Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

Efter att ha sovit ut och tänkt på saken finns det lite mer att säga om Sonisphere.

Visheten i att lägga en Metallicakonsert (jaja, -festival) mitt i skogen kan diskuteras. Uppenbarligen gjorde arrangörerna det också, men lite för sent. Mot slutet började det dyka upp erbjudanden om gratis bussresa om man köpte biljett, och nystartade Crank It Up erbjöd redan tio dagar före festivalen en biljett på köpet om man handlade en tröja för 99 kronor. Dagen innan kom dråpslaget. Ett gäng biljetter reades ut för 99 kronor – ursprungligen kostade de 995.

Är inte det ett hån mot de trogna fans som redan köpt biljett?
Och kommer det inte att straffa sig nästan år när folk väntar på ett liknande fynd?

Det vill säga om Sonisphere blir ett återkommande arrangemang.
Att de fått Rockparty och Hultsfreds kommun att geografiskt omdesigna Folkets park borde väl tyda på ambitioner i den riktningen. Själv är jag inte förtjust i att träd sågas ner eller att en kulle plattas till för att man enklare ska kunna gå mellan två scener. Så bekvämt behöver allt inte vara.
Den där mastodontparkeringen som skapats en bra bit från festivalområdet och som skövlat ännu fler träd verkar heller inte varit någon succé. Det var gott om bilar i diken och på gator där de inte skulle stå. För att inte tala om bilköerna på väg till och från festivalen.

En nyhet på Sonisphere var att man för första gången i Hultsfred kunde handla öl och gå runt med den på området istället för att vara hänvisad till inhägnade ölområden. Bra enligt många, sämre enligt lika många som oroar sig för att trettonåringarna rör sig bland alkoholpåverkade människor. Men det är tveksamt om den där promenadölen kommer att förekomma på den vanliga Hultsfredsfestivalen, där publiken är yngre.

Med de här problemen – parkeringen och den liberalare utskänkningspolicyn – finns det en risk att vanliga Hultsfredsbor kommer att vända sig mot festivalerna. Då är det kört.

I mycket kändes arrangemanget mer som Metallica med väldigt många förband än som en festival. För all del är det kul att se dem på en festivalscen som omväxling till årets inomhusspelningar, och ljudet var säkert bättre än det skulle blivit på Ullevi.
Att det bara fanns två scener och att det bara spelade ett band i taget gjorde dagen hela aningen långtråkig – på vanliga festivaler finns det ju alltid något litet band att se eller något annat att göra om man inte gillar huvudattraktionen.

Att Sonisphere trots allt drog mycket folk – 35 000 landade siffran på, men Metallica hade ju dragit ytterligare 20 000 på Ullevi – märktes på gott och ont. Eftersom det fanns färre försäljningsstånd än vanligt var köerna mycket längre. När alla ville lämna området mitt i natten var det också trångt. Alltför trångt.
Däremot var det inga problem framför scenerna. Synen av publikmassan framför Metallica var mäktig.

Det sätter också fingret på svårigheten med att göra ett Sonisphere nästa år: Hur hitta ett band som drar lika stor publik och orkar göra en ambulerande festival?

The Winner Takes It All II

Egentligen skulle vinnarna i meet n' greet med Mastodon – som kom från flera olika tävlingar, inte bara den här – ha träffat bandet efter spelningen. Men eftersom speltiden flyttades blev det innan. Alla verkade dock glada och nöjda ändå.
Jag fick inte tillfälle att prata med vinnarna, men här är några bilder från träffen.

Brann signerar senaste plattan...

... medan Troy får signera en sliten sko.

When You Wish Upon A Star: Rapport från Sonisphere

04.30: Väckarklockan ringer.

05.55: Det börjar regna.

06.00: Bussen avgår mot Sonisphere.

09.30: Framme i Hultsfred. Här regnar det inte.

09.45: Det luktar festival efter förra helgen. Ser en kille i Buffy-tröja i kön till insläppet.

10.00: Det är tomt på festivalområdet. Å andra sidan är det fortfarande tidigt. Hör och ser Adept soundchecka. Upptäcker att Anthrax har ställt in. Sångaren är tydligen sjuk. Det innebär att Mastodon fått deras speltid 17.30, det vill säga att det inte kommer något band jag vill se innan dess…

Här ska Metallica spela om 14 timmar.

11.00: Har hunnit inspektera hela festivalområdet. Det ser inte alls ser ut som under den vanliga Hultsfredsfestivalen – avspärrningarna är annorlunda och det är bra två scener. Man känner sig vilse. Dessutom har en massa träd sågats ner och den lilla kullen man hade så bra utsikt mot till Hawaiiscenen plattats till.

12.00: Väntar på att något ska hända.

12.23: Första livstecknet på scenen. Två ointressanta konferencierer från Bandit.

12.25: Dead By April står på scen. Långt intro. Ganska mycket folk, men alldeles för varmt i solen för att det ska vara värt att titta.

13.05: Adept på scen. Håller mig kvar i skuggan, och försöker hitta platsen där jag senare ska träffa Mastodon. Det tar sin tid. Köerna vid insläppet är rejäla.

14.45: Lamb Of God på scen. Jag går till intervjuområdet. Mer om fansens meet n' greet och intervjun senare.

15.30: Det börjar regna.

15.45: Meshuggah på scen. Jag är fortfarande kvar i intervjuområdet.

16.00: Står under ett träd och väntar på att det ska sluta regna.

16.30: Cradle Of Filth på scen. Ett utmärkt tillfälle att passa på att äta. Tyvärr blir det en trippel i sådant man helst undviker. Musik jag ogillar, duggregn och en vildsvinskebab som inte alls smakar gott.

17.00: Letar upp pressområdet, som ligger inbäddat bland röda små stugor. Inser att man kan se Mastodon därifrån.

17.26: På plats bakom en gärdsgård för en av festivalens höjdpunkter.

17.30: Mastodon på scen. Men tyvärr igen. Ljudet är inte så bra som Mastodon kräver, det börjar dugga, regna mer och till sist är det rena skyfallet. Låtvalet är okej, Troy Sanders är i högform, men ändå räcker det inte.

Mastodon. Bilden är inte randig, det är regnet...

18.30: Machine Head på scenen. Det regnar inte längre. Robb Flynn säger fuck för många gånger för att man ska orka räkna. Trots det är det en pigg konsert, med entusiastisk publik.

Machine Head.

19.45: The Hives på scen. I bländvita kläder, efter ett AC/DC-intro. Något felplacerade på en metalfestival, men helt rätt ändå, att döma av publikmängden och -reaktionen.

21.00: The Cult på scen. Årets Dave Wyndorf-chock. Ian Astbury har ökat sin storlek betydligt. Fast jag är mer nyfiken på det korta lockiga håret. Jag minns ju honom som en snubbe med korpsvart rakt hår. Det låter bra, men som sagt, jag har aldrig varit intresserad av The Cult.

22.30: Primal Scream på scen. Att Primal Scream har samma bokare som Metallica sägs vara skälet till att de är här. Men det är en björntjänst. De flesta föredrar att ställa upp sig för Metallica istället. Jag äter kvällsmat. Årets langos.

23.45. Metallica ska börja. Alla väntar. Höjdpunkten är här.

00.05. Metallica på scen. Battery är alltid en träffsäker öppningslåt. Creeping Death förhöjer nostalgikänslan – men ändå känns bandet fortfarande aktuellt och levande. Fuel funkar som brukligt bättre än förväntat live, ett eldigt, rakt nummer. Of Wolf And Man hade jag kunnat undvara. Fade To Black däremot, är en av Metallicas starkaste stunder.
De fyra nya låtarna Broken, Beat And Scarred, Cyanide, All Nightmare Long och The Day That Never Comes – uppdelade av Sad But True och One – har sina poänger. Även om de flesta skulle föredra klassiker visar de att Metallica fortfarande är att räkna med. Master Of Puppets följer. Metallica vet också vikten av att blanda kronologin.
Sedan smäller det på riktigt. Är det… kan det vara… jo, men det är det! Dyers Eve. En fantastisk version. En oväntad gåva. Men jag tittar mig omkring och många verkar inte inse vilken stor stund detta är. ”Det var bra, eller hur? Ska vi spela den igen? Nä, det skulle inte bli lika bra då…” säger James Hetfield. Hmpf.
Känslorna fortsätter svalla med Nothing Else Matters, som fortfarande är en rysare. Jag har svårt att tro att den låten någonsin blir uttjatad live. Den avslutas med Hetfield på knä och en övergång till Enter Sandman. Som vanligt med fyrverkerier.
Extranumren blir ovanligt kul. Den korta Misfitscovern Last Caress (som också stod på min önskelista), effektiva Hit The Lights och förstås Seek And Destroy. En trygg sistalåt som alltid ger publiken vad den vill ha.
Åskådarna – siffran jag hört är runt 35 000 – börjar röra sig bort medan bandet kastar ut sina plektrum. Tacken känns ärligt menade, någon kastar upp en svensk flagga på scen, och Lars Ulrich får som alltid de sista orden (men varför på engelska?): ”Vi syns snart igen!” Det låter bra!

Metallica.

03.10: Bussen lämnar Hultsfred. En lång natts färd mot dag…

Själva Sonisphere som festival, den geografiska omdesignen och biljettpriser återkommer jag till.