Sister, Sister

"Melodi nummer tre, text och musik Klara och Johanna Söderberg: Hard believer". Det senaste året har First Aid Kit varit allas älsklingar, från kritiker till skivköpare, från Svensktoppslyssnare till hipsters. Den här kvällen är det Klara som skämtar om att Göteborgspubliken missar Melodifestivalen, och med helt rätt tonfall presenterar låten. Det skulle vara intressant att se hur det hade gått.

Systrarna spelade i stan två gånger förra året (och värmer upp för Patti Smith i sommar), ändå är det fullsatt. De har nu förstärkning av en smålänning på trummor och en engelsman på mandolin och pedal steel. Alldeles lagom, även om det särskilt i inledande In the morning och Blue känns som om musiken inkräktar på sången. Ghost town, som spelas helt o-elektriskt, är riktigt fin och bitterljuv.

Bland det bästa med First Aid Kit är de får allt att verka så enkelt. Humorn och ödmjukheten. Låtarna är vackra, men aldrig väna. Man kan tycka att de kanske inte är så unika, rent musikaliskt och melodiskt. Men när allt stämmer, från röster till utstrålning, spelar just det liten roll. Vad gäller stämsången konkurrerar systrarna med det amerikanska toppskiktet.

Det årsgamla albumet The lion’s roar är nästan sönderspelat och sönderälskat så det är uppfriskande med stadigt countrylunkande Marianne's son och de två helt nya, Heaven knows och en odöpt. Däremot hade jag hellre hört andra covers än på Simon & Garfunkel och Bob Dylan. Som tajta syskon och med litet band borde det finnas utrymme för spontanitet (att de tappar bort sig och börjar om med Wolf räknas inte).

De är så unga och redan så mytomspunna. Det har har nästan blivit ett mantra hur duon fått Patti Smith att fälla tårar och så vidare. Nu senast var det Kim Gordon – från Sonic Youth – som twittrade om systrarnas mamma när de vann Nordic music prize och låten Emmylou som spelades hippa tv-serien Nashville.

Det finns liksom ingen ände på lovorden. Det känns helt rättvist. Och självklart att det blir slutsålt igen.

Konsert

Countryfolkpop

First Aid Kit

Konserthuset, Stora salen,130216

Publik: Utsålt.

Bäst: The lion's roar där Johannas rörelser och vilda headbangande dessutom förkroppsligar låtens mörker och intensitet.

Sämst: Det blir stelt med sittande publik.

Betyg:****

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130217.

The Big Black & The Blue

Sommar: Klara och Johanna Söderberg

I början av året hyllades plötsligt First Aid Kit överallt. Då är det lätt att bli skeptisk. Men Klara och Johanna Söderbergs musik är värd alla lovord.

Man glömmer snabbt vem som är vem, men systrarna har ett naturligt talflöde. Framför allt pratar de om musik. Att lyssna, att spela, att nå ut till andra – och de lyckas förmedla den glädje och passion de själva hittat. Hela vägen från en kassettinspelning från 2000 då de lekte radio och popstjärnor, till USA-turnéer och hatkärleken till landet och det märkliga i att få träffa sina idoler – Bright Eyes, Fleet Foxes, Patti Smith – och kanske även få spela med dem.

2000 var också året de såg filmen O brother, where art thou, hörde bluegrass och sjöng i stämmor för första gången. Programmet innehåller en hel del sympatisk musikhistoria, där det personliga förenas med bildning.

Ännu viktigare var kanske när mamman förklarade för sexåriga Johanna och åttaåriga Klara vad feminism är. Att de kan se ut hur som helst och göra vad de vill – något de däremot inte alltid upplevt i mötet med media.

Sista meningen: Wherever I have gone the blues are all the same (duon framför Blues run the game). 

Musik: Inspirationsmusik, mest country och folk. Patti Smith, Gram Parsons & Emmylou Harris, The Carter Family, Buffy Sainte-Marie, Fleet Foxes, Loretta Lynn.

Nästa sommarvärd: Daniel Sjölin.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120709.

Lyssna på Sommar här och på First Aid Kit här.