Huge Hammers

Ikväll får Göteborg finbesök. The Safety Fire, Periphery och Between The Buried And Me spelar på Sticky Fingers.

Between The Buried And Me har precis gett ut sitt sjätte och hyllade album The Parallax II: Future Sequence. Omtalade Periphery släppte sin andra platta Periphery II: This Time It's Personal i juli och The Safety Fire fullängdsdebuterade med Grind The Ocean i april.

Det är onekligen ett hett paket med progressiv och experimentell metal.
Själv ser jag mest fram emot kvällens öppnare, The Safety Fire.
Så här skrev jag om dem i Sweden Rock Magazine # 91 tidigare i år:

The Safety Fire
Grind the ocean
Inside Out
Betyg: 08
 En mänsklig sexåring kan vara både odräglig och ointressant – för ett band kan det däremot vara en av de bättre åldrarna: unga nog att vara hungriga, nyfikna och strunta i regler, gamla nog att ha ”hittat sig själva”. ”Grind the ocean” är Londongängets fullängdsdebut, efter en hyllad ep för tre år sedan, och de utgör definitivt en välbehövlig vitamininjektion på den brittiska metalscenen. Med en blandning av prog, death metal och post-hardcore är plattan fullpackad med allt från massiv Meshuggah-matematik till spröd Mars Volta-melodiskhet. Cynic tycks också vara en stor influens. Innehållsrikedomen är givande, samtidigt försöker kvintetten ibland peta in onödigt mycket på samma ställe. Styrkan finns inte framför allt i variationen och kontrasterna, i Sean McWeeneys breda röstregister eller i att musiken är välspelad och snygg (utan att det blir pretentiöst) utan i att kvintetten hela tiden lyckas hålla en hög energinivå. Det gör mig väldigt sugen på att se vad de kan åstadkomma live.

Paradise Found

Gothmetal med ögonkontakt

På de första arton åren lyckades Paradise Lost inte med att bli ett bra liveband – kanske var det när de fyllde 20 som det släppte? För inte kan det väl vara den svenske trummisen Adrian Erlandsson (känd från Göteborgsbanden At The Gates och The Haunted och medlem sedan 2009) som inneburit en så stor förändring?

Något har i alla fall hänt sedan jag såg engelsmännen sist. Musiken är lika svart och melankolisk som alltid, men det finns mer harmoni hos musikerna. Gitarristen Aaron Eady ser riktigt lycklig ut, är helt inne i musiken och sjunger med, men framför allt märks det på Nick Holmes. Sångaren har ögonkontakt med åskådarna, pratar med oss, uppmuntrar, till och med ler och – kors i taket – skämtar. Torrt, men effektivt. Och publiken är lättflörtad – från Erased och framåt är det händer i luften vid nästan varje låt.

Konserten blir en slags uppräkning av hits från 1992 (tredje plattan) och in i nuet. As I die, Forever failure, Pity the sadness, One second, Say just words… En blandning av barskt och melodiskt, där de låtar som är laddade med elektroniska effekter nästan är populärast.

Paradise Lost har utvecklats sedan dödsmetalldebuten, och det var länge sedan det hördes något av den. De har förändrat och förfinat och periodvis även tappat bort sitt sound under karriären. Nu har de lyckats förena de flesta bitarna, även på scen. Låtarna från den färska skivan Tragic idol – den trettonde – passar in fint. In this we dwell sticker ut på ett positivt sätt med riff som ibland drar åt heavy metal och ett rejält gitarrsolo.

Det finns fortfarande en viss stelhet – det är ju inbyggt i gothmusiken – och Nick Holmes levererar en del sura toner, men jag har faktiskt aldrig sett Paradise Lost så här bra och avslappnade. Eller så här svängiga.

Metal/goth

Paradise Lost

Sticky Fingers, tisdag 120515

Publik: 320.

Bäst: De tre låtarna från One second.

Sämst: 75 minuter är lite snålt – och även att Adrian Erlandsson inte säger något.

Betyg: ****

Publicerad i Göteborgs-Posten 120516.