Music From Another Dimension!

De senaste åren har gitarristen Joe  Perry och sångaren Steven Tyler bråkat så mycket att Aerosmith liknar en dålig såpopera. Den spänningen hörs sällan på gruppens första album med ny musik på elva år – men den hade behövts. Nu puttrar det mest på i mediokert mellantempo.
Amerikanerna försöker – utan att lyckas – återvända till brytpunkten mellan 80- och 90-tal, till hits som Love in an elevator och de svulstiga powerballaderna. Varvat med trött blues och hårdrocksboogie,  och ibland med en pratsångsattityd lånad från Walk this way. Det finns band som lyckas ta tag i karriären igen (Accept är ett färskt exempel) men det här är inget som får Aerosmith att låta pigga, relevanta för 2012 eller ens särskilt spelglada.

Aerosmith

Music from another dimension!

Columbia/Sony

Genre: Rock

Betyg: **

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121107.

Red

Redan 2008 när 18-åriga Taylor Swift framförde sin Love story på Country Music Awards var det uppenbart att något stort var på gång. Hon är en begåvad låtskrivare och – om än ibland väldigt amerikanskt helylle – textförfattare. Här särskilt med färganvändningen i Red och den lågmälda nystarten i Begin again.
Swifts fjärde album handlar om den drabbande unga kärleken, den som inte slutade lyckligt. Hon är en ung kvinna som upptäcker och utforskar. Och säger nej, som i attitydstinna We are never ever getting back together (som hon skrivit med Max Martin). Musikaliskt är det gediget men lättsmält. Pop med tydliga countryrötter. Men tyvärr aldrig lika mycket country som på de bitterljuva låtarna hon gjorde till Hungerspelen-soundtracket.

Taylor Swift
Red
Universal
Genre: Country/pop
Betyg: ****

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121024.

Lights out

Med sin andra skiva Hisingen blues blev Graveyard plötsligt namnet på allas läppar – från hårdrockares till hipsters. Men de låter sig inte  bekomma utan lunkar på i sin takt – en utvecklingskurva med inspiration som gått från Black Sabbath mot Led Zeppelin och nu också The Doors och mer tillbakalutat sjuttiotal är på något sätt logisk. Och utmynnar i en blandning som gör det relevant att i samband med uppföljaren nämna en nutida dåtidsuttolkare som The Soundtrack Of Our Lives.

Här handlar det mer om lågmäld dramatik än någon energisk urladdning eller boogiesväng. Något som passar bandet och inte minst sångaren Joakim Nilsson väl. Den sköna retrokänslan är intakt – Graveyard tycks sanna mot sig själva. Och det är ju ett framgångsrecept.

Graveyard

Lights out

Universal

Genre: Retrohårdrock

Betyg: ****

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121024.

The 2nd Law

Är det science fiction, en dystopi eller ett album? Eftersom det är Muse förmodligen allt på en gång.
Ny platta i september - yay!

Sad But True

Vi har fått svar på frågorna vem, när och hur. Men vad och varför återstår, även efter ett antal lyssningar på Metallicas och Lou Reeds märkliga Lulu-samarbete. Egentligen skulle jag kunnat skriva en hel essä.



Metallica & Lou Reed
Lulu
Universal
Betyg 1

Visst är det kul att Metallica vidgar sina perspektiv. Framför allt att de vågar släppa perfektionismen. Konstnärligt är det skönt med artister som inte bryr sig om andras åsikter. Men det är en klen tröst när resultatet knappt är lyssningsbart – även för den som lyckas se Lulu som avantgarde och inte som en Metallica- eller Lou Reed-platta.

Det största problemet är inte det repetitiva, avsaknaden av struktur eller Reeds eländiga pratsång utan att Lulu faktiskt inte låter som ett samarbete utan som två separata inlägg. Reeds tajming och inlevelse är kass, musiken låter emellanåt som demoinspelningar. Inte ens när Metallica släpper loss – Lou Reed, rockpionjär med Velvet Underground, har fastnat i den halvdöda pratsången – nås en förlösning eller befriande krock, och texten om en tysk prostituerad stjälper mer än hjälper. Det blir segt och tråkigt, inte kontroversiellt.

Till sist försöker jag lyssna bakom sången. Finns det en instrumentalversion? För det finns korn av spänning, framför allt i några av riffen, i stämningar och i teknik och elektronik Metallica använder för första gången. Och här och där finner jag hopp om att James Hetfield ska spela in den där countryskivan jag drömmer om. Men det mest positiva med Lulu är nog att artisterna delat med sig av albumet på internet långt innan släppdatum.

Publicerad i Borås Tidning 111026.
Lulu finns för lyssning på www.loureedmetallica.com.

Death Destruction

Death Destruction
Death Destruction
Sony
***

Kalla det en supergrupp eller ett sidoprojekt som tog över. Gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl lämnade Evergrey, Jimmie Strimell passar bättre som brutal sångare här än som flickfavorit i Dead By April. Och så Hammerfalls basist Fredrik Larsson.
De göteborgska metalveteranerna som blir debutanter är allt annat än summan av sina delar. Musiken är tekniskt välgjord, rakt på sak och hård metal, utan sockersöt sång, progressiva tendenser och arenarefränger. Framför allt får de brutaliteten att svänga; death metal möter amerikanskt groove. Bäst är Fuck Yeah, enkel och rättfram – en typisk låt att kalla för käftsmäll. Plattan börjar starkt men sackar mot slutet, men det viktigaste är nog att det märks att musikerna har kul.

Publicerad i Borås Tidning 110824.