Grumpy Old Men

Lever på gamla meriter

Hur länge går det att leva på gamla meriter? Det varierar med genre men beror förstås på publiken, som ofta är tålmodigare än de borde vara. Och som håller fast vid saker mest av vanans kraft.

Radiomannen och den ilskne vänsterradikalen Frank Gunnarsson är populär i Göteborg. Han behöver inga vassa poänger för att locka fram stora skratt hos åskådarna. Ibland nästan inga poänger alls.

Föreställningen – den första av tre i Pusterviks matsal – heter En näradödenupplevelse. Rallymannen Stefan Livh är ledsagare på scen, spelar minidragspel, slår virvlar på en liten afrikansk trumma, flikar in korta allsånger och påminner Gunnarsson om att han måste använda mikrofonen.

Huvudpersonen själv har en tjock pärm med sig, men det är ändå svårt att avgöra hur mycket som är planerat. Han hoppar mellan ämnen, från barndom till ålderskrämpor – inklusive en kort, nästan förvirrad utvikning om rasism där han kallar Jimmie Åkesson för Kalle Jularbo-rasist – till Lysekil och jämförelser mellan Sverige och Frankrike och då och nu.

Gunnarson fyllde sjuttio i våras, slutade sin anställning på Sveriges Radio 2001 (men har hörts i etern ändå) och bor numera i Sydfrankrike. Det är en lång klassresa från den knapra uppväxten i Lysekil. Särskilt när han beskriver orten på samma vi hade det allra värst-sätt som i Monty Pythons sketch Four Yorkshiremen: vintern var så kall att stenhuggarna frös fast när de pissade – som i "en lesbisk medelklassinstallation" – och sommaren så het att makrillarna hoppade upp i stekpannan för att svalka sig. Grovhugget underhållande, men planlöst framfört.

Den som förväntar sig livsvisdomar blir besviken. Det närmsta han kommer är att det är lika bra att inte gå till läkaren så länge man tycker att man är frisk. Politik blir det heller inte särskilt mycket – och ingen satir alls – men det skiner igenom att Gunnarsson är lika besviken på Stefan Löfven som på Fredrik Reinfeldt men att Annie Lööf är värst. Henne kallar han en snorunge som är helt väck. Ilskan finns kvar, men är lika ofokuserad som resten av snacket.

Gunnarsson är den han är och förvånar inte. Men med just bristen på fokus och sammanhang, tillsammans med att föreställningen bara är runt 45 minuter, visar inte den respekt som en trogen, tålmodig och trots allt uppskattande publik förtjänar. Det enda som är riktigt fångande är den avslutande dikten Berättelsen om de gamla kvinnorna, Tadeusz Rózewiczs betraktelse om slit och vardagsstyrka.
Då tar Gunnarsson såväl sig själv som texten och åhörarna på allvar.

Pratshow
Frank Gunnarsson
Pustervik, måndag
Publik: Cirka 70.
Bäst: Den avslutande dikten.
Sämst: Bristen på sammanhållning.
Betyg: *

Publicerad i Göteborgs-Posten 121022.

Hey Baberiba

Ett sant medieproffs 

Om Sommar varit direktsänt hade David Hellenius förmodligen varit rätt nervös i lördags – hur skulle han kunna toppa Anja Pärsons fina program?

Men seriens styrka är variationen, och Hellenius har en helt annan ton. Redan som liten tittade han rakt in i kameran och lärde sig att gå och prata samtidigt, säger han – för han är ju inte bara tv-programledare, utan även komiker. Sanningen är att han var blyg och hade få vänner, men han håller hela tiden en distans till det som kunde bli jobbigt eller mer personligt. Vilket gör att trots att han avslöjar fler misslyckanden än succéer kommer man aldrig nära. Samma avstånd gör att det knappt berör ens när han berättar om sonens dramatiska födsel eller föräldraskapsrädslorna. Han tar inte heller ut svängarna ordentligt när han driver med sina pedantiska och hypokondriska drag, som fått honom att bokstavligt talat skita i det blå skåpet – en byrå. 

Hellenius är ett typiskt medieproffs, dessutom av den ironiska generationen. Här blir just det alltför tydligt.

Musik: Enbart svenskt och låtar som knyter an till ämnet; Sigge Fürst, Ebba Grön, Harpo, Sean Banan, Agnetha Fältskog.

Sista meningen: Tack för att ni har lyssnat, och ha nu en riktigt skön sommar – hej då.

Dagens sommarvärd: Christina Lampe-Önnerud, uppfinnare.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120625.

Regn Hos Mig

I dag på morgonnyheterna handlade det om Somalia. Hjälpen når inte fram. Lite bakgrund i en annan nyhet, något om att Västvärlden har medverkat till att förstöra och suga ut Afrikas horn. Och så vidare.

Just därför är det viktigt att höra en historia som Ubah Musses. En enskild person som kan ge ansikte och röst åt sådant som annars är alldeles för stort för att ta till sig.



Viktig berättelse om lång resa

I tio år trodde mamman att dottern blivit såld eller dödad. Ubah Musse skildes från familjen och kom hit som ensamt flyktingbarn. Nu är hon skådespelare, student, spärrvakt, undersköterska. I Sommar pratar dottern till mamman, som sist de talades vid befann sig i något läger: ”Mamma, var är du?” ”Har du mat och vatten?”
Ubah Musse presenterar en annan svensk verklighet, och ett delvis annat Somalia; ett helt och vackert land. Nu skäms hon när hon ser bilderna därifrån.
Det blir en lång livsresa, från samlingen runt elden i barndomen med hela familjen, med hyenor, schakaler och stjärnor som lyste, till att bli sin egen familj i ett segregerat Stockholm. Via flyktingförläggning, en släkting som misshandlade henne, grupphem för ungdomar… och ett uppslitande återbesök i krigets Somalia för nio år sedan.
Ubah Musse lockar till ett par skratt, men mest är det allvar. Hon är trött på att höra om invandrare hit och dit, invandrarkvinnor hit och dit. Somalier hit och dit och svenskar hit och dit. Och inte minst haram hit och dit. Hon ifrågasätter även exporten av klansystemet, av hatspridandet.
Programmet bjuder förmodligen inte mycket nytt för den som sett hennes monologföreställning Vem sover i natt?, men det är en viktig berättelse.

Musiken: En del hiphop, som Nas, Bahamadia och Notorius B.I.G. Dessutom Michael Jackson, Nina Simone, Bob Marley, Metallica, Orup samt somaliska K’naan och Gulled Ahmed.
Sista meningen: Jag ber till gud att regnet ska falla över Somalias röda jord och hungern upphör – en dag blir vi ett igen.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110816.

Loud As Hope

Igår lyssnade jag på Karl Ove Knausgård när han sommarpratade. Känslosamt, men aldrig sentimentalt och - till skillnad från många andra som talat om samma ämnen - befriande floskelfritt.



Livet efter terrordåden
Egentligen skulle han pratat om något helt annat. Men författaren Karl Ove Knausgård måste tala om detta. Om Oslo, Utöya, vad som hände, hemma, hos oss. Om vad som är hemma, vi och dom, nationalism. Han är ju norrman, om än bosatt i Skåne.
Knausgård hamnar ungefär så långt från lättsam underhållning som man kan komma. Han berättar om hur han fick höra om dåden, hur han nyhetssurfade, tänkte al Qaida när det främmande överskuggade det bekanta på nyhetsbilderna, hur han ringde till mamma, slentrianmässigt sa att det norska samhället kommer att förändras… Men han har inte bara reagerat och spekulerat, han har tänkt och begrundat och läst vidare – internetdebatter, Hitlers Min kamp, Behring Breiviks manifest – och formulerar sig så att alla ord fylls med mening. Hans berättelse blir inte ännu en upprepning (även om allt inte är unikt), utan intressant, fångande och tänkvärd. Han pratar om barndomens nationaldagsfirande, gapet mellan verkligheten och beskrivningen av den, att vi kan namnen på historiens mördare men inte på dem som blivit dräpta, och vad det innebär.
Så blir hans väl förvaltade stund i radion, i långsamt tempo, också något att begrunda, att lyssna koncentrerat på. Som tur är slutar han i mer hoppfull ton.

Musiken: Mollstämd och vemodig, en mörk ton som passar väl. En del instrumentalt. Wilco, Anders Widmark, Radiohead, Nils Petter Molvaer, Midlake, Fever Ray, Sissel Endresen & Bugge Wesseltoft.
Sista meningen: Jag heter Karl Ove Knausgård, takk för att du hørte på.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110815.