Sad But True

Vi har fått svar på frågorna vem, när och hur. Men vad och varför återstår, även efter ett antal lyssningar på Metallicas och Lou Reeds märkliga Lulu-samarbete. Egentligen skulle jag kunnat skriva en hel essä.



Metallica & Lou Reed
Lulu
Universal
Betyg 1

Visst är det kul att Metallica vidgar sina perspektiv. Framför allt att de vågar släppa perfektionismen. Konstnärligt är det skönt med artister som inte bryr sig om andras åsikter. Men det är en klen tröst när resultatet knappt är lyssningsbart – även för den som lyckas se Lulu som avantgarde och inte som en Metallica- eller Lou Reed-platta.

Det största problemet är inte det repetitiva, avsaknaden av struktur eller Reeds eländiga pratsång utan att Lulu faktiskt inte låter som ett samarbete utan som två separata inlägg. Reeds tajming och inlevelse är kass, musiken låter emellanåt som demoinspelningar. Inte ens när Metallica släpper loss – Lou Reed, rockpionjär med Velvet Underground, har fastnat i den halvdöda pratsången – nås en förlösning eller befriande krock, och texten om en tysk prostituerad stjälper mer än hjälper. Det blir segt och tråkigt, inte kontroversiellt.

Till sist försöker jag lyssna bakom sången. Finns det en instrumentalversion? För det finns korn av spänning, framför allt i några av riffen, i stämningar och i teknik och elektronik Metallica använder för första gången. Och här och där finner jag hopp om att James Hetfield ska spela in den där countryskivan jag drömmer om. Men det mest positiva med Lulu är nog att artisterna delat med sig av albumet på internet långt innan släppdatum.

Publicerad i Borås Tidning 111026.
Lulu finns för lyssning på www.loureedmetallica.com.

Death Destruction

Death Destruction
Death Destruction
Sony
***

Kalla det en supergrupp eller ett sidoprojekt som tog över. Gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl lämnade Evergrey, Jimmie Strimell passar bättre som brutal sångare här än som flickfavorit i Dead By April. Och så Hammerfalls basist Fredrik Larsson.
De göteborgska metalveteranerna som blir debutanter är allt annat än summan av sina delar. Musiken är tekniskt välgjord, rakt på sak och hård metal, utan sockersöt sång, progressiva tendenser och arenarefränger. Framför allt får de brutaliteten att svänga; death metal möter amerikanskt groove. Bäst är Fuck Yeah, enkel och rättfram – en typisk låt att kalla för käftsmäll. Plattan börjar starkt men sackar mot slutet, men det viktigaste är nog att det märks att musikerna har kul.

Publicerad i Borås Tidning 110824.

Atma

Yob är inget för den vekhjärtade

Yob
Atma
Profound Lore/Sound Pollution
* * * *

Är Neurosis för fluffigt? Mastodon för välpolerat? Alltid längtat efter HP Lovecrafts skräckstämning i musikform? Prova Yob, trion från Oregon som maler sig igenom fem låtar på 55 minuter. Atma – titeln är en hinduistisk term för själen – är deras sjätte platta totalt, den andra efter återförenandet, och mer fokuserad än den förra.
Den här sortens doom metal, med inslag av sludge, stoner och psykedelia, tung, släpig, skitig och framför allt rå, är inget för den vekhjärtade, inte ens för vilken dag som helst. Det är musik man måste ta sig in i. Som man kan lyssna koncentrerat på – eller nästan meditera till. Upprepningarna har en liten men viktig variation, och Atma lyckas vara klaustrofobisk och utvidgande på en och samma gång.

Publicerad i Borås Tidning 110817.

På trevliga NRP kan man lyssna på albumet.

I Fädrens Spår

En påminnelse om förfädernas slit

Många av oss har varit med om samma sak som den mångårige Borås Tidning-medarbetaren Torkel Ivarsson – vi inser inte att vi har en massa frågor att ställa förrän det är för sent. Och då är mormor, farfar eller vem det nu kan vara redan borta.

I Ivarssons fall handlar det om hans farföräldrar Anna Lundgren och Ivar Andersson, båda födda på 1890-talet. Med sin journalistiska bakgrund försöker han mejsla fram dessa två arbetarrörelsens anonyma pionjärer genom att söka i dokument och prata med människor som känt dem.Ivar blev typograf och som sextonåring medlem i arbetarkommunen, under årens lopp med styrelseuppdrag både där och inom brandkår, idrott, kulturliv, så många att de för läsaren är omöjliga att hålla ordning på.

Anna var den första kvinnan som röstade i Lindesberg och den första socialdemokratiska kvinnan i stadsfullmäktige, även hon med diverse andra uppdrag och djupt engagerad i skola och fattigvård. Det är synd att paret själva inte hörs. Tilltalet är personligt när Ivarsson skildrar sina idylliska barndomsbesök hos dem, men deras personligheter saknas ändå. Vad drev dem? Hur orkade de? Hur hittade de tid för varandra?

Biografin handlar inte bara om Anna och Ivar, det finns många sidospår där alla inte känns relevanta; om staden Lindesberg, om arbetarrörelsen, politik och tidens gång med omvälvande händelser och stora förändringar, om släktingar (farfarsfar levde när årsinkomsten reglerade om en man var röstberättigad) och kamrater. Myllret av namn är svårt att hålla isär.

Boken är också delvis en skildring av författarens eget politiska uppvaknande och uppväxt, med ett tydligt politiskt patos till vänster och en oro för dagens situation.
Framför allt är den ett dokument över en tid som många har glömt, och som vi som inte upplevt definitivt behöver påminnas om.Utan andras hårda slit och uppoffringar hade vi inte haft det tillnärmelsevis så bra som vi trots allt har det idag.

Bok: En revolution utan blod/En värld utan tårar
Författare: Torkel Ivarsson
Förlag: Bokebackens Förlag

Publicerad i Borås Tidning 110610.