Teutonic Terror

 

Massiv kraft hos Accept

 Det är lätt att inte alltid ta Accept på allvar. Att se tyskarna som en parodi på en viss sorts metal istället för som pionjärer. Att bara minnas den töntiga videon till Balls to the wall och hur musiken är stel, storvulen och överlastad med manliga attribut.

Så det är bra att påminnas om att det finns ett sväng i taktfastheten. Gedigna låtar. En massiv kraft. Och en rejäl spelglädje. Gitarristen Wolf Hoffmanns smittsamma leende lyser upp hela lokalen. Det ger en hel och full närvaro i nuet, och behövs som motvikt. Synkroniserade headbangar och gitarrhugg är en kliché, men den är alltid effektiv.

Accept modell 2012 är pigga och fulla av energi. I den här formen har kvintetten arbetat sedan 2009 (första fröet till gruppen såddes faktiskt redan 1968 även om skivdebuten dröjde till 1979 och de har haft ett av-och-på-förhållande under i stort sett hela sin existens). Att ett band som är så starkt förknippat med sin sångare som Accept med Udo Dirkschneider kan fortsätta utan honom och till och med få en nytändning är inte illa. Amerikanen Mark Tornillo är en utmärkt Udo-imitatör – men också en frontman av egen kraft. Han har så mycket taggtråd och grus i rösten att man nästan får ont i halsen av att lyssna på honom.

 Två ”nya” album har de att plocka från, Blood of the nations och vårens Stalingrad. Att titellåten är skriven ur rysk vinkel är överraskande – å andra sidan kommer texten fram till att alla blir bröder i döden. Faktum är att Stalingrad är en av kvällens höjdpunkter: den är allt som är Accept utan att vara sönderspelad.

 Materialet de spelar har en spännvidd på 31 år. Imponerande enbart för den skull, men också för sitt innehåll. De två timmarna blir förutsägbara ibland - det finns gott om låtar som måste spelas - men sällan trista.

Allra sist kommer Balls to the wall. En av de största metalklassikerna, som nästa år fyller trettio – och vars text om förtryck och frigörelse fortfarande är aktuell. Så förenas ännu tydligare än under resten av kvällen ett stycke hårdrockshistoria med nuet.

Heavy metal  
Accept
Trädgårn, lördag 3 november
Publik: 900
Bäst: Gemenskapen i Princess of the dark.
Sämst: Betoningen på solon som hackar sönder vissa klassiker.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121104.