomhusmiljö som är raka motsatsen till Nefertitis intimitet. Och med en låtlista som var aningen för soft för att locka storpublik.

Söndagens och måndagens konserter kallas unplugged, men det är falsk marknadsföring. Tur är kanske det. Bandet använder elektriska instrument men fokuserar på sina mjukare, lugnare stycken (vilket man med fog kan hävda att de gjort även vid andra tillfällen). Med senaste skivan Heritage lät de sin fäbless för sjuttiotalets progrock blomma ut helt. Titellåten, som får starta konserten, är som en minipianohyllning till Jazz på svenska.

Musikerna trängs på barstolar på scen. Ännu trängre är det framför. Ovanligt tyst, smått andäktigt. Även sångaren Mikael Åkerfeldt noterar hur tyst det är – publiken kommer nära bandet men också tvärtom, vilket märks på hans kommentarer. Om musiken är samtidigt avancerad och mysig håller sig mellansnacket enbart på mysnivå. Åkerfeldt är som vanligt underhållande, men babblig, håller närapå Nattsudd-nivå emellanåt.

Opeths musik, i grunden progressiv dödsmetal, är uppbyggd kring kontraster och dynamik, men till skillnad från befarat blir det varken enahanda eller segt. Kanske för att förväntningarna är annorlunda. Kanske för att lokalen passar stämningen så väl. Kanske för att covern på Var kommer barnen in? av åttiotalsbandet Hansson de Wolfe United samt Solitude av Black Sabbath räcker som avbrott. Att få höra Opeth på svenska – Åkerfeldt låter lika avslappnad som alltid – och lyfta fram doompionjärernas mer okända folkmusiksida.

Benighted med sin The winner takes it all-likhet blir däremot aningen tunn. Fina Häxprocess (titeln är stulen från Kjell Höglund) bjuder en slags återhållen energi som bubblar under ytan innan den klingar ut i tystnad. Det lågintensiva mörkret kommer fram ännu mer i Demon of the fall, en ren dödslåt i original och helt omarrangerad – av någon anledning tänker jag på 16 Horsepower. Genom att ge sig själva snävare gränser visar Opeth att de kan hitta nya vägar.

PROG
Opeth
Nefertiti, söndag
Publik: Slutsålt.
Bäst: Demon of the fall, helt omarrangerad från death metal-originalet.
Sämst: Sjöng han verkligen ”vart” i stället för ”var” i Var kommer barnen in?
Betyg: ****

Publicerad i Göteborgs-Posten 121203.

Summer Heritage

Det var enkelt att komma längst fram på Opeth.

Genom åren har Opeth trixat med liveframträdandena – fokuserat på enskilda plattor eller retrospektiv, delat upp i hårt och mjukt. Stockholmarna är ett av de där banden – eller åtminstone en av de där bandledarna – som konstant återuppfinner sig själva.

Men det kan också bli för mycket av just att återuppfinna. Förra årets platta Heritage var en ny riktning för Opeth då de mer eller mindre släppte den extrema metalen till förmån för renodlad prog, så som det lät på sjuttiotalet. Ingen överraskning egentligen, men heller inte en så särpräglad skiva som det borde ha varit.

Styckena från Heritage dominerar. Kanske är det därför det är ganska glest framför scenen – för att det är för soft. Lite för mysigt (eller möjligtvis för krävande) för en metalfestivalpublik.

"Har ni trevligt?" frågar sångaren Mikael Åkerfeldt och det är just vad det är. Självklart också oklanderligt framfört, med värme och uan att bli för inåtvänt, men Opeth behöver starkare kontraster. Nu kommer den 14 år gamla Demon of the fall efter fyra nya låtar som en förlösning, ett efterlängtat utbrott med growl och attack. Ännu bättre blir det i The grand conjuration.

Men som sångare har Åkerfeldt verkligen hittat hem i progen. Och i en mer intim miljö kan det bli riktigt speciellt – till exempel när bandet i december kommer tillbaka för två akustiska spelningar på Nefertiti.
Fast där kan de nog inte få publiken att headbanga utan musik – en lustig syn som också visar att Opeth inte alltid är så mycket allvar som de låter.

Prog
Opeth
Blood stage, fredag

Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120615.