The Big Black & The Blue

Sommar: Klara och Johanna Söderberg

I början av året hyllades plötsligt First Aid Kit överallt. Då är det lätt att bli skeptisk. Men Klara och Johanna Söderbergs musik är värd alla lovord.

Man glömmer snabbt vem som är vem, men systrarna har ett naturligt talflöde. Framför allt pratar de om musik. Att lyssna, att spela, att nå ut till andra – och de lyckas förmedla den glädje och passion de själva hittat. Hela vägen från en kassettinspelning från 2000 då de lekte radio och popstjärnor, till USA-turnéer och hatkärleken till landet och det märkliga i att få träffa sina idoler – Bright Eyes, Fleet Foxes, Patti Smith – och kanske även få spela med dem.

2000 var också året de såg filmen O brother, where art thou, hörde bluegrass och sjöng i stämmor för första gången. Programmet innehåller en hel del sympatisk musikhistoria, där det personliga förenas med bildning.

Ännu viktigare var kanske när mamman förklarade för sexåriga Johanna och åttaåriga Klara vad feminism är. Att de kan se ut hur som helst och göra vad de vill – något de däremot inte alltid upplevt i mötet med media.

Sista meningen: Wherever I have gone the blues are all the same (duon framför Blues run the game). 

Musik: Inspirationsmusik, mest country och folk. Patti Smith, Gram Parsons & Emmylou Harris, The Carter Family, Buffy Sainte-Marie, Fleet Foxes, Loretta Lynn.

Nästa sommarvärd: Daniel Sjölin.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120709.

Lyssna på Sommar här och på First Aid Kit här.

More Is More

Sommar: Yngwie Malmsteen

Han hade önskat sig en hund eller ett svärd, men på sin femte födelsedag fick han en gitarr. Nu är Yngwie J Malmsteen en av Sveriges mest berömda musiker, en gitarrist som skapat en ny hårdrocksgenre: neoklassicism.

Han berättar (och spelar) sin musikaliska historia; hur han såg Jimi Hendrix bränna upp en gitarr på tv, hur Deep Purple fick honom att vilja lira hårdrock, hur det var mycket svårare att ta ut låtarna på Genesis-plattan som storasyrran kom hem med och om hur han upptäckte den klassiska musiken och hittade sitt sound. Hur han spelade gitarr dagar och nätter i sträck – då skrattar han åt sig själv – och som 19-åring blev upptäckt och flyttade till USA. Lagom är ett ord som inte existerar i min vokabulär, förklarar han.

Manus verkar saknas, vilket gör snacket direkt och oprententiöst, men aningen fladdrigt. Yngwie är sitt storslagna jag, men avslappnad, smått nedtonad. Underhållande men inte lika överdriven som väntat. Undantaget en ökänd furiös flygplansfärd uteblir skrönorna om det vilda rockstjärnelivet nästan helt.

Sista meningen: Här kommer en helt underbar sak, en svensk sak ska jag säga, som hade stort intryck på mig som liten och fortfarande … en riktig rysare: Ack Värmeland du sköna.

Musik: Sin musikbiografi; Barkbrödslåten, Deep Purple, Genesis, Vivaldi, Paganini, Bach, Rainbow, ett par egna låtar.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120630 (Grattis på 49-årsdagen, Yngwie!).

Hey Baberiba

Ett sant medieproffs 

Om Sommar varit direktsänt hade David Hellenius förmodligen varit rätt nervös i lördags – hur skulle han kunna toppa Anja Pärsons fina program?

Men seriens styrka är variationen, och Hellenius har en helt annan ton. Redan som liten tittade han rakt in i kameran och lärde sig att gå och prata samtidigt, säger han – för han är ju inte bara tv-programledare, utan även komiker. Sanningen är att han var blyg och hade få vänner, men han håller hela tiden en distans till det som kunde bli jobbigt eller mer personligt. Vilket gör att trots att han avslöjar fler misslyckanden än succéer kommer man aldrig nära. Samma avstånd gör att det knappt berör ens när han berättar om sonens dramatiska födsel eller föräldraskapsrädslorna. Han tar inte heller ut svängarna ordentligt när han driver med sina pedantiska och hypokondriska drag, som fått honom att bokstavligt talat skita i det blå skåpet – en byrå. 

Hellenius är ett typiskt medieproffs, dessutom av den ironiska generationen. Här blir just det alltför tydligt.

Musik: Enbart svenskt och låtar som knyter an till ämnet; Sigge Fürst, Ebba Grön, Harpo, Sean Banan, Agnetha Fältskog.

Sista meningen: Tack för att ni har lyssnat, och ha nu en riktigt skön sommar – hej då.

Dagens sommarvärd: Christina Lampe-Önnerud, uppfinnare.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120625.

Regn Hos Mig

I dag på morgonnyheterna handlade det om Somalia. Hjälpen når inte fram. Lite bakgrund i en annan nyhet, något om att Västvärlden har medverkat till att förstöra och suga ut Afrikas horn. Och så vidare.

Just därför är det viktigt att höra en historia som Ubah Musses. En enskild person som kan ge ansikte och röst åt sådant som annars är alldeles för stort för att ta till sig.



Viktig berättelse om lång resa

I tio år trodde mamman att dottern blivit såld eller dödad. Ubah Musse skildes från familjen och kom hit som ensamt flyktingbarn. Nu är hon skådespelare, student, spärrvakt, undersköterska. I Sommar pratar dottern till mamman, som sist de talades vid befann sig i något läger: ”Mamma, var är du?” ”Har du mat och vatten?”
Ubah Musse presenterar en annan svensk verklighet, och ett delvis annat Somalia; ett helt och vackert land. Nu skäms hon när hon ser bilderna därifrån.
Det blir en lång livsresa, från samlingen runt elden i barndomen med hela familjen, med hyenor, schakaler och stjärnor som lyste, till att bli sin egen familj i ett segregerat Stockholm. Via flyktingförläggning, en släkting som misshandlade henne, grupphem för ungdomar… och ett uppslitande återbesök i krigets Somalia för nio år sedan.
Ubah Musse lockar till ett par skratt, men mest är det allvar. Hon är trött på att höra om invandrare hit och dit, invandrarkvinnor hit och dit. Somalier hit och dit och svenskar hit och dit. Och inte minst haram hit och dit. Hon ifrågasätter även exporten av klansystemet, av hatspridandet.
Programmet bjuder förmodligen inte mycket nytt för den som sett hennes monologföreställning Vem sover i natt?, men det är en viktig berättelse.

Musiken: En del hiphop, som Nas, Bahamadia och Notorius B.I.G. Dessutom Michael Jackson, Nina Simone, Bob Marley, Metallica, Orup samt somaliska K’naan och Gulled Ahmed.
Sista meningen: Jag ber till gud att regnet ska falla över Somalias röda jord och hungern upphör – en dag blir vi ett igen.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110816.

Loud As Hope

Igår lyssnade jag på Karl Ove Knausgård när han sommarpratade. Känslosamt, men aldrig sentimentalt och - till skillnad från många andra som talat om samma ämnen - befriande floskelfritt.



Livet efter terrordåden
Egentligen skulle han pratat om något helt annat. Men författaren Karl Ove Knausgård måste tala om detta. Om Oslo, Utöya, vad som hände, hemma, hos oss. Om vad som är hemma, vi och dom, nationalism. Han är ju norrman, om än bosatt i Skåne.
Knausgård hamnar ungefär så långt från lättsam underhållning som man kan komma. Han berättar om hur han fick höra om dåden, hur han nyhetssurfade, tänkte al Qaida när det främmande överskuggade det bekanta på nyhetsbilderna, hur han ringde till mamma, slentrianmässigt sa att det norska samhället kommer att förändras… Men han har inte bara reagerat och spekulerat, han har tänkt och begrundat och läst vidare – internetdebatter, Hitlers Min kamp, Behring Breiviks manifest – och formulerar sig så att alla ord fylls med mening. Hans berättelse blir inte ännu en upprepning (även om allt inte är unikt), utan intressant, fångande och tänkvärd. Han pratar om barndomens nationaldagsfirande, gapet mellan verkligheten och beskrivningen av den, att vi kan namnen på historiens mördare men inte på dem som blivit dräpta, och vad det innebär.
Så blir hans väl förvaltade stund i radion, i långsamt tempo, också något att begrunda, att lyssna koncentrerat på. Som tur är slutar han i mer hoppfull ton.

Musiken: Mollstämd och vemodig, en mörk ton som passar väl. En del instrumentalt. Wilco, Anders Widmark, Radiohead, Nils Petter Molvaer, Midlake, Fever Ray, Sissel Endresen & Bugge Wesseltoft.
Sista meningen: Jag heter Karl Ove Knausgård, takk för att du hørte på.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110815.