No Country For Old Men

Förra veckan diskuterades både Madonnas konsert och hur den bevakas - och i förlängningen hur musikjournalister gör kön med sina texter.

Det är kul att det verkar ha kommit igång en debatt om ämnet i flera tidningar och på andra ställen, men sorgligt att det fortfarande ska behövas.

I dag publicerades några av mina tankar om saken i Göteborgs-Posten, under namnet Rockfarbröder har tolkningsföreträde.

Celebration

Madonna igen. Andra kvällen var bättre. Inte för att andra kvällen på Ullevi alltid är bättre, utan för att publiken ryckt upp sig något. Det här var ju trots allt den "första konserten", den som biljetterna släpptes först till och den som de stora fansen gick på.

Upplägget var förstås exakt likadant - fast jag såg Madonna dra handen genom håret ett par gånger, och så tog hon på sig en rutig hatt från publiken - men det var fortfarande fascinerande (för tekniken och perfektionismen) och underhållande. Skulle faktiskt gett en fyra i betyg för den här kvällen, trots ojämnheterna.
Bäst: Give It 2 Me och Like A Prayer. Gillar också She's Not Me som är en smart kommentar och uppgörelse med Madonnas tidigare stilar. Man ska skilja på artist och person.

Och så syns jag på bild på Charlotte Perellis blogg. Hörde henne kommentera att hon hamnat mitt på pressläktaren. Tydligen fotograferade hon den också.

Like a virgin

Jag har inte sett Madonna live förut. Kan väl inte direkt påstå att jag väntat i nitton år, men jag såg fram emot lördagens Ullevispelning, och fick på många sätt mina förväntningar uppfyllda.
Madonna bjöd på show, inte på konsert, och på en extremt välregisserad sådan.

Min recension - med en trea i betyg - finns att läsa i Upsala Nya Tidning.

De flesta svenska recensioner har annars varit ljumma, och framför allt klagat på bristen på publikkontakt. Vilket är lustigt med tanke på att tidningarna innan spelningen lanserat och bedömt Madonna som just en artist man ska titta på, en visuell upplevelse, och inte någon man ska nå kontakt med. De har betygssatt hennes videor och hennes kläder, men inte musiken eller recenserat alla skivorna.

Har också sett en massa gnälliga läsarkommentarer som tyder på brist på insikt - att jämföra Madonna med Bruce Springsteen eller U2 är rätt löjligt. Det är inte samma sorts artister, och man ska inte ha samma sorts förväntningar när man går på konserter med dem. Då får man skylla sig själv om man blir besviken (jag hade i och för sig tyckt att det vore rätt kul att se Springsteen i synkroniserad dans).

Jag ser fram emot att se Madonna igen ikväll. Även om upplägget är exakt det samma.